Var det allt?

På den senaste tiden har enda anledningen till att jag fortsatt läsa varit att jag vill avsluta det jag påbörjat. Innan ville jag läsa den för att den var så gripande men boken har tappat sin charm och nu känns den bara tung att läsa. Även om man redan innan visste att händelseförloppet skulle leda mot det sämre trodde jag att detta smärtsamma slut skulle vara storslaget och mäktigt, att slutet skulle vara den mest delikata delen av boken men jag blev väldigt besviken. Jag kan inte alls hålla med radiopratarna i bokcirkeln på P1. Jag vill att boken ska ta slut för Thomas Mann har gjort mig missnöjd. Så jag kan minst sagt säga att jag är lättad nu när jag är nära slutet av denna resa.

Temat i Buddenbrooks är rätt självklart enligt mig, en familjs förfall. Redan innan man började läsa Buddenbrooks visste man detta och det är det som har varit i tanken när man följer familjen mot sin undergång.

Man kan fråga sig vad för tanke författaren hade med verket, vad kan budskapet vara? Jag vet inte om det jag har fått ut utav att läsa boken är det Thomas Mann ville förmedla. Men jag känner att jag tror att budskapet har att göra med familjer och hur framgång kan påverka relationer och psyket. Det är vikten i familjens firma och vikten i att framstå på ett bra sätt som gör boken mer och mer deprimerande för varje sida. Det stör mig till exempel så otroligt mycket att enda anledningen till att Thomas avskyr sin son är att han inte är rätt person för att ta över firman, han skulle låta Hanno leva sitt liv om han hade haft en till son som var mer passande. En till sak jag tror kan höra till budskapet är något Louise Lankell har skrivit, att ingenting fungerar om bara en person kämpar, man måste samarbeta för att överleva och hålla något brinnande. Familjen hade inte lett mot sitt förfall om de hade samarbetat och alla hade gjort sin plikt. Men att böja sitt liv efter familjens vilja är inte direkt något som gör en tillfredställd med sitt liv så egentligen bara bra att vissa går sina egna vägar och att vissa följer sin egen vilja. Som Tony när hon bestämde sig för att skilja sig även om det gav familjen dåligt rykte och som Christian när han lever som han vill.

Jag har funderat lite på vilket relevans boken har i min tid, till vårt samhälle och till ett djupare plan mig och mitt liv. Vårt samhälle ser inte likadant ut som i Buddenbrooks men man kan ändå se några kopplingar. När man nu har läst Buddenbrooks ser man hur samhället har förändrats i Tyskland sen 1800-talet, och varför. Till exempel, klassamhället är inte lika framstående även om det finns skillnader, jag har fått en djupare förståelse i detta. Men vissa saker kommer alltid vara sig likt, relationer mellan människor fungerar fortfarande på samma sätt och affärslivet. Det finns även idag intriger mellan människor och jag tror de flesta som läser Buddenbrooks kan relatera till karaktärernas känsloflöden.

Allt som skett nu i slutet är så förutsägbart, karaktärerna har förlorat sin själ och den gemenskap jag tidigare känt och upplevt är inte lika stark. Kanske är det så att det är jag som glidit ifrån dem och inte dem ifrån mig, men efter att ha samtalat med andra i min grupp vet jag att de upplever samma sak. Lite som om det har blivit kaka på kaka, det kommer nytt folk och gamla dör men ändå känner jag inte av något nytt, slutet borde ha skrivits mer kortfattat och glödande. Det är så en bok är menad att sluta, ett slut ska ge en rysning uppför ryggraden och sätta spår i en. Jag saknar gamla Buddenbrooks, Tonys kamp med motgångar och Christians svårigheter med att leva det liv som förväntas av honom, då Thomas fortfarande var mystisk och mer intressant.

Samtidigt som jag har dessa känslor av lättnad kommer jag känna en saknad, innan detta fattiga slut kom uppskattade jag boken som har givit mig mycket i denna långa resa. Så borde jag rekommendera denna bok, jag vet faktiskt inte. Delvis vill jag för att det faktiskt var en ”läsfest” tills boken förlorade sin själ. Delvis vill jag inte för att jag blev så besviken.. Eventuellt rekommenderar jag att ni ska läsa den första halvan. Jag kommer dock att sakna denna bok, tankarna och karaktärerna kommer att följa mig en lång tid framöver. Farväl Buddenbrooks, farväl.

Var det allt?

