Buddenblogg

Var det allt?

2009-11-09T11:39:00.001-08:00

På den senaste tiden har enda anledningen till att jag fortsatt läsa varit att jag vill avsluta det jag påbörjat. Innan ville jag läsa den för att den var så gripande men boken har tappat sin charm och nu känns den bara tung att läsa. Även om man redan innan visste att händelseförloppet skulle leda mot det sämre trodde jag att detta smärtsamma slut skulle vara storslaget och mäktigt, att slutet skulle vara den mest delikata delen av boken men jag blev väldigt besviken. Jag kan inte alls hålla med radiopratarna i bokcirkeln på P1. Jag vill att boken ska ta slut för Thomas Mann har gjort mig missnöjd. Så jag kan minst sagt säga att jag är lättad nu när jag är nära slutet av denna resa.

Temat i Buddenbrooks är rätt självklart enligt mig, en familjs förfall. Redan innan man började läsa Buddenbrooks visste man detta och det är det som har varit i tanken när man följer familjen mot sin undergång.

Man kan fråga sig vad för tanke författaren hade med verket, vad kan budskapet vara? Jag vet inte om det jag har fått ut utav att läsa boken är det Thomas Mann ville förmedla. Men jag känner att jag tror att budskapet har att göra med familjer och hur framgång kan påverka relationer och psyket. Det är vikten i familjens firma och vikten i att framstå på ett bra sätt som gör boken mer och mer deprimerande för varje sida. Det stör mig till exempel så otroligt mycket att enda anledningen till att Thomas avskyr sin son är att han inte är rätt person för att ta över firman, han skulle låta Hanno leva sitt liv om han hade haft en till son som var mer passande. En till sak jag tror kan höra till budskapet är något Louise Lankell har skrivit, att ingenting fungerar om bara en person kämpar, man måste samarbeta för att överleva och hålla något brinnande. Familjen hade inte lett mot sitt förfall om de hade samarbetat och alla hade gjort sin plikt. Men att böja sitt liv efter familjens vilja är inte direkt något som gör en tillfredställd med sitt liv så egentligen bara bra att vissa går sina egna vägar och att vissa följer sin egen vilja. Som Tony när hon bestämde sig för att skilja sig även om det gav familjen dåligt rykte och som Christian när han lever som han vill.

Jag har funderat lite på vilket relevans boken har i min tid, till vårt samhälle och till ett djupare plan mig och mitt liv. Vårt samhälle ser inte likadant ut som i Buddenbrooks men man kan ändå se några kopplingar. När man nu har läst Buddenbrooks ser man hur samhället har förändrats i Tyskland sen 1800-talet, och varför. Till exempel, klassamhället är inte lika framstående även om det finns skillnader, jag har fått en djupare förståelse i detta. Men vissa saker kommer alltid vara sig likt, relationer mellan människor fungerar fortfarande på samma sätt och affärslivet. Det finns även idag intriger mellan människor och jag tror de flesta som läser Buddenbrooks kan relatera till karaktärernas känsloflöden.

Allt som skett nu i slutet är så förutsägbart, karaktärerna har förlorat sin själ och den gemenskap jag tidigare känt och upplevt är inte lika stark. Kanske är det så att det är jag som glidit ifrån dem och inte dem ifrån mig, men efter att ha samtalat med andra i min grupp vet jag att de upplever samma sak. Lite som om det har blivit kaka på kaka, det kommer nytt folk och gamla dör men ändå känner jag inte av något nytt, slutet borde ha skrivits mer kortfattat och glödande. Det är så en bok är menad att sluta, ett slut ska ge en rysning uppför ryggraden och sätta spår i en. Jag saknar gamla Buddenbrooks, Tonys kamp med motgångar och Christians svårigheter med att leva det liv som förväntas av honom, då Thomas fortfarande var mystisk och mer intressant.

Samtidigt som jag har dessa känslor av lättnad kommer jag känna en saknad, innan detta fattiga slut kom uppskattade jag boken som har givit mig mycket i denna långa resa. Så borde jag rekommendera denna bok, jag vet faktiskt inte. Delvis vill jag för att det faktiskt var en ”läsfest” tills boken förlorade sin själ. Delvis vill jag inte för att jag blev så besviken.. Eventuellt rekommenderar jag att ni ska läsa den första halvan. Jag kommer dock att sakna denna bok, tankarna och karaktärerna kommer att följa mig en lång tid framöver. Farväl Buddenbrooks, farväl.

Var det allt?

2009-11-09T11:39:00.000-08:00

Nu pustar jag ut...

2009-11-09T11:07:00.000-08:00

Äntligen, nu kan jag gå över tröskeln och lämna denna feta mördarbok. Mördarbok, ja det är precis det rätta orden för den här romanen. Liemannen härskar i huset och en efter en dör. Ska detta vara intressant eller vilken känsla vill Thomas Mann förmedla? Det här med döden är som sagt främmande för mig och jag kan stundvis känna mig deprimerad. Jag blir självmordsbenägen, men det är en överdrift. Ja det är det, en överdriven överdrift. På tal om annat, vem hade kunnat tro att den framgångsrike Thomas Buddenbrook skulle vara med om en plötslig död? Under några sekunder stannade allt till och jag var tvungen att gång på gång låta mina ögon falla på de där raderna. Tillslut fick jag intala mig själv att det var ”sanningens ögonblick” och nu kanske det är min tur att berätta sanningen för dig.

Under mina tidigare inlägg har jag givit en positiv bild av boken, men nu är jag tvungen att rent ut sagt såga boken. Den är urusel. Nu kanske du tänker att jag är schizofren eftersom att jag helt plötsligt ändrar mina åsikter, men det är jag inte. Det är ju faktiskt så att du har störst rätt att tycka till om boken när den är utläst. Då har man tagit del av helheten och kan efter det göra en helhetsbedömning. Buddenbrooks började bra, men efter att läst om dessa olika generationer av människor slog en tanke mig. Det är som en ond spiral som djävulen tagit beslag på. Det är som om karaktärerna är fastlimmade i dessa rutor av depression, olycka och dysterhet. Men någon glädje måste det väl finnas bakom denna onda fasad? Ja, men det beror väl helt på om man kan glädjas åt någons undergång. Personligen tycker jag att det är tragiskt.

Vad vill Thomas Mann få fram och vad är hans tanke med detta underliga verk? Ja, underligt är det, inte som någon annans. Budskapet i boken uppfattar jag som att samarbete och sammanhållning ger ett positivt resultat. Nu förstår du ingenting, men om du väntar tålmodigt ska jag utveckla min teori. Om familjen Buddenbrook tillsammans kämpat för en stabil ekonomi och samarbetat hade förmodligen inte bokens tema varit en familjs förfall. Istället går alla sin egen väg och hoppas på det bästa. Är det rätt, betydde inte blodsband någonting under den tiden? Självklart gjorde de det, för det var faktiskt under och efter 1800-talet som släktens välmående stod högst på listan. Men då kan man fråga sig varför det alltid blev så stora intriger mellan karaktärerna? Det största problemet är att ingen fick vara annorlunda. Alla skulle följa strömmen. Döttrarna skulle giftas bort och sönerna skulle bli framgångsrika och ta över firman. Hur sjukt låter det inte? En sekund av den stora pressen skulle få mig att först spy, sedan skulle jag springa så långt bort som mina ben hade burit mig. Är man då allergisk? Svar: JA! Något som jag funderat över är det där med att ensam är stark. Jag kan till en viss del hålla med, men om jag ska utgå från boken är de ensamma och säregna personerna de som är mest utsatta. Exempel: Christian är bara intresserad av musik och teater och visar inget större intresse för firman, likaså Hanno(Thomas son) och sedan har vi ju Tony. Den mest misslyckade kvinnan i familjen. Skild två gånger. Hade de bara följt traditionerna kanske familjen inte varit så nersyltad av skam. Familjen kan inte ta sig ur det för dem samarbetar inte och det är det som är nyckeln till framgång, men dem blundar för den. Fattar du? Dem blundar, man får vad man förtjänar.

Nu kan man undra varför man ens läser en sådan här bautatjock mördarbok. Vad ska vi få ut av det? Det finns förklaringar, det finns det alltid. Genom att läsa Buddenbrooks får vi en bild av hur Tyskland såg ut förr i tiden, men vi får ju också ta del av hur de högre uppsatta människorna levde. Även dem hade det svårt. Det har vi ju fått förklarat för oss. Svart på vitt, brukar man kalla det. Samtidigt kan man få en djupare förståelse för varför Tyskland ser ut som det för idag. Det som intresserar mig är hur snabbt samhället förändrats. Från en kamp mellan arbetare och högt uppsatta till ett mer jämställt samhälle. Självklart diskrimineras fortfarande människor i arbetslivet och sina umgängeskretsar. Men skillnaden är att man inte är så tydligt indelade i sina respektive fack. Sedan jag även diskuterat med min kära vän Ida Davidsson när det gäller familje- och människoförhållanden. Fortfarande kan man se tydliga mönster av hur människor i allmänhet agerar och reagerar i vissa situationer. Exempelvis Tonys reaktion när hennes man hade varit otrogen. Hon blev hysterisk, ledsen och tog beslutet att lämna honom. Vad hade du gjort om du hade varit i hennes kläder, hur hade du reagerat? Majoriteten hade gjort precis samma sak, dock finns det undantag. Precis som Thomas Buddenbrook förväntar vi oss väldigt mycket av våra familjemedlemmar, kompisar m.m. För dem ska väl alltid finnas till och stötta dig om du är i en svår knipa? Är det inte så vi människor tänker? Vi tar varandra förgivet. Jag skulle vilja påstå att vi smarta homosapiens sapiens är monster som endast tänker på oss själva.

Personligen rekommenderar jag inte den här romanen eftersom att du begår ditt livs största misstag. Men ändå kan jag känna att den är relevant att läsa på grund av att boken är väldigt lärorik. Tycker du att det är charmigt att folk ständigt dör samtidigt som nya föds är det här en bok för dig. Buy it now, what are you waiting for? Nej, gör inte det. Håll dig till att läsa normala böcker då du slipper känna dig deprimerad och självmordsbenägen. Det ska vara skönt och fridfullt att läsa en bok, och det är ingen känsla du får när du ska ta dig igenom en 662 sidor tjock bok. Till sist vill jag bara tacka Buddenbrooks för en hemsk tid, burn in hell!

Mitt absolut sista inlägg om Buddenbrooks

2009-11-09T09:37:00.000-08:00

Buddenbrooks är en bok som kraschar. Ingen i familjen är lycklig. Jag njuter inte när jag läser den längre. Varje gång jag slår igen boken efter en stunds läsning känns huvudet tungt av en klump av deprimerande problem. Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att boken har hållit uppe intresset de senaste sidorna. Jag ska ändå inte vara för negativ, det finns fortfarande vissa saker jag tycker om med den. Jag tycker om hur Thomas Mann har förändrat sitt skrivande genom hela boken. Om man läser en bit är det som att läsa ett minne, och då menar jag inte bara i det att det utspelas i en annan tid. Allting har förändrats, tillochmed Manns skrivstil. I slutet av boken ägnar han till exempel väldigt mycket tid till att beskriva allas sjukdomar och sjukdomssymptom(detta kanske inte alltid är så bra). Jag tycker också om hur konstig Hanno var. Han var nästan lite läskig när han kunde lukta sig till död. Det var en väldigt konstig sak, och sådana saker har nästan inte förekommit alls innan i boken.

För att följa upp lite på karaktärsanalysen från gamla inlägg tänkte jag skriva lite om hur karaktärerna har utvecklats.

I ett tidigare inlägg skrev jag att Tony var "förlorad", men nu när jag har läst boken tycker jag inte att Tony var förlorad. Hon blev bitvis lite förstörd av sina äktenskap, men de bidrog också till att hon blev en ganska säker människa. Hon är nästan den mest normala familjemedlemmen när man har kommit till bokens sista sidor.

Jag skrev att jag inte tyckte om Thomas, det håller jag fast vid. Fram till sin död drev han mer och mer in i sitt förfall. Mann spenderade ju många sidor på att beskriva det. Han slutade som en mer patetisk människa än Tony.

Ett budskap i den här boken är svårt att hitta i all bedrövelse. Det finns inget optimistiskt budskap. Jag skulle vilja säga, att om man ska hitta ett, så ska det vara ett sånt där klassiskt budskap. Boken skulle kunna visa att rikedom inte kan vara för alltid. Om det inte är en plånbok som tunnas ut så är det en son som dör. Det känns dock inte som att Mann skulle vara tillräckligt tråkig för att skriva en bok med det budskapet.

Av att läsa boken inser man också att det inte går att tvinga sig till att hålla sams bara för att man är släkt. Just detta är en sak som märks av. Hur mycket vissa människor än försöker hålla sig till sina släklingar går det ändå åt helvete med allt.

En drivande, eller kanske ska jag säga kontrollerande, faktor för boken är Manns behov av att förstöra varje liten lycka. Det är bara ett djupt stup från och med mitten av boken. Så temat skulle jag egentligen bara vilja säga är ett förfall, och det vet man bara genom att läsa omslaget. Sedan har vi också temat som har tagits upp i tidigare inlägg om det konstnärliga som smyger sig in på en vanlig och redig familj som en sjukdom. Jag såg någon i min grupp skriva något om att kärlek är ett tema. Och det stämmer ju, men det är inget hoppfullt tema. Varje äkta kärlek blir förstörd, och i boken tjänar man faktiskt på att gifta sig för pengar. Det är nästan tillochmed så att de blir lyckligare av det. Inget bra kommer ifrån att gifta någon man är kär i.

I dagens samhälle finns det många likheter med det som beskrivs i boken. De frågor som tas upp i boken existerar fortfarande i vissa familjer. Jag tror att många familjer hålls ihop även om de redan är i spillror. Det kanske är viktigt att göra det, jag vet inte. För mig känns det som att Thomas Mann föraktar detta. Temat kring kärlek passar dock inte in i dagens samhälle.

En annan sak som fortfarande är väldigt aktuell är svartsjuka och avundsjuka. Alla är avundsjuka då och då. I den här boken talar vissa karaktärer (mest Tony), högt om sina mörka tankar. Hon pratar om hur hon avskyr sina jämnåriga och hur hon tycker att de ser ner på henne. Tillochmed den rumsrene Thomas erkänner till sist sin avundsjuka när inför Tony(som blir överlycklig). Så i sådana här avseenden så är boken väldigt tidlös.

Till sist

2009-11-08T05:55:00.000-08:00

Vi närmar oss slutet av det här bloggprojektet. Vi finslipar de sista detaljerna, vi når slutet av eländet och är om någon månad endast en avklarad uppgift. Varje bok berör oss dock på sitt eget sätt. Varje författar vi närmare oss, både dennes historia och författarskap, berör oss på sitt eget sätt. Även om vi anser att litteratur är fruktansvärd eller fantastisk finns det alltid en del kvar av boken i oss när vi lägger den åt sidan. Boken ger oss ett djupare förstående av en viss tidsanda, ett visst författarskap, en viss historia och även om fördjupad förståelse för vad vi är intresserade av och vad vi vill läsa härnäst. Buddenbrooks – en familjs förfall, även om vi anser den vara dålig, har berört varje elev som deltagit i detta projekt.

