Buddenbrooks- en splittrad familj

Buddenbrooks är en känd romanklassiker och handlar om en välbärgad familj under 1800-talet. Konsult Johann Buddenbrook är familjens överhuvud och det enda han bryr sig om är företaget. Hans fru heter Elisabeth och är en väldigt rar moder, som hyser stor respekt för sin make. Tillsammans har dem fyra barn som är mycket olika. Den äldsta sonen heter Thomas och är den ordentligaste och den mest sofistikerade av dem alla. Hans far har stora planer för honom och har tagit beslutet att han ska ärva företaget efter sin död. Thomas har inga valmöjligheter utan tvingas att gå i sina förfäders fotspår. Pressen tär på honom och i smyg har han en otillåten relation med en ung kvinna. Christian är näst äldst, men som kan liknas med en femåring ibland. Han är obegåvad och vet knappt hur han ska uppföra sig i fint sällskap. Detta gör att fadern inte ägnar lika mycket tid åt honom som till Thomas. Antonie, även kallad Tony, är en rebell. I början av boken går hon sin egna väg, gör det som hon tänker och tar ingen hänsyn till familjens rykte. Johann Buddenbrook skickar iväg sin dotter till ett pensionat där hon ska lära sig hyfs. Det Tony inte vet om är att hennes far även har stora planer för henne. Konsuln gifter bort sin dotter till en man vid namn Grünlish. Den yngsta dottern heter Clara och ska förmodligen också giftas bort till en rik man. Den här stora familjen lever under samma tak och som läsare kan man känna hur irritationerna hoppar mellan dem. Hur länge ska det fungera innan det brister och blir bråk?

Mitt första intryck av boken var negativt eftersom att jag vanligtvis brukar läsa ungdomsböcker, dock har jag ändrat åsikt efter att ha läst ¼ av boken och tycker att romanen är oerhört gripande. Det mest spännande, och som gör att jag vill läsa vidare, är att det är intressant att se hur många välbärgade familjer levde under 1800-talet. Deras syn på livet, deras resonemang och levnadsätt skiljer sig från dagens och man försöker ständigt relatera till handlingen i boken.

Buddenbrooks, av Tomas Mann, är en bok med mycket person- och miljöbeskrivningar, vilket försvårar läsningen en del. Ändå känner jag att han målar upp en fin bild av familjen och Lübeck, som boken utspelar sig i. Handlingen känns livfull och trovärdig, man blir en del av allt som sker.

Berättarperspektiv:
Tomas Mann har skrivit den här släktkrönikan i 3:e-persons perspektiv och för mig är han en pålitlig berättare. Det känns lite som att läsarna själva ska ta sig an karaktärerna eftersom att han utelämnar deras tankar och känslor. Jag tror att meningen är att läsarna ska leva sig in och vara en del av de olika rollerna i boken, vilket jag tycker är kul och tar som en utmaning.

Jag håller med Ida Davidsson, som skrev inlägget Buddenbrooks- en början, om att Tomas Mann har skrivit på ett komiskt sätt. Hade inte boken haft komiska drag tror jag att det hade varit väldigt långtråkigt att ta sig an 662 sidor.

Buddenbrooks – ”Är du nöjd med mig?”

För att göra det lite lättare att hänga med…
Dessa personer medverkar i den första delen av boken och är de mer väsentliga karaktärerna:

Johan Buddenbrook den äldre, far till Konsuln
Antoinette Buddenbrook, mor till Konsuln
Konsuln Johan ”Jean” Buddenbrook, far till Thomas, Christian, Antonie och Clara.
Konsulinnan Elisabeth ”Bethsy” Buddenbrook, mor till de ovan nämnda barnen, gift med Konsuln.
Thomas Buddenbrook, äldste sonen till konsul-paret
Christian Buddenbrook, näst äldst av syskonskaran
Antonie, ”Tony”, Buddenbrook, äldsta dottern
Clara Buddenbrook, den yngsta av dem alla
Gotthold Buddenbrook, äldste sonen till Johan Buddenbrook den äldre och halvbror till Konsuln.
Klothilde, en fattig kusin till Buddenbrooks-barnen
Herr Grünlich, de-gulfärgade-polisongerna-mannen, intresserad av Antonie.