På den senaste tiden har enda anledningen till att jag fortsatt läsa varit att jag vill avsluta det jag påbörjat. Innan ville jag läsa den för att den var så gripande men boken har tappat sin charm och nu känns den bara tung att läsa. Även om man redan innan visste att händelseförloppet skulle leda mot det sämre trodde jag att detta smärtsamma slut skulle vara storslaget och mäktigt, att slutet skulle vara den mest delikata delen av boken men jag blev väldigt besviken. Jag kan inte alls hålla med radiopratarna i bokcirkeln på P1. Jag vill att boken ska ta slut för Thomas Mann har gjort mig missnöjd. Så jag kan minst sagt säga att jag är lättad nu när jag är nära slutet av denna resa.

Temat i Buddenbrooks är rätt självklart enligt mig, en familjs förfall. Redan innan man började läsa Buddenbrooks visste man detta och det är det som har varit i tanken när man följer familjen mot sin undergång.

Man kan fråga sig vad för tanke författaren hade med verket, vad kan budskapet vara? Jag vet inte om det jag har fått ut utav att läsa boken är det Thomas Mann ville förmedla. Men jag känner att jag tror att budskapet har att göra med familjer och hur framgång kan påverka relationer och psyket. Det är vikten i familjens firma och vikten i att framstå på ett bra sätt som gör boken mer och mer deprimerande för varje sida. Det stör mig till exempel så otroligt mycket att enda anledningen till att Thomas avskyr sin son är att han inte är rätt person för att ta över firman, han skulle låta Hanno leva sitt liv om han hade haft en till son som var mer passande. En till sak jag tror kan höra till budskapet är något Louise Lankell har skrivit, att ingenting fungerar om bara en person kämpar, man måste samarbeta för att överleva och hålla något brinnande. Familjen hade inte lett mot sitt förfall om de hade samarbetat och alla hade gjort sin plikt. Men att böja sitt liv efter familjens vilja är inte direkt något som gör en tillfredställd med sitt liv så egentligen bara bra att vissa går sina egna vägar och att vissa följer sin egen vilja. Som Tony när hon bestämde sig för att skilja sig även om det gav familjen dåligt rykte och som Christian när han lever som han vill.

Jag har funderat lite på vilket relevans boken har i min tid, till vårt samhälle och till ett djupare plan mig och mitt liv. Vårt samhälle ser inte likadant ut som i Buddenbrooks men man kan ändå se några kopplingar. När man nu har läst Buddenbrooks ser man hur samhället har förändrats i Tyskland sen 1800-talet, och varför. Till exempel, klassamhället är inte lika framstående även om det finns skillnader, jag har fått en djupare förståelse i detta. Men vissa saker kommer alltid vara sig likt, relationer mellan människor fungerar fortfarande på samma sätt och affärslivet. Det finns även idag intriger mellan människor och jag tror de flesta som läser Buddenbrooks kan relatera till karaktärernas känsloflöden.

Allt som skett nu i slutet är så förutsägbart, karaktärerna har förlorat sin själ och den gemenskap jag tidigare känt och upplevt är inte lika stark. Kanske är det så att det är jag som glidit ifrån dem och inte dem ifrån mig, men efter att ha samtalat med andra i min grupp vet jag att de upplever samma sak. Lite som om det har blivit kaka på kaka, det kommer nytt folk och gamla dör men ändå känner jag inte av något nytt, slutet borde ha skrivits mer kortfattat och glödande. Det är så en bok är menad att sluta, ett slut ska ge en rysning uppför ryggraden och sätta spår i en. Jag saknar gamla Buddenbrooks, Tonys kamp med motgångar och Christians svårigheter med att leva det liv som förväntas av honom, då Thomas fortfarande var mystisk och mer intressant.

Samtidigt som jag har dessa känslor av lättnad kommer jag känna en saknad, innan detta fattiga slut kom uppskattade jag boken som har givit mig mycket i denna långa resa. Så borde jag rekommendera denna bok, jag vet faktiskt inte. Delvis vill jag för att det faktiskt var en ”läsfest” tills boken förlorade sin själ. Delvis vill jag inte för att jag blev så besviken.. Eventuellt rekommenderar jag att ni ska läsa den första halvan. Jag kommer dock att sakna denna bok, tankarna och karaktärerna kommer att följa mig en lång tid framöver. Farväl Buddenbrooks, farväl.

Nu pustar jag ut...