Tomas Mann når i slutet av sin bok en slutlig poäng. Han når resultatet av sitt tema och budskap. Han visar hur varje karaktärs engagemang att nå den perfekta ordningen inom familjen leder till ett elände. Han visar hur familjens högsta ledares vägran att resonera med sina familjemedlemmar slutar i en tragedi. Det är precis som att familjen nått sin klimax just när boken börjar och att historien endast är till för att beskriva en stark ström neråt. Tomas Mann beskriver genom sin boken en hel upplösning. Familjen försvinner längre och längre ner i en spiral av elände, problematik och förfall. Familjemedlemmarnas egna viljor splittrar den gemensamma inriktningen och förstör borgerlighetens givna ordning. Traditioner bryts långsamt sönder genom karaktärernas trots och omoral. Ett förfall som förstör den borgerliga och konservativa köpmannafamiljen, men som låter familjemedlemmarna komma ner på jorden.

Berättelsen om en familj tar oss på djupet ner i förtvivlan och splittring. Den låter oss själva förtvivla inför familjemedlemmarnas sorgliga liv och den ger utrymme för känslor och egna reflektioner. Det är en bra bok, men samtidigt når den inte längre än att den möjligtvis imponerar på en aning. Vad jag märkt når inte denna berättelse särskilt djupt varken hos mig eller hos mina klasskamrater. Den ger inte grund till funderingar över traditioner och givna regler. Kanske för att dagens samhälle på många plan är befriad från alla dessa plikter och regler. Samtidigt kan berättelsen visa hur förväntningar ifrån familj och omgivning påverkar än starkt, något som är lika aktuellt idag. Den visar hur människor kan brytas ner av pressen av att alltid lyckas. Precis som våra liv idag visar Tomas Mann genom Buddenbrooks att det inte alltid går att leva upp till de förväntningar som finns och att det inte alltid går att lyckas. Det finns en lärdom att hämta hos de tragiska människorna, samtidigt som berättelsen känns delvis inaktuell eftersom de borgerliga traditioner är svåra att hitta i ens egna vardagliga liv. Vad än de sägs, existerar inte den borgerliga traditionen på det sättet som Mann visar den i dagens Sverige. I alla fall inte hos normen.

Det finns en stark syn på det personliga i Manns författarskap. Han binder fast sina personliga upplevelser i hela berättelsen. Han lindar om sitt eget liv runt varje karaktär och låter berättelsen formas efter hans familjs historia. Tendens att berätta om sitt egna liv genom en roman är något vi kunnat se i det moderna svenska författarskapet väldigt tydligt. Andra författare har använt sig av denna berättarteknik i sitt författarskap, tex. John Irving i boken Garp och hans värld där mycket av handling här hämtat ifrån John Irvings liv och personliga upplevelser. Hur vida dessa författare inspirerats av Manns idé om att binda fast sitt egna liv och sina egna tankar så pass starkt i en berättelse vill jag inte påstå, med risk att ha helt katastrofalt fel. Dock går det att konstatera att Mann själv inspirerades av författare som Lev Tolstoj, som själv band fast egna upplevelser från Krimkriget i sitt författarskap. Tolstoj lät bland annat hans egna dagboksanteckningar vara grund till novellserien Från Sevastopols belägring.

Avslutningsvis går det att säga att det var en lärdom att läsa denna bok, även om det krävt en hel del av en. Det har varit intressant att lära känna Tomas Manns författarskap och hans inspiration. Det har varit lärorikt att reflektera över denna sorts litteratur. Dock kan jag säga att boken inte levde upp till förväntningarna jag hade när vi inledde detta projekt och jag har inte längre kvar samma iver som jag hade när vi började. Bokens anda tänker jag dock älska länge till, för den har gett mig mycket.

Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 2

2009-11-06T10:00:00.000-08:00

Med några av böckerna från svunna tider i ryggen, känner jag att jag inte skulle vilja leva då och kan helt lugnt påstå att det inte var bättre förr. Visst var kvinnorna de som överlevde i ”Buddenbrooks” medan männen hastigt och lustigt bara dog, men ändå, vad hade man för liv? Det fanns säkert bra saker då med, men fördelarna väger tungt över på nutids-sidan.

Ta en sådan ung man som Hanno, till exempel. Vilket liv hade han egentligen? Han föddes under komplicerade omständigheter och hade alltid klen hälsa. Tänderna i munnen var det fel på och han fick ständigt gå till den nervöse Herr Brecht som betydde smärta. Han misslyckades med det mesta inom skolan och var en av bröderna Hagenströms hackkycklingar. Född var han endast för att ta över en firma som redan kröp på knäna, han hade orimliga krav på sig och var alldeles för ointresserad av affärer för att göra sin far till lags. Han var mer av en konstnärlig själ.

Det kändes som att Gerda accepterade honom mer som han var än vad fadern gjorde. Kanske var det för deras gemensamma musikaliska intresse. Tillslut tror jag ändå att Thomas förstod sin son. När Gerda var otrogen kände Thomas sig lika miserabel som Hanno gjorde varje dag.

Som jag trodde dog Hanno. Han fick tyfus. Man läser en sjuhelsikes lång beskrivning av Hanno spelandes på pianot och sedan, på första raden i nästa kapitel, står det:

Med tyfusen förhåller det sig på följande vis.

Då förstår man att denne lille kille kommer att dö i tyfus. Hanno var inte direkt den som kämpade emot. Varför skulle han, egentligen? Den enda som han faktiskt hade och som förstod honom, var ju Kai, hans barndomskompis som ville bli författare. Jag tror att Mann här har tagit mycket från sig själv. Både från Hanno och Kai. Kanske ligger det mer tid och känslor bakom berättelsen om de två ungdomarna, kanske kände Mann att de var viktigare eftersom de skiljde sig från mängden. Tonys barn Erika och barnbarnet Elisabeth har han ju knappt alls skrivit om. Jag känner i alla fall att jag bryr mig mer om Hanno än de andra karaktärerna i ”Buddenbrooks”. Den unge mannen berör. Det är något mystiskt, något lite dunkelt och sorgligt över hela honom och hans historia, som gör att man får läsa mellan raderna. Hannos dödsfall är till exempel det enda som inte beskrivs in i minsta detalj. Varför? Och jag funderar på vad det egentligen är mellan Hanno och Kai. Följande citat från sidan 650 gör mig konfunderad.

”Så”, sa Kai och växlade till snabbare gångart, ”nu får du berätta lite om ditt pianospel. Jag tänker nämligen skriva något underbart nu, något underbart… Kanske jag sätter igång sedan på teckningstimmen. Tänker du spela i eftermiddag?”
Hanno teg ett ögonblick. Han hade fått något matt, förvirrat och hett i blicken.
”Ja, jag kommer nog att spela”, sa han, ”fast jag borde inte. Jag borde öva mina etyder och sonater och sedan sluta. Men jag kommer nog att spela, jag kan inte låta bli, fast det gör allting etter värre.”
”Värre?”
Hanno teg.
”Jag vet vad du spelar om”, sa Kai.
Och sedan teg båda två. De var i en underlig ålder. Kai hade blivit mycket röd och tittade i marken utan att sänka huvudet. Hanno såg blek ut. Han var fruktansvärt allvarlig och höll sina beslöjade ögon riktade åt sidan.

Jag låter några frågor vara obesvarade. En del saker får man fundera på ett tag och kommer man inte fram till något egentligt svar som är förklarbart, så får det vara så. Eller så har man ett svar, men vill behålla det för sig själv.

Relevans idag: Det som är intressant med böcker oavsett om de är tråkiga eller superba, är att man nästan alltid kan se några samband med nutiden som man lever i. Självklart finns familjer liknande Buddenbrooks fortfarande idag. De som tror att de är förmer än andra, de som går under på grund av dödsfall, de som förfaller på grund av ekonomikriser, de som drabbas av sjukdomar. Många olika sorters familjer, ofta något gemensamt med Buddenbrooks. Kylan. Falskheten. Krisen. Idiotin om att hålla tillbaka känslor och tankar, och att inte hjälpa varandra och själv inte ta emot hjälp.

Visst finns det barn som Hanno, med klen hälsa, med svårigheter i skolan, med krav på sig från omgivningen. Människan har inte förändrats så mycket. Det är mer omgivningens utseende som förändrats och teknikålderns intåg som har bidragit till samhällsförändringarna. Men om man kunde hämta en bebis från till exempel 1100-talet och låta den växa upp nu, under vår tid, skulle den bli precis som oss. För det är omgivningen och upplevelserna som gör oss till dem vi är. Likadant gäller om man skulle låta en buddenbrooks-karaktär födas i en fattig miljö. Den ser kanske likadan ut, men den skulle nog tänka ganska annorlunda.

Jag tror aldrig jag hade läst den här boken om det inte hade varit en uppgift i skolan. Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För även om man inte känner det, märker det eller ens vill det, så lär man sig alltid något av boken man har läst. Man kan lära sig att göra eller inte göra som karaktärerna i boken, man kan ta till sig åsikter och värderingar, man kan lära sig historia, man kan lära sig att aldrig läsa en liknande bok igen, eller att fortsätta läsa inom den genren, man kan lära sig att tänka och reflektera. Eller så kan man helt enkelt lära sig att koppla av och sitta ner en stund. Detta gör att oavsett om boken är 100 eller 10 år gammal, är den alltid relevant att läsa.

Nu återstår bara en sak för mig att säga:
Bli löcklig mitt goda bårn!

Tack för mig.

/Felicia.

Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 1

2009-11-06T09:50:00.000-08:00

En jobbig och svårläst ”Buddenbrooks” har äntligen fått sitt slut. Ett inte alltför intressant slut, enligt mig. I de sista kapitlen föll människor ner döda som dominobrickor som man radar upp och sedan petar på, så att det blir en kedjereaktion. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Nu kom man till den där förintelsen som det har pratats så mycket om. Huset såldes, Hagenströms tog över, Weinschrenk försvann, Gerda var otrogen, Thomas dog, hans hus såldes, Ida Jungman avskedades, Christian hade inget för sitt äktenskap utan sattes på dårhus, Hanno misslyckades i skolan, Hanno dog, etc.

Om man bortser från dottern Erika och barnbarnet Elisabeth, som Mann tycks ha gjort hela boken igenom, blev bara Tony kvar. Hon som boken började med. Det var trots detta inte Tonys ord som avslutade boken, utan den gamla puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, som har deltagit till och från under bokens gång och karaktärernas utveckling. Hennes ord var en övertygelse om att man återförenas med de sina efter döden. Vilket var ett ganska konstigt slut, om man tittar till resten av boken. Det känns som om det fattas något. En topp, lite spänning och ett slut som är pricken över i:et. Kanske inte en hel knorr på slutet, men ändå någonting som knyter an till boken mer än detta slut gjorde. Visst har de varit en hel del död, men då tycker jag att slutet kunde knyta an till förfallet och hur fel det kan gå, eller något. Nu satt Tony med återstoden av familjen och längtade tills hon träffade sina anhöriga som hade gått bort. Detta kändes helt fel, som en helt falsk längtan, eftersom familjen inte har visat några varmare känslor för varandra tidigare. Kanske ville Tony inte vara kvar när hon trodde att de döda hade det bättre. Hon hade inte sin viktiga status längre.

Jag vill ha känslan av att man läst något intressant när man slår igen en bok. Jag brukar ha huvudet fullt av tankar som rör boken, åtminstone den följande kvarten efteråt. Den här gången slog jag ihop boken, tänkte: ”vilket tråkigt slut” och började fundera på något helt
annat.

Så med andra ord hade jag hoppats på lite till av boken, lite mer av Mann. Han nådde inte ända fram till mig. Under bokens gång väntade jag på att spänningen skulle komma krypande och fängsla mig så att jag bara var tvungen att läsa några sidor till. Men den förväntan var förgäves. Det kommer aldrig någon riktig höjdpunkt, utan vardagen i boken följer sin gilla gång och släpper aldrig på tyglarna. Om nu Mann har försökt följa realismen och inte velat lägga in några mönsterbrytande och dramatiska händelser (undantag dödsscenerna), utan gestaltat ett så vardagligt liv som möjligt, så har han lycktas. Men är det så realistiskt egentligen? Det finns väl alltid spänningar av olika slag i ett liv. Något dramatiskt brukar någon gång hända; kanske inte som att man måste rädda världen och spöa skiten ur otäcka illbattingar som hotar att förgöra mänskligheten, men inte ett enda scenario som ger mig lite pulshöjning finns med i romanen. Någon i boken kunde ju ha varit nära att bli överkörd av en droska, huset kunde börjat brinna eller det kunde ha varit ett inbrott eller något. Men nej då!

Det mest dramatiska är när karaktärerna en efter en smärtsamt dör och syskonbråket mellan Thomas och Christian. De plötsliga sjukdomarna som inträffar är jag inte spänd på att läsa; man förstår redan att personen i fråga kommer att dö. Och syskonbråk, det är något av det vardagligaste som finns!

Hade ”Buddenbrooks” varit kryddstark med eftersmak, hade jag gladeligen serverat den till nykomna restauranggäster. Men nu känns det mer som en rest som kallnat och där smaken har avtagit under sin tid i kylskåpet.

Budskap: Jag tycker mig hitta lite blandade budskap från bokens olika delar. I början handlar det om att följa sitt hjärta eller inte och pressen att följa normen. Till exempel i fallet med Tony och Morten och Thomas och Anna. I mitten och resten av boken tar Mann upp hur en familj kan förfalla och jag tycker mig få en uppmaning att man inte ska göra som medlemmarna i Buddenbrooks. Det handlar såklart även om hur det var i en köpMannsfamilj under 1800-talets Tyskland. Mann tar upp klasskillnaderna i samhället och jag tycker mig kunna se att han är ganska kritisk till dåtidens norm och göra-skillnad-på-människor-samhället. Han ger ju inte direkt någon heroisk bild av karaktärerna i ”Buddenbrooks”. I slutet, när nästan hela familjen Buddenbrook är utplånad, handlar det om livet efter döden; kommer man att få träffa de sina en gång till? När konsulinnan dör ropar hon efter sina redan döda familjemedlemmar och precis innan hon dör säger hon: ”Nu är jag här!” Det verkar onekligen som att hon träffade dem igen. Och kanske tror Thomas Mann att man faktiskt träffar sina döda känningar när man har övergått till andra sidan. Det är en fråga som alltid är intressant att diskutera.

Tematik: Det är inte så svårt att förstå att temat rör sig om en familjs förfall. Det är ju till och med undertiteln till boken och det är det som boken handlar om.

Intertext: Det är ganska svårt att koppla Mann till något annat verk, eftersom jag inte har läst alltför mycket från den tiden. Jag har dock läst Jan Austens "stolthet och fördom", och ser där vissa likheter. Austen dog innan realismen började, men jag skulle ändå vilja koppla henne till den strömningen. Manns berättarteknik påminner mig nämligen om Austens; de har samma verklighetstrogna sätt att skriva. De dramatiserar inte något extremt och de låter inget övernaturligt hända. Handlingen följer vardagen, helt enkelt. En viktig likhet är att det handlar om att familjens anseende måste vara bra hela tiden. Bägge romanerna speglar också viktigheten i att gifta sig med ”rätt” person ur ”rätt” klass. Kanske är det också ett litet förfall i familjen Bennet i "stolthet och fördom", när unga Lydia rymmer med mr Wicham, en inte alltför acceptabel person. Hur som helst tycker jag att Austens roman är bättre, men det är lite svårt att jämföra för Austens roman handlar mest om kärlek.