Äntligen, nu kan jag gå över tröskeln och lämna denna feta mördarbok. Mördarbok, ja det är precis det rätta orden för den här romanen. Liemannen härskar i huset och en efter en dör. Ska detta vara intressant eller vilken känsla vill Thomas Mann förmedla? Det här med döden är som sagt främmande för mig och jag kan stundvis känna mig deprimerad. Jag blir självmordsbenägen, men det är en överdrift. Ja det är det, en överdriven överdrift. På tal om annat, vem hade kunnat tro att den framgångsrike Thomas Buddenbrook skulle vara med om en plötslig död? Under några sekunder stannade allt till och jag var tvungen att gång på gång låta mina ögon falla på de där raderna. Tillslut fick jag intala mig själv att det var ”sanningens ögonblick” och nu kanske det är min tur att berätta sanningen för dig.

Under mina tidigare inlägg har jag givit en positiv bild av boken, men nu är jag tvungen att rent ut sagt såga boken. Den är urusel. Nu kanske du tänker att jag är schizofren eftersom att jag helt plötsligt ändrar mina åsikter, men det är jag inte. Det är ju faktiskt så att du har störst rätt att tycka till om boken när den är utläst. Då har man tagit del av helheten och kan efter det göra en helhetsbedömning. Buddenbrooks började bra, men efter att läst om dessa olika generationer av människor slog en tanke mig. Det är som en ond spiral som djävulen tagit beslag på. Det är som om karaktärerna är fastlimmade i dessa rutor av depression, olycka och dysterhet. Men någon glädje måste det väl finnas bakom denna onda fasad? Ja, men det beror väl helt på om man kan glädjas åt någons undergång. Personligen tycker jag att det är tragiskt.

Vad vill Thomas Mann få fram och vad är hans tanke med detta underliga verk? Ja, underligt är det, inte som någon annans. Budskapet i boken uppfattar jag som att samarbete och sammanhållning ger ett positivt resultat. Nu förstår du ingenting, men om du väntar tålmodigt ska jag utveckla min teori. Om familjen Buddenbrook tillsammans kämpat för en stabil ekonomi och samarbetat hade förmodligen inte bokens tema varit en familjs förfall. Istället går alla sin egen väg och hoppas på det bästa. Är det rätt, betydde inte blodsband någonting under den tiden? Självklart gjorde de det, för det var faktiskt under och efter 1800-talet som släktens välmående stod högst på listan. Men då kan man fråga sig varför det alltid blev så stora intriger mellan karaktärerna? Det största problemet är att ingen fick vara annorlunda. Alla skulle följa strömmen. Döttrarna skulle giftas bort och sönerna skulle bli framgångsrika och ta över firman. Hur sjukt låter det inte? En sekund av den stora pressen skulle få mig att först spy, sedan skulle jag springa så långt bort som mina ben hade burit mig. Är man då allergisk? Svar: JA! Något som jag funderat över är det där med att ensam är stark. Jag kan till en viss del hålla med, men om jag ska utgå från boken är de ensamma och säregna personerna de som är mest utsatta. Exempel: Christian är bara intresserad av musik och teater och visar inget större intresse för firman, likaså Hanno(Thomas son) och sedan har vi ju Tony. Den mest misslyckade kvinnan i familjen. Skild två gånger. Hade de bara följt traditionerna kanske familjen inte varit så nersyltad av skam. Familjen kan inte ta sig ur det för dem samarbetar inte och det är det som är nyckeln till framgång, men dem blundar för den. Fattar du? Dem blundar, man får vad man förtjänar.

Nu kan man undra varför man ens läser en sådan här bautatjock mördarbok. Vad ska vi få ut av det? Det finns förklaringar, det finns det alltid. Genom att läsa Buddenbrooks får vi en bild av hur Tyskland såg ut förr i tiden, men vi får ju också ta del av hur de högre uppsatta människorna levde. Även dem hade det svårt. Det har vi ju fått förklarat för oss. Svart på vitt, brukar man kalla det. Samtidigt kan man få en djupare förståelse för varför Tyskland ser ut som det för idag. Det som intresserar mig är hur snabbt samhället förändrats. Från en kamp mellan arbetare och högt uppsatta till ett mer jämställt samhälle. Självklart diskrimineras fortfarande människor i arbetslivet och sina umgängeskretsar. Men skillnaden är att man inte är så tydligt indelade i sina respektive fack. Sedan jag även diskuterat med min kära vän Ida Davidsson när det gäller familje- och människoförhållanden. Fortfarande kan man se tydliga mönster av hur människor i allmänhet agerar och reagerar i vissa situationer. Exempelvis Tonys reaktion när hennes man hade varit otrogen. Hon blev hysterisk, ledsen och tog beslutet att lämna honom. Vad hade du gjort om du hade varit i hennes kläder, hur hade du reagerat? Majoriteten hade gjort precis samma sak, dock finns det undantag. Precis som Thomas Buddenbrook förväntar vi oss väldigt mycket av våra familjemedlemmar, kompisar m.m. För dem ska väl alltid finnas till och stötta dig om du är i en svår knipa? Är det inte så vi människor tänker? Vi tar varandra förgivet. Jag skulle vilja påstå att vi smarta homosapiens sapiens är monster som endast tänker på oss själva.

Personligen rekommenderar jag inte den här romanen eftersom att du begår ditt livs största misstag. Men ändå kan jag känna att den är relevant att läsa på grund av att boken är väldigt lärorik. Tycker du att det är charmigt att folk ständigt dör samtidigt som nya föds är det här en bok för dig. Buy it now, what are you waiting for? Nej, gör inte det. Håll dig till att läsa normala böcker då du slipper känna dig deprimerad och självmordsbenägen. Det ska vara skönt och fridfullt att läsa en bok, och det är ingen känsla du får när du ska ta dig igenom en 662 sidor tjock bok. Till sist vill jag bara tacka Buddenbrooks för en hemsk tid, burn in hell!

Mitt absolut sista inlägg om Buddenbrooks

Buddenbrooks är en bok som kraschar. Ingen i familjen är lycklig. Jag njuter inte när jag läser den längre. Varje gång jag slår igen boken efter en stunds läsning känns huvudet tungt av en klump av deprimerande problem. Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att boken har hållit uppe intresset de senaste sidorna. Jag ska ändå inte vara för negativ, det finns fortfarande vissa saker jag tycker om med den. Jag tycker om hur Thomas Mann har förändrat sitt skrivande genom hela boken. Om man läser en bit är det som att läsa ett minne, och då menar jag inte bara i det att det utspelas i en annan tid. Allting har förändrats, tillochmed Manns skrivstil. I slutet av boken ägnar han till exempel väldigt mycket tid till att beskriva allas sjukdomar och sjukdomssymptom(detta kanske inte alltid är så bra). Jag tycker också om hur konstig Hanno var. Han var nästan lite läskig när han kunde lukta sig till död. Det var en väldigt konstig sak, och sådana saker har nästan inte förekommit alls innan i boken.

För att följa upp lite på karaktärsanalysen från gamla inlägg tänkte jag skriva lite om hur karaktärerna har utvecklats.

I ett tidigare inlägg skrev jag att Tony var "förlorad", men nu när jag har läst boken tycker jag inte att Tony var förlorad. Hon blev bitvis lite förstörd av sina äktenskap, men de bidrog också till att hon blev en ganska säker människa. Hon är nästan den mest normala familjemedlemmen när man har kommit till bokens sista sidor.

Jag skrev att jag inte tyckte om Thomas, det håller jag fast vid. Fram till sin död drev han mer och mer in i sitt förfall. Mann spenderade ju många sidor på att beskriva det. Han slutade som en mer patetisk människa än Tony.

Ett budskap i den här boken är svårt att hitta i all bedrövelse. Det finns inget optimistiskt budskap. Jag skulle vilja säga, att om man ska hitta ett, så ska det vara ett sånt där klassiskt budskap. Boken skulle kunna visa att rikedom inte kan vara för alltid. Om det inte är en plånbok som tunnas ut så är det en son som dör. Det känns dock inte som att Mann skulle vara tillräckligt tråkig för att skriva en bok med det budskapet.

Av att läsa boken inser man också att det inte går att tvinga sig till att hålla sams bara för att man är släkt. Just detta är en sak som märks av. Hur mycket vissa människor än försöker hålla sig till sina släklingar går det ändå åt helvete med allt.

En drivande, eller kanske ska jag säga kontrollerande, faktor för boken är Manns behov av att förstöra varje liten lycka. Det är bara ett djupt stup från och med mitten av boken. Så temat skulle jag egentligen bara vilja säga är ett förfall, och det vet man bara genom att läsa omslaget. Sedan har vi också temat som har tagits upp i tidigare inlägg om det konstnärliga som smyger sig in på en vanlig och redig familj som en sjukdom. Jag såg någon i min grupp skriva något om att kärlek är ett tema. Och det stämmer ju, men det är inget hoppfullt tema. Varje äkta kärlek blir förstörd, och i boken tjänar man faktiskt på att gifta sig för pengar. Det är nästan tillochmed så att de blir lyckligare av det. Inget bra kommer ifrån att gifta någon man är kär i.

I dagens samhälle finns det många likheter med det som beskrivs i boken. De frågor som tas upp i boken existerar fortfarande i vissa familjer. Jag tror att många familjer hålls ihop även om de redan är i spillror. Det kanske är viktigt att göra det, jag vet inte. För mig känns det som att Thomas Mann föraktar detta. Temat kring kärlek passar dock inte in i dagens samhälle.