Jag har också läst ”Ungdomsår” av Henry Handel Richardsson. Det handlar om en tonåring på en flickskola. Hon kan inte visa vem hon är, utan måste hålla sina känslor och tankar inne och uppföra sig som en ung dam i hennes ålder bör. På något vis påminner det om Tony och när hon sattes i flickskolan hos Sesemi Weichbrodt. Och hon måste också uppföra sig som en kvinna ur den klassen ska. Jag skulle också kunna jämföra Tony med Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla, men det känns ändå inte riktigt bra. Visst handlar det om flickor förr i tiden, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar Tony eller inte. Det känns inte som om hon har hjärtat på rätt ställe som Anne och Kulla-Gulla har. Tony är mer av en drama-queen som i slutet till och med hävdar att hon älskat Hanno mer än hans mor Gerda.

Är det något jag inte kommer att sakna med ”Buddenbrooks” så är det Tonys ständiga försök att hävda sig, få uppmärksamhet, verka bättre och vara MER än alla andra.

fortsättning följer...

Författarskapet

2009-10-25T17:54:00.001-07:00

Tomas Manns verk har berört en hel Nobelpris jury. En bok som räknas in bland klassikerna. En bok som berört många människor. En historia om en familj som känns både nära och personlig. Samtidigt en berättelse om ett obekant borgerskap och en tidsanda jag aldrig känt vid. Hur vida Manns bok är fantastisk skriven har jag väldigt svårt att beröra. Hittills har jag försökt sköta min uppgift väldigt väl, även om jag haft några problem med våra deadlines. Jag har dock senaste tiden, speciellt runt detta tredje inlägg för min del, funnit att jag har allt större problem med vart historien om huset Buddenbrooks leder.
Elände är alltid populärt på något sätt. Vi intresserar oss för elände, samtidigt som samhället alltid får en pik för att det inte är nog intresserat av eländet. Jag själv är inte säkert intresserad av elände faktiskt. Jag är mest intresserad av att få slut på eländet. Därför avskyr jag till vissa delar Buddenbrooks. Jag avskyr brodern Christian som förstör och ställer till det för familjen. Jag avskyr Tonys omgifte för jag vet vad det leder. Jag avskyr bokens tragiska karaktärer. Jag avskyr eländet och alla de karaktärer som för med sig detta elände. Jag känner medlidande för den enda personen som försöker hålla uppe familjens och firmans goda namn, Tomas Buddenbrook.
Jag är faktiskt, uppriktigt sagt, mer intresserad av att göra Spotify-listor över 2009 bästa musik, slösurfa på hemsidor som Facebook, dricka tea och läsa givande litteratur. För det är just vad Buddenbrooks är, en bok som ger väldigt lite. Visserligen är språket väldigt intressant och medryckande i de första kapitlen. Visserligen är bokens karaktär skickligt beskrivna och visserligen har jag läst vissa delar med entusiasm. Visserligen var jag, och till viss del fortfarande, smått förälskad i Tomas Manns miljöbeskrivningar, i den mån kärlek till miljöbeskrivningar finns. Det finns självklart fortfarande en viss känsla kvar hos mig att denna bok är en fantastisk bok, men det utdragna eländet har slutligen dödat min entusiasm och längtan efter mer.
Tomas Mann stil, tidsandan i boken och Manns tankar har jag redan reflekterat över någorlunda i mina tidigare inlägg. Jag är fortfarande av den åsikten att det är svårt för Tomas Mann att beröra tidsandan som fanns under den tid som han beskriver, eftersom han själv inte levde vid denna tid. Det är svårt att se hela hans syn på sitt verk eftersom jag själv inte känner till hans tidsanda. Han själv verkar ha varit en person som reflekterat mycket kring sitt ursprung och omkring sin familjs historia. Han verkar ha problem med de borgerliga traditioner som ligger i hans familj historia och även angående den tyska historien. Hans författarskap rör sig dessutom mycket omkring äldre tyska författar som Goethe. Författarskapet binds fast i en väldigt skicklig berättarteknik och hans otroliga beskrivningar innehåller även en stor form av symbolism. Han beskriver med stark känslor olika karaktärers dilemman och olika karaktärers eländen. Detta på ett sätt som får en att känna att detta är Manns egna elände och egna dilemman, så väl som att en själv som läsare känner ett personligt närmande till historien. Han författarskap är både tragiskt och intressant. Samtidigt som jag avskyr hans upprepande berättande, tragiken och historien älskar jag alla miljö- och personbeskrivningar, Mann som person och hela författarskapet. Mann som person är intressant, men jag har verkligen inget intresse för att fortsätta läsa hans litteratur.

Nya idéer stormade 1800-tals-samhället...

2009-10-21T12:03:00.000-07:00

Boken Buddenbrooks är skriven mellan årtalen 1897-1900 och den gavs ut ett år senare. I hela tre år satt Tomas Mann och skrev denna roman med ett beundransvärt engagemang och med kärlek. Under den här tiden som romanen skrevs var samhället indelat i olika klasser, kallade stånd. De underrankade i samhället hade varken rösträtt eller några rättigheter överhuvudtaget, och det är något Thomas Mann försökt skildra genom folkuppror och genom dialoger mellan karaktärerna, exempelvis mellan Tony och Morten. Det är väldigt tydligt vem det är som har makten samhället och det är just överklassen som är centrerad i boken. Eftersom att Thomas Mann beskrivit överklassen på ett övertygande sätt känns som att överklassens värderingar ska försöka ersätta mina egna, vilket emellanåt kan kännas skrämmande.

Under 1800-talet var det kristendomen som regerade och det märks tydligt genom de traditionella värderingarna karaktärerna har och den orättvisa klassindelningen. Ett annat kännetecken för kristendomen är att de äldsta i familjen bestämmer, det är dem man ska värna och ta hand om. Efter upplysningsidéerna började människor värdesätta sig själva och förstå vilka diktaturförhållanden dem levt under. Jämför man med dagens sätt att se på enskilda individer och samhället är det en otrolig skillnad. Ändå klagar vi över ojämnställdheten, tänk då att leva under 1800-talet. Hur många timmar hade du klarat?

Jag håller med bloggerskan Ida Davidsson, när det kommer till Nordamerikanska- och Franska revolutionens påverkan på samhällsstyret under 1800-talet. Upplysningens idéer spreds och man började frågesätta kyrkans, samt överklassens makt. Lika rättigheter måste införas! Detta kom självklart som en chock för det första och andra ståndet och det kämpade emot för att försöka behålla sin överlägsenhet.
Vilka idéströmningar har författaren använt sig av för att skriva romanen? Thomas Mann har mer eller mindre tagit del av alla litterära stilar som är realismen, naturalismen och symbolismen.

Realismen varade mellan 1830-1880 och innebär att man som skribent skildrar omvärlden så realistiskt som möjligt. Känneteckna som återspeglas i Buddenbrooks är vardagliga händelser, exempelvis familjemiddagarna varje torsdag, men även den psykologiska och sociala verklighetsåtergivningen. Ida Davidsson skriver: ”Annat som man ser är tecken av realismen är typkaraktärerna och dialogerna. Likaså spänningen som alltid ligger under ytan.” Jag håller med henne om allt förutom den dolda spänningen. I början av boken, då det för det mesta handlade om Tony, var det spännande. Nu har spänningen planat ut på grund av besvikelserna efter allas död.

Naturalismen varade under 1880-talet och då ska författaren studera och återge verkligheten på ett objektivt sätt. Det som är utmärkande för denna stilen, som skildras i boken är alla dessa små detaljer Thomas Mann lyckats få med, men även de sociala missförhållandena och samhällets skuggsida. Om du bara granskar samhällets yta är det obeskrivligt vacker och alla mår bra, men bakom denna fasad av lögner ser man utsatta grupper, men även människor som njuter av den tilldelade makten.

Symbolismen var en litterär och konstnärlig strömning som utvecklades i Frankrike under årtalen 1880 och 1890 talen. Man skulle bojkotta samhället och dess problem och leva i sin inre drömvärld. Den här stilen tycker jag förekommer ganska lite i boken eftersom att Thomas Mann inte skriver ut exakt vad karaktärerna tänker, utan att man som läsare får själv leva sig in i deras tankegångar. Men ibland släpper Thomas Mann tyglarna och låter oss ta del av en lång tankebeskrivning, vilket är väldigt skönt. Variation är bäst.

Kopplingen mellan Thomas Mann och Buddenbrooks

2009-10-21T11:57:00.000-07:00

Vågar man påstå att boken Buddenbrooks är Tomas Manns självbiografi? Det hade varit enklast att gå den vägen, men jag ska borra mig djupare in i nobelpristagarens huvud och i ”dödens bok”, där liemannen härkar över de frustrerade karaktärerna.

Thomas Mann var från en köpmansläkt i Lübeck. Han föddes år 1875 och dog 1955. Hur kommer det sig att han är en sådan duktig författare och var kommer inspirationen ifrån? Som jag skrivit i mina tidigare inlägg skriver han långa och utförliga miljö- och personbeskrivningar. Detta är något som intresserat mig. En mycket vacker beskrivning är: ”Gamla konsulinnan kom, i grå- och svartrantigt siden, spred en diskret doft av patschuli omkring sig, lät sina ljusa ögon lugnt glida över allt och visade, utan att högt yttra sig beundrande, en uppskattande belåtenhet.” Jag blir nedstämd när jag låter mina ögon falla över dessa rader och saknaden av Bethsy i boken är stor. Hon dog precis som alla andra kommer att göra i slutet. Du är ensam som läsare och efter var hundrade sida får du vara med om en sorglig begravning. Det är hemskt för de som kan relatera till de händelserna i boken för då är det mycket annat som flyter upp till ytan igen. Anledningen till att döden är så främmande för oss människor är för att man aldrig pratar om den, och när dessa fruktansvärda saker inträffar kan man nästan tro att det är något övernaturligt, trots att det är livets gång. Det kan många gånger vara svårt att acceptera.

Jag tror att Tomas Mann levde i en stor familj där var och en hade sina säregna personligheter, men det kan även vara så att han i många år granskat intressanta människor för att sedan låta dem bli karaktärerna i boken. Anledningen till att jag tror att han skrev deprimerande är för att han under både sin uppväxt och i vuxenlivet stötte på en rad hinder och att han på något sätt ville dela med sig av det till andra. För att kunna skriva såhär bra anser jag att man måste haft någon sorts erfarenhet. Det är ofta så att författare hämtar inspiration från sitt eget liv för att få beskrivningarna så trovärdiga som möjligt. Jag tror dock inte att Tomas Mann upplevt detta själv, trots att mycket tyder på det. Bokcirkeln, på p1, berättade att karaktären Antonie var hans faster, vilket isåfall skulle innebära att karaktären Hanno(Thomas Buddenbrooks son) skulle kunna vara författaren själv. Thomas Mann kanske möjligtvis läst gamla dagböcker av sina äldre släktingar och sedan fick idéen att skriva en tjock roman om sin misslyckade släkt. Tomas Mann hade någon relation till boken, det är i alla fall något jag kan garantera.

Min personliga uppfattning om skribenten är att han var ganska rörig. Han verkade vara en nedstämd person, som aldrig visade sig på ljusa dagen, utan satt inne i sin mörka lägenhet med sina papper och pennor. Men samtidigt kan jag få ett intryck av att han var nyfiken, vilket inte alls stämmer överens med ovan. Hur som helst var han en duktig författare som fått nobelpris. Det som jag är mycket intressant är att han flydde från Tyskland år 1933. Han lämnade landet på grund av det nazistiska hotet. Tomas Mann levde under eländernas tid då krig stod högst på listan och då är det inte så konstigt att Buddenbrooks blivit en omtalad depressionsroman.

Naturalismen är Mann-lig!

2009-10-21T11:49:00.000-07:00

Naturalism, realism och symbolism är tre litterära stilar som finns i Buddenbrooks. Det är något man också kan läsa om i föregående inlägg.

Realismen som regerade runt 1800-talets mitt finns alltså starkt närvarande i boken. Det ser man bland annat på det psykologiska djup många av karaktärerna har. Exempel på det är Christians anmärkande på varje känsla, Tonys "barnsliga" klagande (även om hon konstigt nog ser upp väldigt mycket till Thomas) och Thomas depressiva livsåskådning och stränga familje- och affärssyn. Alltså var det väl lite sent för Mann att skriva i realismens anda, men man kan ju anta att han inspirerats av verk från tiden Buddenbrooks utspelar sig i.

Naturalismen är en strömning som utspelar sig mer i Manns tid. Naturalismen var i full gång vid tiden då boken skrevs. När jag tänker på det så känner jag inte igen många av naturalismens drag i boken. Då tänker jag mycket på att man ska gå ner till samhällets mörka vrår och ta upp skiten i samhället. Jag får inte den känslan ifrån boken, förutom möjligen när jag läser om alla sjukdomar som beskrivs. På grupperna som läser Döden i Venedig verkar den här delen mer närvarande.

Jag har ju också tagit upp de politiska ideologier som finns med i boken, och de klickar perfekt med naturalismen. Att boken har detaljrikedom tror jag alla som ens har läst ett par sidor i Buddenbrooks vet om.

Symbolismen smyger sig in lite här och där, även om den inte är där hela tiden. Det kan vara ganska svårt att hitta exempel. Det mesta i boken är faktiskt ganska välbeskrivet, men ibland svävar enskilda karaktärers tankar ut mot lite mer abstrakta beskrivningar.

Mann och hans tid

2009-10-21T11:42:00.000-07:00

Buddenbrooks i serieform är en spännande tanke...
Christian, Thomas och Tony är ritade av mig, och Buddenblogg texten är gjord av Ida!

Nu har jag läst Buddenbrooks, som alltså är skriven av Thomas Mann, ett bra tag. Det är först inför detta inlägget jag har tagit reda på mer om vem denna Mann var.

När man jämför Buddenbrooks med sin författare så ser man att boken är skriven i en tid som låg lite innan Mann. Som skribenter före mig redan har sagt är ju boken lite efter i sin tid, den utspelar sig i 1800-talets mitt och skrevs 1901. Boken beskriver diskret hur förändring sker under den här tiden. I början av boken används av de vuxna fortfarande många franska uttryck. Det påminner ständigt om närheten till 1700-talet. Uttrycken dör ut längre fram i boken, och det gör också hänvisningar till Frankrike och franska kungar.

Klasskillnader var en väldigt aktuell sak då boken skrevs, och man ser streck från liberalism och till viss del också socialism. Skillnad i förmögenhet är en sak som återkommer i början av boken. Detta påminns man om när man läser om arbetarnas uppror mot adelsmännen(ett ganska misslyckat uppror). Buddenbrooks tycker dock att klasskillnader är bra.