En annan sak som fortfarande är väldigt aktuell är svartsjuka och avundsjuka. Alla är avundsjuka då och då. I den här boken talar vissa karaktärer (mest Tony), högt om sina mörka tankar. Hon pratar om hur hon avskyr sina jämnåriga och hur hon tycker att de ser ner på henne. Tillochmed den rumsrene Thomas erkänner till sist sin avundsjuka när inför Tony(som blir överlycklig). Så i sådana här avseenden så är boken väldigt tidlös.

Till sist

Vi närmar oss slutet av det här bloggprojektet. Vi finslipar de sista detaljerna, vi når slutet av eländet och är om någon månad endast en avklarad uppgift. Varje bok berör oss dock på sitt eget sätt. Varje författar vi närmare oss, både dennes historia och författarskap, berör oss på sitt eget sätt. Även om vi anser att litteratur är fruktansvärd eller fantastisk finns det alltid en del kvar av boken i oss när vi lägger den åt sidan. Boken ger oss ett djupare förstående av en viss tidsanda, ett visst författarskap, en viss historia och även om fördjupad förståelse för vad vi är intresserade av och vad vi vill läsa härnäst. Buddenbrooks – en familjs förfall, även om vi anser den vara dålig, har berört varje elev som deltagit i detta projekt.

Tomas Mann når i slutet av sin bok en slutlig poäng. Han når resultatet av sitt tema och budskap. Han visar hur varje karaktärs engagemang att nå den perfekta ordningen inom familjen leder till ett elände. Han visar hur familjens högsta ledares vägran att resonera med sina familjemedlemmar slutar i en tragedi. Det är precis som att familjen nått sin klimax just när boken börjar och att historien endast är till för att beskriva en stark ström neråt. Tomas Mann beskriver genom sin boken en hel upplösning. Familjen försvinner längre och längre ner i en spiral av elände, problematik och förfall. Familjemedlemmarnas egna viljor splittrar den gemensamma inriktningen och förstör borgerlighetens givna ordning. Traditioner bryts långsamt sönder genom karaktärernas trots och omoral. Ett förfall som förstör den borgerliga och konservativa köpmannafamiljen, men som låter familjemedlemmarna komma ner på jorden.

Berättelsen om en familj tar oss på djupet ner i förtvivlan och splittring. Den låter oss själva förtvivla inför familjemedlemmarnas sorgliga liv och den ger utrymme för känslor och egna reflektioner. Det är en bra bok, men samtidigt når den inte längre än att den möjligtvis imponerar på en aning. Vad jag märkt når inte denna berättelse särskilt djupt varken hos mig eller hos mina klasskamrater. Den ger inte grund till funderingar över traditioner och givna regler. Kanske för att dagens samhälle på många plan är befriad från alla dessa plikter och regler. Samtidigt kan berättelsen visa hur förväntningar ifrån familj och omgivning påverkar än starkt, något som är lika aktuellt idag. Den visar hur människor kan brytas ner av pressen av att alltid lyckas. Precis som våra liv idag visar Tomas Mann genom Buddenbrooks att det inte alltid går att leva upp till de förväntningar som finns och att det inte alltid går att lyckas. Det finns en lärdom att hämta hos de tragiska människorna, samtidigt som berättelsen känns delvis inaktuell eftersom de borgerliga traditioner är svåra att hitta i ens egna vardagliga liv. Vad än de sägs, existerar inte den borgerliga traditionen på det sättet som Mann visar den i dagens Sverige. I alla fall inte hos normen.

Det finns en stark syn på det personliga i Manns författarskap. Han binder fast sina personliga upplevelser i hela berättelsen. Han lindar om sitt eget liv runt varje karaktär och låter berättelsen formas efter hans familjs historia. Tendens att berätta om sitt egna liv genom en roman är något vi kunnat se i det moderna svenska författarskapet väldigt tydligt. Andra författare har använt sig av denna berättarteknik i sitt författarskap, tex. John Irving i boken Garp och hans värld där mycket av handling här hämtat ifrån John Irvings liv och personliga upplevelser. Hur vida dessa författare inspirerats av Manns idé om att binda fast sitt egna liv och sina egna tankar så pass starkt i en berättelse vill jag inte påstå, med risk att ha helt katastrofalt fel. Dock går det att konstatera att Mann själv inspirerades av författare som Lev Tolstoj, som själv band fast egna upplevelser från Krimkriget i sitt författarskap. Tolstoj lät bland annat hans egna dagboksanteckningar vara grund till novellserien Från Sevastopols belägring.

Avslutningsvis går det att säga att det var en lärdom att läsa denna bok, även om det krävt en hel del av en. Det har varit intressant att lära känna Tomas Manns författarskap och hans inspiration. Det har varit lärorikt att reflektera över denna sorts litteratur. Dock kan jag säga att boken inte levde upp till förväntningarna jag hade när vi inledde detta projekt och jag har inte längre kvar samma iver som jag hade när vi började. Bokens anda tänker jag dock älska länge till, för den har gett mig mycket.

Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 2

Med några av böckerna från svunna tider i ryggen, känner jag att jag inte skulle vilja leva då och kan helt lugnt påstå att det inte var bättre förr. Visst var kvinnorna de som överlevde i ”Buddenbrooks” medan männen hastigt och lustigt bara dog, men ändå, vad hade man för liv? Det fanns säkert bra saker då med, men fördelarna väger tungt över på nutids-sidan.

Ta en sådan ung man som Hanno, till exempel. Vilket liv hade han egentligen? Han föddes under komplicerade omständigheter och hade alltid klen hälsa. Tänderna i munnen var det fel på och han fick ständigt gå till den nervöse Herr Brecht som betydde smärta. Han misslyckades med det mesta inom skolan och var en av bröderna Hagenströms hackkycklingar. Född var han endast för att ta över en firma som redan kröp på knäna, han hade orimliga krav på sig och var alldeles för ointresserad av affärer för att göra sin far till lags. Han var mer av en konstnärlig själ.

Det kändes som att Gerda accepterade honom mer som han var än vad fadern gjorde. Kanske var det för deras gemensamma musikaliska intresse. Tillslut tror jag ändå att Thomas förstod sin son. När Gerda var otrogen kände Thomas sig lika miserabel som Hanno gjorde varje dag.

Som jag trodde dog Hanno. Han fick tyfus. Man läser en sjuhelsikes lång beskrivning av Hanno spelandes på pianot och sedan, på första raden i nästa kapitel, står det:

Med tyfusen förhåller det sig på följande vis.

Då förstår man att denne lille kille kommer att dö i tyfus. Hanno var inte direkt den som kämpade emot. Varför skulle han, egentligen? Den enda som han faktiskt hade och som förstod honom, var ju Kai, hans barndomskompis som ville bli författare. Jag tror att Mann här har tagit mycket från sig själv. Både från Hanno och Kai. Kanske ligger det mer tid och känslor bakom berättelsen om de två ungdomarna, kanske kände Mann att de var viktigare eftersom de skiljde sig från mängden. Tonys barn Erika och barnbarnet Elisabeth har han ju knappt alls skrivit om. Jag känner i alla fall att jag bryr mig mer om Hanno än de andra karaktärerna i ”Buddenbrooks”. Den unge mannen berör. Det är något mystiskt, något lite dunkelt och sorgligt över hela honom och hans historia, som gör att man får läsa mellan raderna. Hannos dödsfall är till exempel det enda som inte beskrivs in i minsta detalj. Varför? Och jag funderar på vad det egentligen är mellan Hanno och Kai. Följande citat från sidan 650 gör mig konfunderad.

”Så”, sa Kai och växlade till snabbare gångart, ”nu får du berätta lite om ditt pianospel. Jag tänker nämligen skriva något underbart nu, något underbart… Kanske jag sätter igång sedan på teckningstimmen. Tänker du spela i eftermiddag?”
Hanno teg ett ögonblick. Han hade fått något matt, förvirrat och hett i blicken.
”Ja, jag kommer nog att spela”, sa han, ”fast jag borde inte. Jag borde öva mina etyder och sonater och sedan sluta. Men jag kommer nog att spela, jag kan inte låta bli, fast det gör allting etter värre.”
”Värre?”
Hanno teg.
”Jag vet vad du spelar om”, sa Kai.
Och sedan teg båda två. De var i en underlig ålder. Kai hade blivit mycket röd och tittade i marken utan att sänka huvudet. Hanno såg blek ut. Han var fruktansvärt allvarlig och höll sina beslöjade ögon riktade åt sidan.

Jag låter några frågor vara obesvarade. En del saker får man fundera på ett tag och kommer man inte fram till något egentligt svar som är förklarbart, så får det vara så. Eller så har man ett svar, men vill behålla det för sig själv.