Även om boken utspelar sig i en tid före Mann så kan man genom att titta på hans historia se att Buddenbrooks verkar passa bra in i hans barndoms värld. Det är ju inte heller någon nyhet. Det finns dock saker som bryter lite mot hans historia. På wikipedia står det att Mann har beskrivit sin barndom som "omhuldad och lycklig", men jag ser inte familjen Buddenbrook som en lycklig familj. Medan de iochförsig håller ett leende för omvärlden är nästan alla i familjen olyckliga. Jag kan därför bara anta att förfallet inte drabbade familjen Mann.

Vad blev du inspererad av Mann?

2009-10-21T09:51:00.000-07:00

Thomas Mann föddes 1875 och gick bort 1955. Mann tillhörde en gammal köpmanssläkt i Lübeck och jag tror att det är detta som var anledningen till att han hade en sådan bra insyn i hur livet ser ut om man är en del av en köpmanssläkt. Tanken har slagit mig många gånger att Mann måste på något sätt ha varit kopplad till detta livet eftersom han hade sådan djup lärdom som man annars inte får av att bara läsa om det.

En annan förbindelse som måste finnas är en koppling med överklassen. Det språket han använder, den insyn han har i hur överklassen agerar och tänker, han måste nästan ha varit i närheten av överklassen. Med tanke på att han varit framgångsrik och tillhörde en köpmansfamilj (även om han själv inte hade detta yrke) är det kanske inte så konstigt att han har haft kontakt med överklassen.

I Nationalencyklopedin nämns det att Buddenbrooks delvis var självbiografiskt. Mann har efterliknat några av sin släkt i karaktärerna i boken. Thomas Mann skildrar en tid som var lite före hans tid, därför tror jag att han skildrade hur svår tiden som boken utspelar sig i var för många köpmän. Det var en tid med nya sociala omständigheter och ett nytt synsätt med nya värderingar. Situationen förändrades för många och köpmännens förhållande gick troligen nedåt när till exempel överklassen började ifrågasättas

Popcorn, förintelse och bastarder, del 2.

2009-10-21T09:42:00.000-07:00

Jag stör mig på Manns långa och hopplösa beskrivningar, för han överdriver så mycket. Jag ser inte den personen som Mann beskriver framför mig, men med fantasin som jag lyckligtvis besitter, skapar jag egna porträtt av karaktärerna. Kanske tar jag inte in all den informationen om utseende och beteende för att Mann helt enkelt beskriver för invecklat, för mycket och för ingående. Jag är inte van vid sådan text, utan blir trött och orkar inte tänka på vad jag läser. Och jag måste erkänna att jag tycker det är roligare om författaren lämnar lite utrymme till läsaren att fantisera om hur karaktärerna ser ut. Alla små rynkor, vårtor, näsor, dubbelhakor som täcker halva ansiktet or what so ever behöver inte alltid finnas med på varenda karaktär. Det räcker att man beskriver en eller några karaktärer ingående. Inte alla platta, obetydliga små djurliknande hej-och-hejdå karaktärer, för det blir så tröttsamt!

Vidare vill jag förtälja att jag tycker Thomas Buddenbrook är en j... som är fruktansvärt taskig mot sin konstnärlige son när han ska läsa en dikt och förvisar alla som inte beter sig som man enligt honom ska. Som i det stormiga grälet med Christian, där det är omöjligt för honom att förstå att brodern vill gifta sig med en fattig kvinna med två oäktingar + ett tredje barn som är Christians. Thomas har levt för länge i sitt lilla skal och behöver snarast anpassa sig till hur världen håller på att utvecklas. Man kan inte alltid stå kvar i samma ställning, bo i samma håla och låtsas att allt är som det ska, för då blir det där uppvaknandet som man slutligen måste gå igenom betydligt smärtsammare.

”Jag förbjuder dig, hör du? Jag förbjuder dig det!” ropade han med en röst som fick rummet att eka och fru Permaneder att gråtande klämma in sig i ett hörn av soffan. ”Och våga inte handla mot det förbudet, det råder jag dig! Hitills har jag bara föraktat dig, sett förbi dig… men utmanar du mig, driver du saken till sin spets, så får vi se vem som drar det kortaste strået! Akta dig, säger jag! Hädanefter tar jag ingen hänsyn! Jag låter omyndigförklara dig, jag låter spärra in dig, jag förintar dig! Förintar! Förstår du vad jag säger?!”

Det här är bara en liten del av vad Thomas häver ut sig när Christian säger att han tänker gifta sig med Aline och ta på sig ansvaret för barnen. Christian själv ger nog så mycket svar på tal men försöker förklara att allt han vill ha är lugn och ro och någon som kan förstå honom. Och det förstår jag. Vem vill inte ha det? Nu när deras mor är död så står inget i vägen för att deras hat ska slungas över varandra och börja slåss med knytnävarna. Att Thomas skulle kunna förinta sin bror tvivlar jag inte på, men jag håller i detta fall på Christian. Jag identifierar mig mer med honom, bland annat för att jag älskar teater och dagligen har ont någonstans. Det ska bli spännande att läsa de sista sidorna och se hur det går. Annars är spänning något som sällan infinner sig i denna bok.

Stackars lilla Hanno som behöver växa upp under de här förhållandena och under all den smärta som han går igenom. Ibland tycker jag att Mann har gett Hanno homosexuella drag, och det får mig att tänka på Mann själv. Jag har läst och hört att han var bisexuell och levde ut den här sidan med några affärer vid sidan om äktenskapet. Även det stora draget till musik är gemensamt. Så kanske har Thomas Mann lagt en del av sig själv i lille Hanno.
Dock är jag lite osäker på att Hanno verkligen kommer att växa upp. Det känns som om ett visst fördärv snart kommer att vakna igen, för jag tror inte att det nöjer sig med gamla konsulinnan och Clara…

Jag tror inte att Hanno är den enda i boken som har fått drag från Thomas Mann. Christian tycker jag också är lik, på något vis. Thomas Mann ville inte bli köpMann, precis som Christian inte ville det. Mann gifte sig med en änka och fick tre barn, Christian gifter sig med en ensamstående som har tre barn. Och även Buddenbrooksbarnen är numera tre barn, eftersom Clara så snabbt försvann ur tiden av gissningsvis en hjärntumör.

Att Thomas och Christian bråkar mycket, kan också vara en likhet. Thomas Mann bråkade också under ett antal år med sin lite kändare bror Heinrich Mann, som också var författare. Min slutsats är att Mann med en viss bitterhet har skildrat en hel del personliga tankar och upplevelser, och fört över några av sina egenskaper hos olika karaktärer i boken.

Denna bild påminner mig om atmosfären i "Buddenbrooks". Under den klara och vackra ytan finns vassa stenar som så smått börjar visa sig för omgivningen. De små stenarna bildar bara strömningar i vattnet, medan de stora tränger i genom ytan helt och får vattnet att gå i en annan riktning.

Popcorn, förintelse och bastarder, del 1

2009-10-21T09:34:00.000-07:00

Kontext. Sug på det ordet en stund. K O N T E X T. Ja, vad kan det vara för någonting? Jo, sammanhanget. Vilket sammanhang? undrar du kanske då. Det är det som jag ska tala om för dig i detta inlägg. Kontexten till boken ”Buddenbrooks – en familjs förfall”. .

Under bokens långdragna gång (eller händelser, för böcker går väl inte vad jag vet) har jag ställt mig några frågor. De första frågorna poppade upp som små popcorn i huvudet, och riktade in sig på, som hos så många andra som läser denna bok, ”Vad är det här? Jag fattar Nada! Vem är vem? Vadå Assez? Varför all denna franskan? Shit Maggedagg, (översättning: Oh My God) hur ska jag orka?!” Men sedan häller jag lite salt på de där vita, nypoppade popcorna och en liten klick smör som ger dem mer färg, och efter att de sakta svalnat av, blivit segare och fått lite tid på sig, börjar de cirkulera i mitt huvud som örnar i jakt på ett byte.

Varför skrev Thomas Mann den här boken?
Det känns som ett halvlyckat livsverk, något där personen i fråga samlar på sig för mycket händelser och fakta och sedan försöker trycka ut allt på en gång, i en och samma bok, fast att man kanske hade kunnat göra en sådär fem-sex stycken av dem.
Det är klart att han vill få ut något med boken. Ingen människa hade lagt ner så mycket energi utan något syfte. Många har spekulerat om att det är hans egen uppväxt eller i alla fall en del av den. Och Antonie Buddenbrook, är tydligen Thomas Manns faster. Kanske har Mann vuxit upp så här och vill skriva av sig och på så sätt bearbeta sin uppväxt. Han vill berätta för oss hur det var och vad som hände under detta 1800-talets Tyskland. Vill han visa vad som kan hända en till synes rik och lycklig familj, när tider förändras och allt det som man växte upp med, blev intryckt och skulle följa, grusades när nya strömningar tog till? Eller vad som händer om man bara bryr sig om pengar? Något sådant tror jag.

Vad hände under tiden då han skrev boken? Vad inspirerade honom?
Handlingen utspelar sig under 1800-talet, men Mann levde mellan 1875-1955 och boken kom ut 1901. Mann gick alltså tillbaka i tiden ett antal år och bosatte familjen Buddenbrook i sin hemstad Lübeck. Detta var år då underklassen började göra uppror. Folket inspirerades av revolutionen i Frankrike och deklarationen om mänskliga rättigheter från Nordamerika, och krävde att de också skulle få rättigheter och bättre ställt. Naturligtvis tyckte aristokratin inte om detta, de ville ju leva ett liv i lyx och kunna titta nedlåtande på de mindre priviligerade, för att de tyckte sig vara mer värda och smartare. Detta har Mann speglat tydligt i boken. Till exempel i fallet "den arma Klothilde" som hela tiden får ta emot pikar och hånas för att hon är fattig, blek, grå och hungrig. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig under 1800-talets Tyskland, men än värre att vara fattig och bo hos en rik familj. Då ser och suktar man efter allt som man inte har. Eller, den förnuftiga, hon inser att ha alla de där sakerna inte gör en lyckligare.

Tony gestaltas också som typiskt nedlåtande mot personer som hon anser lägre stående. Hon blir till exempel arg på hushållerskan Riken Severin, som säger emot Tony, eftersom Riken inte ansåg sig vara hennes hushållerska.

Och rätt vad det är så råkar Tony nämna ”att sitta på stenarna” från ett långt förgätet minne till sin bror Thomas. Att sitta på stenarna vad var en viss Morten Schwartzkopf fick göra, för han var av lägre rang. Att Tony ibland beter sig nedvärderande tror jag beror på att hon stundtals själv blir nedvärderad av sin egen klass, för hon är skild inte en utan två gånger, och hennes dotter från det första äktenskapet gifter sig också med en odåga, som sedan hamnar i fängelse. Hon hävdar sig genom att inte heja på vissa människor i societeten. Tony blir förnuftigare på äldre dagar när hon lärt känna livet, men det saknas fortfarande en del.

Kristendomen dominerar också vid den här tiden och det skildrar Mann tydligt. Både Konsul Johan Buddenbrook och konsulinnan Elisabeth Buddenbrook svärmar för religiösa ideal, framför allt när de blir äldre och börjar närma sig döden. Och Christian, deras son, bär ju ett namn som definitivt kommer från kristendomen.

Att Mann faller tillbaka på olika strömningar kan man tydligt märka. Realismen uppstod runt 1830 bland annat av 1830 års liberala revolution och den industriella revolutionen. Något som kännetecknar realismen som finns med i boken är t.ex. vardagliga händelser, typkaraktärer, psykologi och mycket detaljerade och verklighetstrogna beskrivningar som miljö och beteende. När realismen slutar kring 1880 tar naturalismen vid. För naturalismen kan man t.ex. se sociala missförhållanden, samhällets skuggsida, detaljer och samhällsengagemang i ”Buddenbrooks”. När symbolismen efter det här kom, var det tid för mindre vetenskapligt tänkande, allt som man skildrade skulle inte stå skrivet på sidan, utan man skulle läsa mellan raderna. Man skulle gå in mer på djupet, se djupare på livet. Och jag tycker Mann till viss del har lyckats fånga detta också. Ibland får man läsa mellan raderna då det kommer till känslor och tankar hos karaktärerna och detta finns också i brev som karaktärer skickar varandra.

Jag kopplar författaren till verket i del 2, i nästa inlägg.

Kontexten - Buddenbrooks

2009-10-20T08:31:00.000-07:00

Buddenbrooks skrevs år 1901 i Tysklands Lübeck.

Kristendomen var en väldigt central del av samhället under 1800 talet då boken utspelar sig vilket man även ser i Buddenbrooks. Som ett exempel när hela familjen fick träffa Grünlich för första gången och han nämnde att han tyckte det var bra när man visade att man var en god kristlig genom att döpa familjen efter kristliga namn. Eller som ett annat exempel att familjen ofta har besök av präster, de hade till och med en kristen skola. Kristendomen har präglat heal boken, familjens värderingar och uppfattningar byggen en del på den kristna tron.

Under sent 1700 tal hade vi både amerikanska och franska revolutionen, vilket man färgade tiden i Europa under 1800 talet, man hade ett nytt tänkande och det syns tydligt i Buddenbrooks att de adliga och överklassen drabbades av detta nytänkande och dessa nya värderingar. Eftersom den franska revolutionen var så nära Tyskland öppnades många nya tankar. Folk ville ha jämlikhet men de var den konservativa Buddenbrooksfamiljen helt emot. Thomas Mann har på ett sätt visat hur överklassen såg de nya moraliska idéerna, absurda och orealistiska. Han har helt enkelt beskrivit överklassens perspektiv på nytänkandet.

Man kan se i Buddenbrooks att Thomas Mann har inspirerats av realismen, naturalismen och symbolismen. Realismen är en epok som sträckte sig från 1830 till 1880 (ca). Att realismen är något som Thomas Mann har inspirerats ifrån denna epok som var lite förbi tycker jag är uppenbart när man ser på realismens kännetecken. Till exempel har vi som har läst boken ofta pratat om hur väl Thomas Mann skildrar verkligheten, miljön och hur människor agerar och fungerar psykologiskt sett. Faktum är att de största delarna av boken är dessa beskrivningar. Thomas Mann skildrar även väldigt vardagliga händelser vilket är utmärkande för realismen. Annat som man ser är tecken av realismen är typkaraktärerna och dialogerna. Likaså spänningen som alltid ligger under ytan.

Naturrealismen är en epok som sträckte sig från 1880 till första världskriget (ca). Med naturvetenskapens metoder skulle litteraturen bli mer modern, man skulle skildra verkligheten på ett objektivt sätt. Även här kan man se tydligt att Mann även har inspirerats av denna litterära stil. Mann framställer det sociala i samhället i Buddenbrooks, det mörka i det hela och missförhållandena.

Symbolismen är sent 1800 tal, denna litterära stil kritiserade naturalismen för att naturalismen skildrar verkligheten så noga. Litteraturens mest betydelsefulla uppdrag enligt symbolismen är att skildra fägring och inre sammanhang. Att Thomas Mann även har inspirerats av denna stil är fascinerande, han har blandat så olika stilar. Men jag finner det även uppenbart att han har inspirerats av den. Thomas Mann skriver nämligen inte bara objektivt med den raka verkligenheten utan även flödande med många djupa tankar som ligger hos karaktärerna.