Relevans idag: Det som är intressant med böcker oavsett om de är tråkiga eller superba, är att man nästan alltid kan se några samband med nutiden som man lever i. Självklart finns familjer liknande Buddenbrooks fortfarande idag. De som tror att de är förmer än andra, de som går under på grund av dödsfall, de som förfaller på grund av ekonomikriser, de som drabbas av sjukdomar. Många olika sorters familjer, ofta något gemensamt med Buddenbrooks. Kylan. Falskheten. Krisen. Idiotin om att hålla tillbaka känslor och tankar, och att inte hjälpa varandra och själv inte ta emot hjälp.

Visst finns det barn som Hanno, med klen hälsa, med svårigheter i skolan, med krav på sig från omgivningen. Människan har inte förändrats så mycket. Det är mer omgivningens utseende som förändrats och teknikålderns intåg som har bidragit till samhällsförändringarna. Men om man kunde hämta en bebis från till exempel 1100-talet och låta den växa upp nu, under vår tid, skulle den bli precis som oss. För det är omgivningen och upplevelserna som gör oss till dem vi är. Likadant gäller om man skulle låta en buddenbrooks-karaktär födas i en fattig miljö. Den ser kanske likadan ut, men den skulle nog tänka ganska annorlunda.

Jag tror aldrig jag hade läst den här boken om det inte hade varit en uppgift i skolan. Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För även om man inte känner det, märker det eller ens vill det, så lär man sig alltid något av boken man har läst. Man kan lära sig att göra eller inte göra som karaktärerna i boken, man kan ta till sig åsikter och värderingar, man kan lära sig historia, man kan lära sig att aldrig läsa en liknande bok igen, eller att fortsätta läsa inom den genren, man kan lära sig att tänka och reflektera. Eller så kan man helt enkelt lära sig att koppla av och sitta ner en stund. Detta gör att oavsett om boken är 100 eller 10 år gammal, är den alltid relevant att läsa.

Nu återstår bara en sak för mig att säga:
Bli löcklig mitt goda bårn!

Tack för mig.

/Felicia.

Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 1

En jobbig och svårläst ”Buddenbrooks” har äntligen fått sitt slut. Ett inte alltför intressant slut, enligt mig. I de sista kapitlen föll människor ner döda som dominobrickor som man radar upp och sedan petar på, så att det blir en kedjereaktion. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Nu kom man till den där förintelsen som det har pratats så mycket om. Huset såldes, Hagenströms tog över, Weinschrenk försvann, Gerda var otrogen, Thomas dog, hans hus såldes, Ida Jungman avskedades, Christian hade inget för sitt äktenskap utan sattes på dårhus, Hanno misslyckades i skolan, Hanno dog, etc.

Om man bortser från dottern Erika och barnbarnet Elisabeth, som Mann tycks ha gjort hela boken igenom, blev bara Tony kvar. Hon som boken började med. Det var trots detta inte Tonys ord som avslutade boken, utan den gamla puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, som har deltagit till och från under bokens gång och karaktärernas utveckling. Hennes ord var en övertygelse om att man återförenas med de sina efter döden. Vilket var ett ganska konstigt slut, om man tittar till resten av boken. Det känns som om det fattas något. En topp, lite spänning och ett slut som är pricken över i:et. Kanske inte en hel knorr på slutet, men ändå någonting som knyter an till boken mer än detta slut gjorde. Visst har de varit en hel del död, men då tycker jag att slutet kunde knyta an till förfallet och hur fel det kan gå, eller något. Nu satt Tony med återstoden av familjen och längtade tills hon träffade sina anhöriga som hade gått bort. Detta kändes helt fel, som en helt falsk längtan, eftersom familjen inte har visat några varmare känslor för varandra tidigare. Kanske ville Tony inte vara kvar när hon trodde att de döda hade det bättre. Hon hade inte sin viktiga status längre.

Jag vill ha känslan av att man läst något intressant när man slår igen en bok. Jag brukar ha huvudet fullt av tankar som rör boken, åtminstone den följande kvarten efteråt. Den här gången slog jag ihop boken, tänkte: ”vilket tråkigt slut” och började fundera på något helt
annat.

Så med andra ord hade jag hoppats på lite till av boken, lite mer av Mann. Han nådde inte ända fram till mig. Under bokens gång väntade jag på att spänningen skulle komma krypande och fängsla mig så att jag bara var tvungen att läsa några sidor till. Men den förväntan var förgäves. Det kommer aldrig någon riktig höjdpunkt, utan vardagen i boken följer sin gilla gång och släpper aldrig på tyglarna. Om nu Mann har försökt följa realismen och inte velat lägga in några mönsterbrytande och dramatiska händelser (undantag dödsscenerna), utan gestaltat ett så vardagligt liv som möjligt, så har han lycktas. Men är det så realistiskt egentligen? Det finns väl alltid spänningar av olika slag i ett liv. Något dramatiskt brukar någon gång hända; kanske inte som att man måste rädda världen och spöa skiten ur otäcka illbattingar som hotar att förgöra mänskligheten, men inte ett enda scenario som ger mig lite pulshöjning finns med i romanen. Någon i boken kunde ju ha varit nära att bli överkörd av en droska, huset kunde börjat brinna eller det kunde ha varit ett inbrott eller något. Men nej då!