Väntan på bokspyan

2009-10-17T05:01:00.000-07:00

Först och främst vill jag ursäkta att mitt inlägg inte kunnat visa sig förän nu, men jag har inte haft möjligheten att få igång nätet på datorn. Så... nu sitter man hos mormor och morfar och hoppas på att elektroniken ska funka för en gångs skull!

Thomas – fyfan vad den mannen gör mig besviken! Ja, nu har vi fått följa hans framgångar i affärslivet då han tagit över firman efter Konsulns död. Det flyter på med pappersarbetet och möten, men Thomas är inte nöjd. Han anser nämligen att Tonys skiljsmässor och att Christian är okapabel att ta ansvar påverkar folks syn på hela firman och börjar förakta bägge syskonen, men det är Christian som drabbas värst då Thomas närmast jagar bort Christian från huset bara genom ett enstaka, kyligt samtal.

Självklart är det inte så konstigt att Thomas reagerar som han gör – han är ju forstrad på det viset att sätta firman firman framför allt. Samtidigt blir han väl trött och sliten då han arbetar och stressar mycket och måste tänka på släktens rykte – vilket ingen annan hjälper honom med. Därför ser han nog bara sina syskon som ännu en börda, ett bekymmer som han måste ta tag i eller skuffa iväg. Thomas har svårt att sätta sig in i andras situationer och jag önskar att han hade kunnat känna lite mer empati för sin syster och för en gångs skull skita i vad omvärlden tycker om Tonys kärleksaffärer. Jag menar, visst, nu råkar dessa saker ske just under de tider då skiljsmässor var synd och skam, men Thomas kan väl försöka förstå att man inte vill dela sitt liv med någon som struntar i en, knullar runt med andra och kränker en. Tonys förhållande var inte trygt, hon kunde inte lita på sin make, hon kunde bara förlita sig på att hon kanske skulle få skulden för ett misslyckat förhållande när det var själva mannen som var boven i dramat. Tony skulle bara må dåligt av att fortsätta ett sådant förhållande, men hon vet ju hur man fejkar en perfekt fasad utåt – dock har hon mod nog att säga ifrån istället för att i resten av sitt liv leva en lögn! Jag blir stolt över Tony när hon vågar ta sådana stora steg ensam. Att Thomas blir besviken för att Tony tar ut ännu en skiljsmässa är förståeligt, men han har ingen rätt att skylla henne för att vara överkänslig och ge upp för lätt. Thomas verkar ha lätt för att glömma att Tony är en människa.

Ungefär så här virrar mina tankar runt när jag läser om Thomas samtidigt som jag är förbannad; Tony har kännslor precis som alla andra och det hade varit dumt att låta henne brytas ned bit för bit bara för folks tyckes skull - tycker du inte det lille Thomas? Eller betyder ryktet så mycket mer för dig än din systers välmående? I sådana fall är du fan inte mänsklig och jag kommer önska livet ur dig i hela boken, käre Thomas!

Stundals går bara ett ord runt i huvudet på mig; Dö, dö, DÖ Thomas! - men det är bara för att jag är smått evil...

De sista kapitlen i Buddenbrooks har börjat bli dystra och atmosfären trycker ned människorna. Lyckan har vänt. Alla är dömda att misslyckas. Folk börjar bli ynkliga. De tigger pengar, visar strupen för att överleva, gråter, gnäller, kvider, kommer med undanflykter, utför fel handlingar som senare kommer ge men för livet. De slutade söka lyckan för länge sedan. De har gett upp. Till och med Tony har börjat bete sig ynkligt ibland.

Nu när man kommit in i boken, påverkas man skarpt när man ser hur allting börjar gå nedåt, hur allting börjar rasa, folks uppgivenhet – det känns som om man själv är drabbad, som om man sitter där i skiten och inte kan ta sig ur. Man är dömd att se dessa personer misslyckas hur ont det än gör. Vissa dagar när man själv inte mår allt för bra, klarar man knappt av att läsa vidare om familjens förfall, då skulle man själv deppa ihop totalt – detta syftar på att Thomas Mann utfört sitt arbete fenomenalt, då han fått med så starka känslor på ett gripande sätt med väl valda ord. Denna hopplöshet förmedlar författaren medvetet, men samtidigt undrar jag – hur i helvete orkade människan skriva denna story utan att själv ta livet av sig???

Det där första intrycket av ett hem med stilig möblering, där ett varmt, hemtrevligt ljus sprids från lamporna, där stora plantor som prunkar i rummen, den där kännslan av gemenskap, en familjär och rogivande atmosfär, där doften av cigarr och nybakat ligger i luften. Ett sådant hem man ofta upplever hos äldre då allting sprudlar av kunskap och ro, ingen stress, inga måsten – var så god att bara vara! Ett sådant hem har inte Buddenbrooks nu mera - det var bara en illusion...

” Då, plötsligt, inträffade detta moment... tilldrog sig något ljudlöst, skrämmande. Kvalmet tycktes ha fördubblats, atmosfären tycktes utöva ett tryck som på en sekund steg och oroade hjärnan, klämde åt kring hjärtat, hindrade andningen...därnere fladdrade en svala så tätt över gatan att hennes vingar slog mot stenläggningen...”

Herregud, efter att ha läst det citatet, kändes det nästan som om hela världen eller ”onda makter” ville utplåna Buddenbrooks

Nu är allting mörkt - det finns inte en gnutta ljus. Det är kyligt, luften är kvav och det ligger en ständig spänning i i den. Det går inte att slappna av och man blir sjuk av oro. En tryckande känsla mot halsen, en orolig mage – det känns som om själva boken blir illamående av infektionen som skett hos familjen Buddenbrooks och jag väntar på att den kommer slänga upp en ordspya på mig när som helst. Man sitter på spänn och väntar på att allt ska brista.

Nu är det kört...

2009-10-12T09:15:00.000-07:00

Bakom familjen Buddenbrooks fyra väggar hyser en stor iskallhet som tär på mig som läsare. I början av boken förekom en varm, mjuk och härlig känsla, men nu kvittrar inte fåglarna som de gjorde innan, det är tyst, stilla och mörkt. Familjens rykte och företag åker sakta men säkert ner för den glashala skidbacken och chansen att klättra upp igen minskas var dag som går. Familjens förfall har nu tagit fart och jag har fått ta del av hur familjen Buddenbrook kämpar för sina liv, sitt rykte och för sina förfäder.

Stämningen i boken är tryckt, som läsare har jag under vissa sidor haft svårt att andas, det känns som att något i boken får mig att kvävas. Alla i familjen lever otryggt och ingen vet hur dem ska få ljus i livet igen efter allt som hänt och efter Johann Buddenbrooks död.
Johann Buddenbrook var från början en egoistisk skitstövel i mina ögon, men efter hans död kände jag av hans ånger och hans skuldsamhet. Han var uppväxt under hårda plikter och lät sina barn få uppleva precis samma sak. Innan hans själ lämnade jorden gottgjorde han sin vackra dotter, Tony. Grünlish var en fattig bedragare och konsuln hämtade hem Tony och hennes dotter Erika. Relationen växte mellan far och dotter och Tony hann förlåta honom för hans snedsteg. Med hedern i behåll och som en god man, make och far dog han.
Thomas Buddenbrook utvecklas kraftigt genom att själv driva företaget och hålla ihop familjen. Han tar på sig större och större ansvar, och går i sin fars fotspår. Som äldsta man i huset tar han kommandot och klagar över de som inte förstår sina plikter. På ytan är Thomas hård som sten, låter ingen få se han lida. Han ska, precis som sina döda släktingar, gå genom livet med bestämda steg och visa sin storhet. Ibland kan jag känna att han försöker FÖR MYCKET, det känns som att han inte gör någonting för sin egen skull, utan att han kämpar för sin far. Det är oerhört fint av honom att fortfarande visa sådan stor respekt, men jag tror att han i slutändan kommer falla till backen av all press och stress.
Tony Buddenbrook, familjens skam, fortsätter som änka i tio år tills hon måste ta tag i sitt liv och gifter sig med en man vid namn Permaneder. Ni som följt denna blogg förstår ju att hon misslyckas igen. Herr Permaneder är otrogen och Tony flyr hem. Hon förstör familjens rykte ännu en gång och det stör Thomas något fruktansvärt. Tony, som från början gick sin egen väg, har nu blivit en toffel. Tony är den karaktären som driver på handlingen eftersom att hon ständigt blir utsatt för problem. Hon vill egentligen gå sin egen väg, men är tvungen att hålla sig till traditionerna. Det är svårt att relatera till pressen alla karaktärerna i boken känner. Idag uppmanas ungdomar att gå sin egen väg och att vara egna, självständiga individer. Det är väldigt intressant att göra sådana jämförelser för då förstår man verkligen skillnaderna mellan då och nu.
Christian Buddenbrook utvecklas inte så mycket mer än att han blivit galen i teater och konst. Han blir mer och mer utestängd från familjen eftersom att han inte gör det som sedan barnsben planerats för honom.

Thomas Mann beskriver stämningen till största del genom karaktärernas dialoger, men miljöbeskrivningarna är av hög klass. Han levandegör karaktärerna och miljön genom långa, välutformade beskrivningar. Hela Lübeck känns som ett mörkt stort hål, även om husen och karaktärerna beskrivs med vackra ord, påträngs man av obehag. Jag har hela tiden en plågsam känsla inombords eftersom att man vet att allt kommer att gå käpp-rätt-åt-helvete. Under denna tiden fanns inget som kallades nåd, det här var tidens grymhet. Jag tycker att det är spännande att ta mig igenom karaktärernas ständiga skrik på hjälp och denna ständiga grymhet familjen måste kämpa emot. Det är även underhållande att följa relationen mellan Christian och Thomas som nu exploderat totalt. Thomas ser sin yngre bror som en skam och hade han fått chansen hade han förmodligen skjutit honom. Christian bara klagar, beter sig illa och orkar inte med alla måsten att han istället stoppar huvudet i sanden. Ja, han försöker fly från det, precis som Tony gjorde från sina två äktenskap.

Under ytan bubblar irritationerna, sorgen och känslan av att karaktärerna vill krossa allt som står för deras väg. Hade jag exempelvis bara sett dem på stan hade jag förmodligen trott att allt var som en dans på rosor och kanske beundrat denna utsmyckade familj. Man vet inte vad som gömmer sig bakom en fasad av stolthet förrän man genomskådar den med känsla och engagemang. Familjen Buddenbrook är en deprimerad familj som tagit på sina overaller för att kasta sig utför backen.

Fiktion och miljö

2009-10-11T12:44:00.000-07:00

Den tidsanda Tomas Mann försökte sammanfatta i boken kan vara mycket svår att förstå, först och främst eftersom det inte handlar om någon tidsanda Tomas Mann kände personligen. Den tidsanda som finns i boken kan endast sammanfattas som Tomas Manns egna tidsanda. Den miljö han uttrycker är ett uttryck av hans egen tid och hans egna subjektiva syn på borgerskapets traditioner och perspektiv.
Boken må vara lite av vad som uttrycks på bokens baksida, en andlig biografi, men det handlar fortfarande om skönlitteratur. Bokens miljö som beskrivs är inspirerad av många platser som Mann kände väl, men de är fortfarande fiktion. De personer Mann kände har gett personlighet och inspiration till bokens karaktärer, men de är precis som miljön fortfarande fiktion.
De olika författarna i radioprogrammet Bokcirkeln, det projekt vi tagit del av, diskuterade i måndagens program hur vida det var tidsandan, klassen, nationaliteten eller kvinnosynen som påverkade de olika familjemedlemmarnas tankar och beslut. Det är intressant att höra diskussionen om hur familjefadern konsuln Johann Buddenbrooks styr sin dotter till att gifta sig med en man som sedan visar sig vara en bedragare. Diskussionen handlar om det är konsuln kvinnosyn eller borgerlighet som styr honom. Det är intressant hur författarna reflekterar över en fiktionell karaktärs tankar och val.
Frågan är hur vida det går att säga att tankarna verkligen tillhör Johann Buddenbrooks. Konsuln är en karaktär skapade av Mann själv. En karaktär med mycket ånger över att han tvingat sin dotter att gifta sig olycklig. En dotter som nu är ensamstående mor och som flera gånger ser ut att ha förlorat hoppet om att bli omgift. Går det verkligen att säga att Johann Buddenbrooks och dottern Tonys tankar är deras egna? Är de inte karaktär skapade för att föra handlingen framåt utan vidare djupt förankrade anledningar till deras beslut?
Det är mycket svårt att säga att tidsandan över boken, som är en stor del av miljön, på olika sätt uttrycker det typiska för den tiden hos köpmannafamiljer. Mann skrev inte om sin samtid utan om ett fiktionellt förflutet som handlade om en påhittad borgerlig familj med påhittade traditioner och påhittad släkthistoria. Hur vida Johann Buddenbrooks beslut påverkas av hans familjs traditioner och köpmännens traditioner är svårt att säga, eftersom dessa två saker är helt skilda.
Familjens traditioner är fiktion. De bygger på historier och lärosätt skapade av författaren Tomas Mann själv. Däremot kan det finnas grund i de köpmanna traditioner som Johann Buddenbrooks och familjen följer. Dessa kan vara hämtade ifrån historiska böcker och ifrån de köpmän Tomas Mann själv träffat. Därför är det svårt att se hur vida Johann Buddenbrooks beslut är rent medvetet eller endast bygger på påverkan av hans miljö. Detta eftersom hans beslut bygger på Manns egna tankar, egna upplevelser och egna miljö.
Karaktärerna känns dock mycket intressanta och det finns en viss längtan efter att få diskutera deras beslut och deras traditioner. Det går visserligen att grunda sig på vad som går att läsa i boken, men det är mycket svårt att säga hur vida dåtidens kvinnosyn eller borgerskap påverkat konsuln eller de andra karaktärerna. Karaktärerna tar dessutom många beslut som går utanför de följda traditionerna och uppfattningarna.
Christian Buddenbrook väljer att istället för att upprätthålla familjens goda rykte och arbeta på ett vårdat och strikt yttre bli en så kallad svirare. Han ter sig vara en svag och sjuk del av familjen Buddenbrooks i övrigt välskötta kropp. Brodern Tom väljer helt enkelt att amputera denna kroppsdel genom att, i samråd med Christian, att skicka iväg honom. Ett mycket intressant klimax mellan båda bröderna. Ett beslut som både ger dem ro, men också skjuter dem längre ifrån varandra.
Tolkningen av broderskapet känns smärtsamt och mycket sorgligt. Det är en del av familjen som det officiellt väldigt sällan talas om, men som yttrar sig inom familjen och på deras gemensamma middagar. Deras broderskap känns dock mycket grundat i vad det förväntats av dem båda från början av deras liv. Från barnsben var det sagt att Tom skulle ta över firman och att Christian kanske kunde tänkas bli något i stil med diktare. Bröderna följer endast de mönster och de krav som varit satta sedan de var barn. Christian har behandlats som en mindre begåvad och slappare gestalt, medan Tom alltid haft kraven på sig att prestera högt och arbeta hårt. Någon som också kan ses som grund till Toms problem med nerverna och Christians ”svirande”. Bröderna är endast vad de antas vara.