Det mest dramatiska är när karaktärerna en efter en smärtsamt dör och syskonbråket mellan Thomas och Christian. De plötsliga sjukdomarna som inträffar är jag inte spänd på att läsa; man förstår redan att personen i fråga kommer att dö. Och syskonbråk, det är något av det vardagligaste som finns!

Hade ”Buddenbrooks” varit kryddstark med eftersmak, hade jag gladeligen serverat den till nykomna restauranggäster. Men nu känns det mer som en rest som kallnat och där smaken har avtagit under sin tid i kylskåpet.

Budskap: Jag tycker mig hitta lite blandade budskap från bokens olika delar. I början handlar det om att följa sitt hjärta eller inte och pressen att följa normen. Till exempel i fallet med Tony och Morten och Thomas och Anna. I mitten och resten av boken tar Mann upp hur en familj kan förfalla och jag tycker mig få en uppmaning att man inte ska göra som medlemmarna i Buddenbrooks. Det handlar såklart även om hur det var i en köpMannsfamilj under 1800-talets Tyskland. Mann tar upp klasskillnaderna i samhället och jag tycker mig kunna se att han är ganska kritisk till dåtidens norm och göra-skillnad-på-människor-samhället. Han ger ju inte direkt någon heroisk bild av karaktärerna i ”Buddenbrooks”. I slutet, när nästan hela familjen Buddenbrook är utplånad, handlar det om livet efter döden; kommer man att få träffa de sina en gång till? När konsulinnan dör ropar hon efter sina redan döda familjemedlemmar och precis innan hon dör säger hon: ”Nu är jag här!” Det verkar onekligen som att hon träffade dem igen. Och kanske tror Thomas Mann att man faktiskt träffar sina döda känningar när man har övergått till andra sidan. Det är en fråga som alltid är intressant att diskutera.

Tematik: Det är inte så svårt att förstå att temat rör sig om en familjs förfall. Det är ju till och med undertiteln till boken och det är det som boken handlar om.

Intertext: Det är ganska svårt att koppla Mann till något annat verk, eftersom jag inte har läst alltför mycket från den tiden. Jag har dock läst Jan Austens "stolthet och fördom", och ser där vissa likheter. Austen dog innan realismen började, men jag skulle ändå vilja koppla henne till den strömningen. Manns berättarteknik påminner mig nämligen om Austens; de har samma verklighetstrogna sätt att skriva. De dramatiserar inte något extremt och de låter inget övernaturligt hända. Handlingen följer vardagen, helt enkelt. En viktig likhet är att det handlar om att familjens anseende måste vara bra hela tiden. Bägge romanerna speglar också viktigheten i att gifta sig med ”rätt” person ur ”rätt” klass. Kanske är det också ett litet förfall i familjen Bennet i "stolthet och fördom", när unga Lydia rymmer med mr Wicham, en inte alltför acceptabel person. Hur som helst tycker jag att Austens roman är bättre, men det är lite svårt att jämföra för Austens roman handlar mest om kärlek.

Jag har också läst ”Ungdomsår” av Henry Handel Richardsson. Det handlar om en tonåring på en flickskola. Hon kan inte visa vem hon är, utan måste hålla sina känslor och tankar inne och uppföra sig som en ung dam i hennes ålder bör. På något vis påminner det om Tony och när hon sattes i flickskolan hos Sesemi Weichbrodt. Och hon måste också uppföra sig som en kvinna ur den klassen ska. Jag skulle också kunna jämföra Tony med Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla, men det känns ändå inte riktigt bra. Visst handlar det om flickor förr i tiden, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar Tony eller inte. Det känns inte som om hon har hjärtat på rätt ställe som Anne och Kulla-Gulla har. Tony är mer av en drama-queen som i slutet till och med hävdar att hon älskat Hanno mer än hans mor Gerda.

Är det något jag inte kommer att sakna med ”Buddenbrooks” så är det Tonys ständiga försök att hävda sig, få uppmärksamhet, verka bättre och vara MER än alla andra.

fortsättning följer...