Blogginlägg 2 – Förfallet har börjat och vart försvann Christian?

2009-10-11T09:46:00.000-07:00

Så! Nu har jag ÄNTLIGEN lyckats logga in på bloggen. Egentligen skulle mitt inlägg ha blivit publicerat igår om det inte vore för vår paranoida grupps lösenordsbyte! Läs nu och njut av mitt försenade inlägg...

Den här veckan ska vi behandla stämningen och miljön i boken.

Den ytliga miljön i Buddenbrooks-världen är en väldigt fin miljö, som jag inte skulle ha något emot att besöka. Husen är stora, vädret är oftast (även om det inte alltid är fint) väldigt vackert beskrivet och man går på utflykter där man äter gott i solskenet.

Buddenblogg-skribenten Ida Davidsson skrev i ett tidigare inlägg om att Buddenbrooks är som att komma in i en 1800-talsmålning, och det är en bra beskrivning. Det verkar helt enkelt vara sättet Mann skriver på i boken. Han beskriver på ytan hur bra den övre borgarklassen levde på den här tiden, och om deras små aktiviteter, men det finns givetvis mer till boken än just den här vackra miljön. Om man tänker på hur människorna i den känner sig är det annorlunda, för i Buddenbrookska hjärnor regerar stress och ständiga tankar på affärer och giftemål. Falskheten kryper sig in i alla. Folk blir äldre och sjukare för att till sist dö.

Miljön går hand i hand med stämningen i boken. Buddenbrooks har en ganska tryckt stämning, där allt som rör sig lite ur tystnaden får uppståndelse. Just nu känns den inte som att stämningen är "tip-top" i familjen, men Mann använder inte sitt berättande för att beskriva de vemodiga känslorna, utan han låter snarare karaktärerna berätta om hur de iaktar världen.

Detta kan man se på de sista sidorna, då Tony använder upp 2-3 sidor i boken bara av att prata med/skälla ut Thomas och spy ut sina känslor över de tunna pocketsidorna.

Om man ändå försöker leta upp en stämning i boken så är det just den här spända ytan, där minsta rörelse skapar vågor. Så karaktärerna som spelar ut skapar starka reaktioner som till varje pris måste hindras från att komma ut bland resten av överklass-samhället.

Ett utmärkt exempel på det är brodern Christian. När Christian på allvar börjades presenteras i boken blev jag glad och trodde att han skulle "ta över" handlingen och axla Tonys mantel som rebell, och till viss del gjorde han det. När Christian kommer in i den fina handelsmannakulturen passar han inte in. Han är en levande karaktär som ingående berättar om alla sina känslor och passioner. Christian tycker inte, liksom resten av Buddenbrooks-familjen, om att sitta framför ett skrivbord hela dagen. Han beskrivs som en så kallad "svirare". Över Christians crazy-ways blir brodern Thomas rasande och där växer en obehaglig men spännande konflikt fram.

Vår lärare i svenska, Cecilia, berättade under en lektion något i stil med att Manns böcker ofta hade temat "det konstnärliga" mot "det vanliga". Det är Christian ett utmärkt exempel på. Han kommer in med sina annorlunda värderingar och ställer sig, visserligen ofrivilligt, i en skarp kontrast mot resten av familjen. Det är då brodern Thomas kallar honom, som också citeras av Ida två inlägg under mitt, "en sjuk fläck på familjens kropp".

Jag ÄR verkligen besviken på att Christian inte fick mer utrymme. Varför? Jag önskar bara att jag fick sitta här och fortsätta läsa om hans värk i benet och hur mycket han tycker om teatern. För alla i familjen började se snett på honom. Istället blev han ivägskickad, ivägskickad till en annan stad för att bli mer självständig. Ack, vad jag önskar att något nytt hände! Men NEJ! Mann har redan gjort det klart för oss att det är Tony som skapar skandalerna i familjen. Visst, Christian fick sin lilla tid i rampljuset, men sedan blev han bortblåst.

För Tony, hon har sett sina bästa dagar. Nu är hon verkligen helt förlorad. Hon är skiljd två gånger och har fördömande blickar i nacken vart hon än går. Inte minst från broder Thomas. Thomas tycker bara att hon är barnslig när hon klagar över sin man, men det hade förmodligen ingen tyckt i vår tid.
Även om hon har det riktigt jobbigt så har hon inte blivit en bättre person under årens lopp. Hon är samma gamla Tony, som naglar sig fast vid sitt hat mot vissa personer och samhällsklasser. Om jag ska vara helt ärlig, så börjar jag tröttna lite på henne, liksom, kom på något nytt!

Ja, sen har vi Thomas, och han är också ganska nere. Man skulle kunna säga att han är en dålig människa, men nej. Han är bara förstörd av sin tid och sitt arbete. Han tar allt på det allvar han måste. Jag tror inte att han mår så bra i sitt hjärta.

Att jag är såhär negativ har en anledning. Och jag vet vad den är. Förfallet har börjat.
Felicia Forsström har i sitt inlägg under mitt helt rätt om att Thomas Mann allteftersom har blivit mer och mer depressiv i sitt skrivande. Förfallet kanske inte har börjat ekonomiskt sett, men socialt har Buddenbrooks redan börjat glida ner i ett mörkt hål.

Skrumpnade papegojhuvuden och butiksbiträdande gaseller

2009-10-10T14:06:00.000-07:00

Efter att ha läst till sidan 345 kommer jag titt som tätt på mig själv att undra hur Thomas Mann egentligen är funtad. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer deprimerande blir det för den Buddenbrookska familjen. Rätt vad det är kommer en liten höjdpunkt, en liten topp av lycka, bara för att allting sedan ska rasa ihop och gå käpprätt åt lurås igen. Som Tonys äktenskap. Har Mann också varit utsatt för det här? Ett liv i deprimerande meningslöshet och allmänt korkade och högfärdiga personer i sin omgivning. Det är den sinnestämningen jag känner när jag läser boken. Den leder sakta men säkert ner en i fördärvet. Samtidigt är det några punkter av solsken som får en på bättre humör, som får en att vilja fortsätta läsa, och när man lägger ihop boken så har man ändå en bra känsla i kroppen.

Nu har konsul Johan Buddenbrook dött – förmodligen av hjärtattack eller stroke eller något liknande. Tony har skiljt sig med Grünlich, gift om sig med herr Permaneder och även hunnit skilja sig med den senare. Under tiden Tony och herr Permaneder var gifta blev Tony gravid, men barnet dog redan efter en kvart ute i världen. Det var den toppen som rasade.
Även Gotthold Buddenbrook, Konsul Johan Buddenbrooks halvbror, har dött och efterlämnat sina tre döttrar, (vilka jag förövrigt skulle vilja beskriva som tre skator), och hans hustru. Båda makarna Kröger, konsulinnans föräldrar, är döda och det fina huset ska rivas. Thomas har gift sig med Gerda, en mycket förnäm och allmänt asocial kvinna, medan brodern Christian Buddenbrook bara ägnar tid åt teater, fest, ”Klubben”, drickande och så kallade ”nöjen”. Clara har gift sig med någon underlig typ, men hennes hälsotillstånd verkar vara lika allvarligt som själva Clara. Kommer hon att leva i nästa inlägg?

Okej, jag fattade undertiteln redan efter de första sidorna – ”En familjs förfall”. Men ska det fortsätta så här hela vägen? Jag plöjer mig igenom denna tjockisbok, men trots alla sidor är det inte svårt att begripa vad som kommer att hända.
Missförstå mig rätt: Jag tycker inte illa om boken, i förra inlägget gillade jag den ganska mycket. Men hör och häpna; istället för att ledas ner i fördärvet, tycker jag boken tidvis är komisk! Ja, ni läste rätt; K-O-M-I-S-K. All denna deprimerande sörja blir så överdriven att jag plötsligt skrattar åt vissa händelser och fisförnäma människor.

Även alla djuriska liknelser får mig att le. Jag menar; SKRUMPNADE PAPEGOJHUVUDEN, hallå, eller? När tvillingparet Gerhardts knoppar beskrivs så här, ser jag två tantkroppar med var sitt gammalt fisfärgat papegojhuvud framför mig. En ganska komisk syn, måste jag förtälja.
Sedan var det den där butiksbiträdande gasellen, Anna. Det hör egentligen till första delen av boken, när Thomas smyger iväg till blomsterbutiken för att träffa en flicka som han håller kär. Först är det bleckpinglan över dörren som gläfser som en hund när han går in och sedan är det lilla Anna som är späd som en gasell. Det här gäller också Sievert Tiburtius. Mann beskriver hans lustiga utseende mycket utförligt fast att han är en platt karaktär. Tydligen har Tiburtius lika spetsiga öron som en räv.

Så vad vill Mann säga med alla dessa liknelser? Kan man se en viss likhet mellan djur och människor? Trots att jag får många roliga och oseriösa bilder i huvudet på djur och människor korsade, är jag böjd att hålla med Mann. Visst ser en del verkligen ut som små råttor, hästar, hundar, katter, kaniner osv. i ansiktet! Så… Bara en rolig tanke… Vilket djur är Thomas Mann likt? En hund, kanske? En tax med spetsiga öron. Eller den där räven som Tiburtius liknade. Ja, något sådant. Och en liten släng av ekorre.

Med det här vaknar funderingar om vilket djur jag själv liknar. Men det är kanske inte väsentligt, så länge det inte är en mask eller något. Det hade varit lagom kul.
Hur som helst tänkte jag att de här djuriska liknelserna nog har en viss mening i boken. Eftersom den är ganska djup och komplicerad och tycks samla på olyckliga och illmariga individer, kanske Mann använder djurjämförelser för att lätta upp stämningen lite. För att få läsaren att orka fortsätta läsa. Visst är boken viktig, men på sina ställen också ganska långsam och invecklad.

Miljö

Precis som Ida Davidsson skriver, så är miljöbeskrivningarna väldigt detaljerade och det känns som man är på platsen i fråga. Och alla dessa maträtter! Man ska inte läsa boken om man är hungrig. Det blir dock lite för mycket av beskrivningarna ibland. Och så många konstiga ord! Jag har listat ut att en ”fadermördare” är någon sorts krage på ett
klädesplagg, men jag kan inte hjälpa att jag ser en bödel med en yxa framför mig.
Den bästa miljöbeskrivningen är vid Travemünde. Det är så utförligt, så vackert och rogivande. Jag har varit i Travemünde när jag åkte med färjan, men jag kommer inte ihåg ett dugg. Som Mann beskriver det, känner jag bara för att åka dit en försommardag, sätta mig på stranden och invänta min Morten Schwarzkopf, som sakta kommer gående och sätter sig på en sten intill mig.

Det här är vad jag känner och ser när jag läser ”Buddenbrooks”.
Foto: privat.

Tyvärr fick ju inte Tony sin Morten. Innan hoppades jag på att de skulle träffas igen, men det hoppet har Mann långsamt lyckats trycka ned i en bottenlös brunn av hopplöshet. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om Tony. Egentligen vill jag inte det, för hon är bortskämd och blåst och ser sig som bättre än
många andra. Antonie är något av en Drama-queen, som genom att gifta sig mot sin vilja desperat försöker att vara viktig och hjälpa sin bror att få bort sig själv. För det enda som är viktigt är firman, precis som de andra skribenterna på den här bloggen skriver. Och det är sorgligt. Det absolut viktigaste i livet borde vara familjen. Delen av sig själv. Och när jag med växande förargelse läser Thomas uttalanden till Tony, efter att hon kommit på herr Permanender kopulerandes med Babétt, vaknar mitt världsperspektiv igen. Hur många är det i världen som struntar i sin familj och istället satsar på karriären, som Thomas? Förhoppningsvis är det ändå familjen som betyder något i slutändan.

Så här långt in i boken konstaterar jag att Thomas Mann skriver mest om Tony. Hon är den som vi får följa i tankar, åsikter och upplevelser. Kanske följer vi henne just för att hon är så ensam som hon är. På något vänster känns det som att Mann ville att vi skulle hänga med henne, få uppleva hennes liv och se henne utvecklas. För inte bara det att hon har tagit upp mest av tiden i boken så här långt, det var hon som började den också. Frågan är om hon även kommer att avsluta den. Jag är ingalunda säker på det. Inte om fördärvet får bestämma…

”En god vän har firat namnsdag, han kommer hem i feststämning, på lite för gott humör och gör sig skyldig till ett litet övertramp, ett litet opassande snedsteg…”

”Du ertappade din make med en svaghet, du såg honom lite löjlig…men det borde inte göra dig så fruktansvärt upprörd utan snarare roa dig lite…”

Konsul Thomas Buddenbrooks ord till systern Tony, får mig att vilja gömma den här krabaten under hans kudde.

Foto: privat.

(Den Kyliga) Tillvaron i familjen Buddenbrooks går vidare

2009-10-10T04:27:00.000-07:00

Miljö & Stämning

Miljön är kolossalt noggrant beskriven. Thomas Mann skildrar allt från maträtterna till omgivningarna i detalj. Även om det kan bli lite för mycket av dessa beskrivningar så dras man med och ser allt framför sig, som jag tidigare nämnt är det som att komma in i en målning, en oerhört detaljrik målning. Man dras in direkt och man kan nästan känna smaken av de utsökte rätterna och kända vinden mot kinden i Travemünde.

Thomas Manns skildrar Buddenbrooks historia på ett dystert sätt, till och med när han beskriver en vacker miljö som Travemünde är det nedstämt, som om färgerna har mattats ner till en gråare ton. Vackert men uppmålat med tunga färger.

Stämningen i Buddenbrooks är enligt mig dyster, mörk och spänd. Visst, lockas man ofta till skratt av Thomas Manns beskrivningar och det enda sorgliga som sker egentligen är dödsfall, som ändå är naturens gång. Men det är något som känns fel, allvarigt fel. Det är som om det fina och varma i Buddenbrooks endast är en fasad, en mask och bakom masken döljer sig en oerhörd kyla. Kanske uppfattar jag detta för att jag vet bokens tema- en familjs förfall, men jag tror att även om man inte visste bokens tema så skulle man uppfatta stämningen på detta vis.

Man känner en slags spänning bland människorna och deras intriger, värmen finns alltid där med vackra ord men kylan ligger strax under. Familjens firma är det enda som någon betydelse och när något går emot dess principer kommer en hård motattack. Denna spänning som hela tiden ligger under ytan mellan familjens relationer, deras vilja att alltid vara till tillfredställelse ger mig kalla kårar. Det känns så omänskligt och falskt.

Thomas Buddenbrook (nuvarande konsuln) i ett bråk med Christian Buddenbrook:

”Det är slut säger jag dig! Du lyfter din lön, men du kommer aldrig till kontoret… det är inte det som gör mig uppbragt. Gå bara bort och spela bort ditt liv så som du gjort hittills! Men du komprometterar oss, oss alla, varthelst du går och står! Du är en missbildning, en sjuk fläck på familjens kropp! Du är av ondo här i stan, och om det här vore mitt eget hus så skulle jag köra ut dig, där, genom porten, skrek han i det han gjorde en vild och vid gest som omfattade trädgården, gården, stora hallen. Han lade inte band på sig längre. Ett länge uppdämt ursinne urladdade sig”

Därefter konverserar de lugnt om affärer.

Karaktärerna Fortsättning:

Sedan Thomas Buddenbrook blev den nya konsuln har han blivit mer och mer seriös som person. Han börjar likna sin far och farfadern före det. En koppling finns nämligen att se där, som sin far tog han sin nya makt på allvar direkt när han blev konsul och använde den väl. Han är en välkänd och respekterad person, han är skicklig som konsul och affärerna går bara bättre och bättre. Dessutom började han ta vara på firman och familjen på ett strängt sätt. Thomas utvecklade en avsky mot allt som var förnedrande i hans ögon. Det kan man till exempel se i hans relationer till Tony och Christian.

Thomas Buddenbrook har blivit som en fadersfigur för Tony, nu är det hans vilja Tony ska följa, han har nu mest kunskap om vad som är bäst för firman. Man märker att han inte tar henne på riktigt allvar och att han driver med henne som person. Konsuln Thomas anser att Tony är alldeles för överspelad och hon har ingen aning om varför Thomas snäser av henne vid hennes ”förnäma” uttal och "förnäma" sätt.

Efter skilsmässan med Grünlich har Tony börjat betrakta sitt liv med en allvarsam syn. Hon tillämpade uttrycket ”som det kan gå i livet”. Som om hon hade djupa kunskaper om livet och gått igenom mer an vad någon kan ana. Hon blev hemmastadd igen i Buddenbrooks boning och började leva sitt gamla liv. Men detta gjorde henne deprimerad, Tony ansåg att hennes liv var över även om hon fortfarande var ung.

Då bestämnde hon sig för att resa iväg och det blev till München där hon hade försträffligt roligt och träffade den spännande herr Permaneder. Som hon sedan ingår ett giftermål med. I början av herr Permaneders bekantskap med hela familjen var Tony ytterst oroad. Herr Permaneder är en ovanlig man som har andra ideal än familjen Buddenbrook, vilket bekymrar Tony på grund utav att hon gillar Permaneder men hon tänker även på familjens heder och vet inte om han är rätt man att gifta sig med. Men efter giftermålet när de bor i München är Tony olycklig, hon har inte alls det förnäma liv hon ville ha, sedan begärde hon skilsmässa när den sista droppen i bägaren rann över.

Relationen mellan Christian och Thomas är inte precis vad man skulle kunna kalla för broderlig kärlek. Thomas ser ner på sin yngre bror och tycker att han ör en skamfläck när han beter sig så som han gör. Christian Buddenbrook anser att arbetet inte fungerar för honom och allt han egentligen vill göra är att ta en kopp kaffe på ett café eller sitta och gå på teater dagarna i ända. Han klagar ofta på olika värkar och problem och funderar ofta högt om vad han kan ha för sjukdomar. Han kommer även ofta med andra uttalanden som omgivningen anser komiska, förutom hans broder som tycker att hans bror är skamlig.

Efter ett bråk mellan bröderna inser Thomas Buddenbrook att hans bror vill ha hög position som sin bror. Christian får därför börja arbeta på annan ort där han har mer makt. Efter ett tag får han ännu mer auktoritet när en högt uppsatt person avlider. Thomas råder då sin bror att resa hem med tanke på omständigheterna. Men Christian åker inte hem och affärerna börjar gå sämre och sämre… ändå njuter Christian av livet på teatrar och caféer.

Buddenbrooks - Plikten framför allt

2009-10-08T11:45:00.001-07:00

662 sidor dystert 1800-tal fyllt av orättvisa och oönskad kärlek över klassbarriärerna. Överklassens överdrivna sökande efter rikedom och högt uppsatt socitetsliv. Olyckliga, pinade personer som får offra sina högsta önskningar, så som kärlek, för familjens välstånd. Om man inte handlade som förväntat, valde att gå sin egen väg - uteslöts man ur familjen. Det var ungefär dessa ämnen jag kunde tänka mig att denna story skulle innehålla – inget lockande direkt. Men, författaren Thomas Mann har skrivit boken Buddenbrooks på ett intressant sätt med variation, väl utvecklat språk, rikligt med stildrag och tydliga miljöbeskrivningar så att man verkligen kan leva sig in i boken – något som jag skattar högt. De olika karaktärernas personligheter framgår markant. Thomas Mann har skrivit boken precis som jag vill ha den – kännsloladdad och välskriven Berättarperspektivet är i 3e person, dock ur de olika huvudkaraktärernas synvinklar. Dessa övergångar mellan berättare går smidigt till då det inte sker några komplicerade, plötsliga hopp utan sammanhang. Konsul Johann, även kallad Jean är överhuvudet i familjen Buddenbrook efter fader Johann Buddenbrooks död. Till en början verkar han som en barnakär familjefar, klok och lugn. Senare i boken liknas han med en far som inte sätter sina barns bästa framför allt, utan pengarna kommer före. Detta tycker jag själv är tecken på dåligt föräldraskap, men Konsuln och hans fru Konsulinnan anser detta som naturligt då de själva fostrats på detta vis. Antonie Buddenbrook, även kallad Tony, är Konsul Buddenbrooks äldsta dotter. Denna tös bär föräldrarnas stora förväntningar att gifta sig med en man som hon själv inte älskar. Tony var från början en rebellisk flicka som gick sin egen väg, var näsvis och kunde inte föra sig bland det mer förnäma folket. Efter en vistelse på pensionat förändrades Tony märkvärt och blev den väluppfostrade, lydiga dotter Konsuln önskat. Hon blev en bortskämd, yngre kvinna som var stolt över sin härkomst. Då undrar jag – hur kunde man vara stolt över sina rötter då det inom släkten bara innebar tvång, orättvisa och pengar? Jag förstår inte ens hur Tony kan vara redo att offra så mycket, gifta sig mot sin egen vilja för sina föräldras gillandes skull – föräldrar som tydligen inte älskar sin dotter såpas mycket så att de vill sin dotters bästa på ALLA sätt. De är trångsynta och giriga, fostrade till pengahungrande monster. Tony säger ifrån när för mycket väntas av henne, men låter sig kuvas för familjens tyckes skull. Att vara fadern tillags är något som flickan ständigt strävar efter. På detta viset är hon svag. Tony verkar vara en kall person stundtals, men är nog en vilsen, osäker själ som inte riktigt vet hur hon ska göra för att må som bäst efter att ha blivit fostrad på ett sådant vis som gjort henne beroende av familjen och ekonomin. Tony har sedan barnaben intalats att hon inte kan klara sig själv. Flickan utvecklas med tiden då hon umgås med folk av lägre status. Detta får henne att inse att dessa människor är precis som henne, men med lägre levnadsstandard. Under tiden som Tony lever med dessa lär hon sig också uppskatta det enkla livet samtidigt som hon får uppleva kännslor hon aldrig kännt förut. Thomas Buddenbrook är familjens stolthet, en välutbildad ung man som gör vad som förväntas. Han verkar glad och positiv till allt, men är allting verkligen så lätt? Eller kommer han få lida lika mycket som sin syster för sina kännslor? Jag hoppas att vi kommer få ta del av Thomas öde senare i boken. Grunlich är mitt stora hatobjekt i ”Buddenbrooks”, då han enbart verkar tänka på pengar och ser sin hustru som en vara, en kännslolös varelse som man kan behandla hur som helst, som Grunlich själv har äganderätt på. Sådana män är avskyvärda och borde få sig ett snack med sina kära mödrar

Något högst personligt

2009-10-04T12:46:00.000-07:00

Där handlingen i Buddenbrooks börjar presenteras vi för en välbärgad familj som imponerar på vänner och släkt med sina rikedomar. De enkla presentationerna för familjemedlemmarna och vännerna gör en något förvirrad och hela första kapitlet känns en aning svårförståeligt. Jag är dåligt insatt i den tyska namnkulturen och de många personerna blir svåra att greppa i de första kapitlen. Tankarna cirkulerar för det mesta runt vem som är vem, vad de har för relationer till varandra och vad all franska gör i en berättelse om en tysk köpmanna familj.

Efter att ha funnit en form av lugn i boken och lärt känna Manns författarskap och språk blir boken dock mer och mer förståelig. Olika intryck av familjemedlemmarna börjar växa fram. Manns beskrivande ord om de olika människorna ger en egen relation till var och en. En relation som kan ses högst familjär. Relationerna som känns både obekväma och trivsamma, precis som i verkliga livet. Även om det aldrig någonsin kommer finnas tillfälle att få tala med dessa rent fiktionella personer, känns det fortfarande som jag efter hundrasjuttio känner dem alla ganska väl.

Jag har redan lärt känna unga Toni såpass väl att jag skulle kunna föra samtal med henne och veta hur hon skulle reagera på mina ordval. Jag vet att den något sluga men ändå älskvärda och lättsamma Toni är en människa som gärna kämpar för sin sak. En något självcentrerad människa som utan problem hade passat i de högsta sociala kretsarna.

Konsuln Buddenbrooks oro och tankegångar har jag redan lärt känna. Genom bokens sidor har jag kunnat studera hans kamp för att hålla samman familjen och firman. Hur han förhåller sig till barnens handlingar och fruns önskningar. Hur han bryr sig om sin far och sin svärfar när båda är i slutet av livet. Konsuln är en mycket omtänksam man, men också väldigt strikt och bestämd.

Tomas Mann får en att bry sig om bokens karaktärer. Han själv, som berättare, håller sig dock högst neutral genom hela boken. Han låter man själv, som läsare, forma egna intryck till varje person. Han väljer snarare att beskriva människors beteenden än att försöka forma läsarnas intryck genom adjektiv och adverb. Han tar varken fram det sämsta eller bästa hos människor. Vi får genom deras egna ord och handlingar skapa intryck ur ett personligt perspektiv skapa en bild av dem.

Min personliga uppfattning, är att Tomas Mann vill skapa ett intryck hos oss på det viset som han själv betraktat sin familj. Han tar av sina egna erfarenheter och försöker få oss att se på familjen Buddenbrooks inte endast som karaktärer, utan även som våra egna vänner eller rent som våra familjemedlemmarna. Det här är, vid det personliga, som Tomas Mann blir otroligt intressant som författare. Hans tolkningar av sitt egna liv får uttryck i hans författarskap. Boken är knappast en självbiografi, men ändå berättar den något om Tomas Mann. Detta uttryck, att tolka sitt eget liv i sitt författarskap, är något som är återkommande bland den senaste tidens nya svenska författare och som även kan noteras hos författare som John Irving. Ett uttryck som är mycket intressant och som på många sätt gör boken mycket mer intressant.

Den personliga relationen som man upplever till de olika karaktärerna finns nog eftersom boken är såpass personlig från Manns sida. Läsarna känner igen sig i det vardagliga livet och relationerna känns verkliga. Läsarnas intresse blir starkare för varje sida och ens egna förhoppningar växer för varje kapitel. Jag hoppas lycka och välgång för de karaktärer jag fått ett gott intryck av. Andra karaktärer tycker jag mindre om och andra avskyr jag rent av. Jag älskar vissa, andra hatar jag. Jag är plötsligt personligt fäst vid boken och vid Tomas Manns författarskap.

(Jag ursäktar den dåliga styckeindelningen. Vårat bloggverktyg vill tydligen inte använda sig av ordentlig styckeindelning)

Buddenbrooks- en splittrad familj

2009-09-30T09:59:00.000-07:00

Buddenbrooks är en känd romanklassiker och handlar om en välbärgad familj under 1800-talet. Konsult Johann Buddenbrook är familjens överhuvud och det enda han bryr sig om är företaget. Hans fru heter Elisabeth och är en väldigt rar moder, som hyser stor respekt för sin make. Tillsammans har dem fyra barn som är mycket olika. Den äldsta sonen heter Thomas och är den ordentligaste och den mest sofistikerade av dem alla. Hans far har stora planer för honom och har tagit beslutet att han ska ärva företaget efter sin död. Thomas har inga valmöjligheter utan tvingas att gå i sina förfäders fotspår. Pressen tär på honom och i smyg har han en otillåten relation med en ung kvinna. Christian är näst äldst, men som kan liknas med en femåring ibland. Han är obegåvad och vet knappt hur han ska uppföra sig i fint sällskap. Detta gör att fadern inte ägnar lika mycket tid åt honom som till Thomas. Antonie, även kallad Tony, är en rebell. I början av boken går hon sin egna väg, gör det som hon tänker och tar ingen hänsyn till familjens rykte. Johann Buddenbrook skickar iväg sin dotter till ett pensionat där hon ska lära sig hyfs. Det Tony inte vet om är att hennes far även har stora planer för henne. Konsuln gifter bort sin dotter till en man vid namn Grünlish. Den yngsta dottern heter Clara och ska förmodligen också giftas bort till en rik man. Den här stora familjen lever under samma tak och som läsare kan man känna hur irritationerna hoppar mellan dem. Hur länge ska det fungera innan det brister och blir bråk?

Mitt första intryck av boken var negativt eftersom att jag vanligtvis brukar läsa ungdomsböcker, dock har jag ändrat åsikt efter att ha läst ¼ av boken och tycker att romanen är oerhört gripande. Det mest spännande, och som gör att jag vill läsa vidare, är att det är intressant att se hur många välbärgade familjer levde under 1800-talet. Deras syn på livet, deras resonemang och levnadsätt skiljer sig från dagens och man försöker ständigt relatera till handlingen i boken.

Buddenbrooks, av Tomas Mann, är en bok med mycket person- och miljöbeskrivningar, vilket försvårar läsningen en del. Ändå känner jag att han målar upp en fin bild av familjen och Lübeck, som boken utspelar sig i. Handlingen känns livfull och trovärdig, man blir en del av allt som sker.

Berättarperspektiv:
Tomas Mann har skrivit den här släktkrönikan i 3:e-persons perspektiv och för mig är han en pålitlig berättare. Det känns lite som att läsarna själva ska ta sig an karaktärerna eftersom att han utelämnar deras tankar och känslor. Jag tror att meningen är att läsarna ska leva sig in och vara en del av de olika rollerna i boken, vilket jag tycker är kul och tar som en utmaning.

Jag håller med Ida Davidsson, som skrev inlägget Buddenbrooks- en början, om att Tomas Mann har skrivit på ett komiskt sätt. Hade inte boken haft komiska drag tror jag att det hade varit väldigt långtråkigt att ta sig an 662 sidor.

Buddenbrooks – ”Är du nöjd med mig?”

2009-09-30T08:16:00.000-07:00

För att göra det lite lättare att hänga med…
Dessa personer medverkar i den första delen av boken och är de mer väsentliga karaktärerna:

Johan Buddenbrook den äldre, far till Konsuln
Antoinette Buddenbrook, mor till Konsuln
Konsuln Johan ”Jean” Buddenbrook, far till Thomas, Christian, Antonie och Clara.
Konsulinnan Elisabeth ”Bethsy” Buddenbrook, mor till de ovan nämnda barnen, gift med Konsuln.
Thomas Buddenbrook, äldste sonen till konsul-paret
Christian Buddenbrook, näst äldst av syskonskaran
Antonie, ”Tony”, Buddenbrook, äldsta dottern
Clara Buddenbrook, den yngsta av dem alla
Gotthold Buddenbrook, äldste sonen till Johan Buddenbrook den äldre och halvbror till Konsuln.
Klothilde, en fattig kusin till Buddenbrooks-barnen
Herr Grünlich, de-gulfärgade-polisongerna-mannen, intresserad av Antonie.

Första intrycket av boken är att den har ett fint omslag. Där står en familj uppradad som i ett familjefoto med mystiska ansiktsuttryck. Av någon anledning vill jag beskriva dem som lidande. De ser inte så glada ut i alla fall. Den mest mystiska personen är dock den unge mannen i bakgrunden, som inte står jämte resten av familjen. Vem kan detta vara?

De första sidorna är röriga och jag undrar om jag överhuvudtaget kommer att förstå någonting av den 662 sidor tjocka boken. Det är en massa personer huller om buller som kommer och går. Många av dem är ganska platta karaktärer, bleknar och försvinner så småningom utan något viktigare att bidra med. Men när jag har läst fler sidor och kommit in i boken, blir den plötsligt mycket bättre. Jag gillar beskrivningarna och Manns sätt att skriva. Och nu vet jag att det är vissa medlemmar av själva familjen Buddenbrook som man nog ska reflektera lite mer över.

Berättarperspektivet är i 3:e person, men det är många olika berättare. Både konsul Johan ”Jean” Buddenbrook, hans dotter Antonie, ”Tony” och sonen Thomas är tre viktiga personer så här långt. De är dock inte allvetande, utan Mann låter vissa saker vara lite dunkla. Händelserna utspelar sig i då-tid, imperfekt, och en del sidor består av brev som karaktärerna skickar till varandra. Detta tycker jag är mycket intressant, för då får man tänka själv och gissa vad som kommer att hända, när allting inte är helt klart utan mer underförstått.

Konsuln är en man som tänker mycket. Det är det intrycket jag får av honom. Han menar säkert väl med det han gör, blir inte så lätt arg, men följer ändå inte sitt hjärta. Allt för ofta är det en enda sak som de vuxna ska få sina barn till; Att göra ett gott parti. Med andra ord: gifta sig rikt. Jag blir ruskigt irriterad på detta, och det är väl det som Thomas Mann och alla andra författare vill åstadkomma med en bok; att beröra och väcka känslor.

För hur kul kan det vara att gifta sig med någon som man inte älskar? Och föreställ er att leva med den personen i resten av sitt liv, att dela alla minnen och alla sorger med denna person. Att få barn ihop. Allt för att leva ett liv i lyx, leva upp till ryktet och vara en ”viktig” person. Det dessa ovan nämnda karaktärer i boken inte har insett, är att det inte är de som följer normen som är viktiga; det är de som bryter den gamla, hemska, göra-ett-gott-parti-normen. De som vågar följa sitt hjärta – där har vi riktigt viktiga personer!

På sidan 143 står det om när ”Tony” gifter sig. När hon tar adjö av sin far viskar hon ”Är du nöjd med mig?”
Kanske får konsuln en tankeställare där, för han är tyst och kramar om sin dotter hårt. Inser han vad han just har gjort? Förstår han att han har skickat iväg sin dotter till ett gott-parti-men-ack-vad-trist-liv och fått henne att strunta i känslor över huvudtaget? Det verkar så. Men det är försent nu. Jag hade inte mått bra i hans kläder.

Visserligen är Tony en ganska bortskämd ung kvinna, som gärna vill vara viktig för familjen. Hon är inte jättesmart, ser inte allting klart och verkar tycka att hon och andra i hennes ”klass” är bättre än underklassen. Men kanske lyckades en viss ung man plantera lite andra åsikter i hennes hjärna…

Sedan har vi den där Thomas, kanske döpt efter författaren, som är en intressant och smart ung man. Dock röker han en aning för många cigarrer, som tycks vara en av de största passionerna i hans liv. Jag gissar att om han dör, dör han av lungcancer eller något liknande. Han verkar nämligen inte vara en sådan typ som utsätter sig för våldsamma risker, utan mer en sådan person som dör av ålderdom eller sjukdom. Han är en lugn och sansad kille som jag skulle vilja veta mer om – hoppas det kommer längre in i boken. Thomas är hemlighetsfull, ordentlig och klok, förmodligen är detta precis vad Mann vill ha honom till. För att fånga läsaren. Och kanske förstår han Tony bättre än vad hon tror…

Åter till Tony igen och sidan 140. Tony har gift sig men inser att hennes make kanske inte riktigt har varit helt ärlig. ”Ibland undrade Tony en smula över att hans lycka nu knappast tycktes svara mot den förtvivlan som han hade lagt i dagen när hon sa nej. Han betraktade endast henne med en förnöjd ägarmin…”

En förnöjd ägarmin. Som om att Tony skulle vara en såld vara, en egendom till sin make! En affärsuppgörelse mellan hennes far och gemål. Och tyvärr finns denna idiotiska vinkling av äktenskapet fortfarande kvar på olika håll i världen. Det händer säkert i Sverige också.
Det gör mig förbannad och bedrövad! Ingen människa har rätten att sätta sig ovanför din vilja och välja livskamrat till dig. Även om personen i fråga tror att det är det bästa alternativet, måste man få pröva själv, få misslyckas, lära sig och pröva på nytt. Lära sig att göra egna val. Kanske låter det som en kliché. Men i sådana fall är det en mycket sann och bra kliché som fler människor borde nyttja.

Så för att sammanfatta: än så länge verkar det vara en mycket intressant och givande bok.
Nu ska jag läsa vidare.

Aufwiedersehen…

BUDDENBROOKS - En början

2009-09-30T07:22:00.000-07:00

När jag för första gången såg boken Buddenbrooks fick jag intrycket att läsa den skulle vara som att komma in i en målning från 1800-talet. Rakt in i värld av hög klass, fint språk, vackra kläder och många svåra intriger. I Familjen Buddenbrooks finns det en viktig sak, och det är firman. Som ska gå vidare i generation efter generation alltid med ett gott rykte och god ekonomi. Detta är mitt första inlägg om boken Buddenbrooks - en bok om en förnäm familjs förfall.

Berättarperspektivet

Buddenbrooks är skriven i tredje person. Berättaren har begränsat perspektiv vilket innebär att man inte får ta del av allas tankar och alla händelser men samtidigt så får man oftast ta del av huvudkaraktärernas tankar och händelserna som kretsar kring dem. Jag kan tycka att berättaren är relativt pålitlig, men jag vet heller inte än vad som kommer att hamna längre fram i boken. Men som läsare känner jag mig trygg i berättelsen, jag tycker att jag har lärt mig hur karaktärerna fungerar och det är lätt att flyta med utan några större chockartade besked än så länge, men denna trygghet gör Buddenbrooks inte mindre fängslande.

Det finns en slags komik berättat på ett allvarigt sätt, det är roligt att läsa och man fastnar direkt, som om författaren berättar en allvarig berättelse och får upp allt det komiska i historien, gör han narr av överklassen och deras fisförnäma sätt? Kanske kan det vara så att jag ser språket som komiskt för att jag är inte är van vid det? Kanske kan det vara så att jag missuppfattat och det som jag tror är ironi är helt seriöst det förnäma språket man använde?

Karaktärsanalys

Konsul Johann ”Jean” Buddenbrook,
Konsuln är son till Johann Buddenbrook den äldre och det var en självklarhet att han skulle ta över firman när den äldre gick bort. Konsul Johann har ett skarpt anlete och djupa, drömmande blåa ögon nedanför hans blonda hår.

I början av boken uppfattade jag det som att denna karaktär var en livsnjutare med djupa tankar. Man märkte tydligt när hans fader Johann Buddenbrook levde att det var han som var överhuvudet och han blev respekterad av alla, speciellt av hans son Konsul Johann Buddenbrook. Nu är Konsul Johann Buddenbrook den yngre familjens överhuvud och den rollen kom han in i snabbt. Innan var han mer undanskymd av hans faders storhet men nu är det han som håller i trådarna, han är nöjd med denna makt och brukar den väl.

Konsul Buddenbrook har en strikt syn på hur allt ska skötas och på vad det ska bli av hans barn och firman, om Konsuln är på minsta sätt missnöjd med familjen eller med firman ser han till att det blir som han vill.

Thomas Buddenbrook
Thomas har en bestämd rund haka och en fin, rak skuren näsa. Han har mörkblont hår och man kan tydligt avskilja ådror i tinningarna. Han har vackra ögon med långa ögonfransar och ljusa ögonbryn. Thomas har alltid varit en förståndig och balanserad person. Redan som ung visste familjen att han är en född köpman och blivande innehavare av firman.

Han är munter till sättet och ser med goda ögon på sitt ansvar i firman. Han är något av en sympatisk kämpare som ständigt ger allt han har i sitt arbete. Han har utvecklats på ett sådant sätt jag trodde han skulle utvecklas. Han har utvecklats från en klipsk ung gosse till en duktig affärsman.

Han har en bra relation till sin familj som är stolta över honom, eftersom han har haft en bra utbildning och kommer vara en stor tillgång till familjen, och omgivningen fattar alltid tycke till honom på grund av hans klipskhet och hans trevliga sätt. Förväntningar på Thomas är med andra ord väldigt stora, klarar han av detta tryck?

Antoine”Tony” Buddenbrooks
Antoine är en blond och graciös varelse. Antoine har ett relativt ovanligt sätt för att vara kvinna på den här tiden och i denna position, då menar jag hennes frispråkighet, sedan barnsben har hon sagt det hon känner för, alltid varit en väldigt stolt figur och när Herr Grünlich börjar uppvakta henne var hon inte precis mottaglig och artig i början. Som när han berättade att han var glad över att få träffa henne när hon var på väg hem från en promenad:

”Det är inte ömsesidigt! Sade hon, hela tiden med blicken fäst vid herr Grünlichs bröst…”

Jag anser att Antoine är en av de karaktärerna som har utvecklats mest. I sin barndom och ungdom agerade hon förnämt och nedlåtande mot dem som hade lägre position än henne och de som inte fattade hennes tycke. Hon målades upp som en elak bortskämd dotter. Hon var van vid sin position, stolt över att vara en Buddenbrooks och viljan att göra det som förväntas av henne var stark; gifta sig med en man som var gynnsam för firman. Men när Grünlich bad om hennes hand avböjde hon, men efter att ha blivit skickad till Travemünde för att ta förnuftet till fånga mognade hon, lade sitt sätt att agera bakom sig. Kanske på grund hennes kunskap om den stora betydelsen hennes giftermål hade, kanske på grund av hennes möte med den unga Morten Swarzkopf.

Hennes sätt att vara rättfram och alltid följa sin egen vilja har gjort familjen besviken även om de älskar henne dessutom nu när hon är medveten. Nu på den senare tiden har hon gjort det som förväntades av henne och nu är Konsul Johann Buddenbrook nöjd med sin lydiga dotter.

Spara som utkast

Grünlich är ond, han har ju ändå en vårta på näsan

2009-09-30T06:41:00.000-07:00

Nu har jag kommit igång med boken. Till en början tänkte jag "herregud! När ska de ständiga personbeskrivningarna sluta?" Framför allt blev jag kallsvettig bara av att tänka på att jag skulle behöva läsa 662 sidor i samma stil. Jag kunde inte sympatisera med det lilla citatet från Expressen på bokens framsida, "En läsfest".

Men efter ett tag sprakade den verkligen igång! Den är väldigt skickligt skriven, eftersom den är skriven på ett ganska lättläst sätt för att vara en klassiker.

Handlingen är ju om man tänker på det inte säskilt intressant än, men ändå känner jag att man vill fortsätta läsa. Och just det visar att Mann är skicklig, han behöver inte ha en mordgåta för att hålla läsaren intresserad.

Thomas Manns berättande är ganska jämnt. Det är snarare så att det är handlingen och inte skrivsättet som förändras. Det finns egentligen ännu inget som är skrivet på ett komiskt sätt, men ändå kan man komma på sig själv med att skratta åt vissa situationer. Ett exempel är givetvis när folket ska göra revolution och det slutar med att de går hem som små barn.

Berättarperspektivet är, som alla förmodligen redan har märkt, sett ur ett 3:e persons perspektiv. Men berättaren är inte allvetande. Man får ta del av ett begränsat antal karaktärers tankar. Ofta beskriver Mann också hur någon ser ut att tänka och vad de förmodligen tänker. Det växlar också vilka karaktärers tankar som finns med, men oftast är det någon av huvudpersonerna.

Tony är den huvudperson som har börjat urskilja sig allra mest. Anthonie, som hon också kallas, är en flicka som från en början beskrivs som ganska elak. Hon är kall och retar gallfeber på stadens alla invånare. Jag såg henne från början som en ganska hjärtlös och falsk människa, som bara brydde sig om vad folk var värda i pengar, och som tyckte att hon var överlägsen alla. Men det var som om frieriet från Grünlich(som bara är falsk och lite ond) bröt ner henne till en sorglig och hjälplös klump. Efter att hon träffat Morten kunde hon därifrån börja bygga på en mer ödmjuk personlighet. Här blir man lite lurad av Mann. Det känns som att Tony kommer att gå efter sitt hjärta, när hon sedan helt plötsligt bestämmer sig för ett rikt och prestigefyllt liv istället. Då är hon tillbaka på ruta ett igen.

Som läsare hade jag inget förtroende för hennes föräldrar under den här delen av boken. Ibland kan boken nästan vara lite "feel-good", men vid den här punkten bryts det av. Man inser att det inte alltid finns fria val i Buddenbrooks värld, och då infinner sig en av de första sprickorna i fasaden.

Med detta får man också en större förståelse för den "rebelliska" sonen Gotthold som har gått emot sin far. Visst beskrivs han också som en slug och girig människa, men det ändrar inte det faktum att han kan sägas representera vad Tony kunde ha blivit om hon hade följt sitt hjärta.

En annan karaktär som har lämnat stort intryck på mig som läsare även fast man nästan aldrig får läsa något om henne är kusinen Klothilde. Hennes ENDA roll i boken är att vara fattig och hungrig. Hon är som bokens dåliga samvete. Stackars Klothilde. Hon nämns då och då som om berättaren vill be om ursäkt för henne. Klothilde nämns bara som bedrövligt hungrig och smal. I all bedrövlighet är det nästan på gränsen till lite komiskt.

Konsuln Buddenbrooks är en ganska suddig figur i boken. Han nämns ofta, men har ingen stark karaktär. De senaste sidorna visade han sig som en kameleont. Han är å ena sidan en stark borgare som äter sig mätt och lever gott, medan han å andra sidan kan prata med folket och forma sig själv som dem. Detta märks ju först och främst på språket. Han säger saker som "Bra; ta å skyndarej dit..", för att passa in hos folket. Detta gör ju såklart också att revolutionsmakarna framstår som lite "dummare".

Sättet som folk pratar på är något som återkommer hela tiden. Det kan handla om någons fula dialekt som visar sig när de har druckit ett par glas för mycket eller ett ord de alltid uttalar konstigt.

Det känns som ett sätt för Mann att diskret visa på att karaktärerna inte är perfekta, men givetvis ger det ju också karaktärerna mer kännetecken och gör att man minns dem bättre.