Första intrycket av boken är att den har ett fint omslag. Där står en familj uppradad som i ett familjefoto med mystiska ansiktsuttryck. Av någon anledning vill jag beskriva dem som lidande. De ser inte så glada ut i alla fall. Den mest mystiska personen är dock den unge mannen i bakgrunden, som inte står jämte resten av familjen. Vem kan detta vara?

De första sidorna är röriga och jag undrar om jag överhuvudtaget kommer att förstå någonting av den 662 sidor tjocka boken. Det är en massa personer huller om buller som kommer och går. Många av dem är ganska platta karaktärer, bleknar och försvinner så småningom utan något viktigare att bidra med. Men när jag har läst fler sidor och kommit in i boken, blir den plötsligt mycket bättre. Jag gillar beskrivningarna och Manns sätt att skriva. Och nu vet jag att det är vissa medlemmar av själva familjen Buddenbrook som man nog ska reflektera lite mer över.

Berättarperspektivet är i 3:e person, men det är många olika berättare. Både konsul Johan ”Jean” Buddenbrook, hans dotter Antonie, ”Tony” och sonen Thomas är tre viktiga personer så här långt. De är dock inte allvetande, utan Mann låter vissa saker vara lite dunkla. Händelserna utspelar sig i då-tid, imperfekt, och en del sidor består av brev som karaktärerna skickar till varandra. Detta tycker jag är mycket intressant, för då får man tänka själv och gissa vad som kommer att hända, när allting inte är helt klart utan mer underförstått.

Konsuln är en man som tänker mycket. Det är det intrycket jag får av honom. Han menar säkert väl med det han gör, blir inte så lätt arg, men följer ändå inte sitt hjärta. Allt för ofta är det en enda sak som de vuxna ska få sina barn till; Att göra ett gott parti. Med andra ord: gifta sig rikt. Jag blir ruskigt irriterad på detta, och det är väl det som Thomas Mann och alla andra författare vill åstadkomma med en bok; att beröra och väcka känslor.

För hur kul kan det vara att gifta sig med någon som man inte älskar? Och föreställ er att leva med den personen i resten av sitt liv, att dela alla minnen och alla sorger med denna person. Att få barn ihop. Allt för att leva ett liv i lyx, leva upp till ryktet och vara en ”viktig” person. Det dessa ovan nämnda karaktärer i boken inte har insett, är att det inte är de som följer normen som är viktiga; det är de som bryter den gamla, hemska, göra-ett-gott-parti-normen. De som vågar följa sitt hjärta – där har vi riktigt viktiga personer!

På sidan 143 står det om när ”Tony” gifter sig. När hon tar adjö av sin far viskar hon ”Är du nöjd med mig?”
Kanske får konsuln en tankeställare där, för han är tyst och kramar om sin dotter hårt. Inser han vad han just har gjort? Förstår han att han har skickat iväg sin dotter till ett gott-parti-men-ack-vad-trist-liv och fått henne att strunta i känslor över huvudtaget? Det verkar så. Men det är försent nu. Jag hade inte mått bra i hans kläder.

Visserligen är Tony en ganska bortskämd ung kvinna, som gärna vill vara viktig för familjen. Hon är inte jättesmart, ser inte allting klart och verkar tycka att hon och andra i hennes ”klass” är bättre än underklassen. Men kanske lyckades en viss ung man plantera lite andra åsikter i hennes hjärna…

Sedan har vi den där Thomas, kanske döpt efter författaren, som är en intressant och smart ung man. Dock röker han en aning för många cigarrer, som tycks vara en av de största passionerna i hans liv. Jag gissar att om han dör, dör han av lungcancer eller något liknande. Han verkar nämligen inte vara en sådan typ som utsätter sig för våldsamma risker, utan mer en sådan person som dör av ålderdom eller sjukdom. Han är en lugn och sansad kille som jag skulle vilja veta mer om – hoppas det kommer längre in i boken. Thomas är hemlighetsfull, ordentlig och klok, förmodligen är detta precis vad Mann vill ha honom till. För att fånga läsaren. Och kanske förstår han Tony bättre än vad hon tror…

Åter till Tony igen och sidan 140. Tony har gift sig men inser att hennes make kanske inte riktigt har varit helt ärlig. ”Ibland undrade Tony en smula över att hans lycka nu knappast tycktes svara mot den förtvivlan som han hade lagt i dagen när hon sa nej. Han betraktade endast henne med en förnöjd ägarmin…”

En förnöjd ägarmin. Som om att Tony skulle vara en såld vara, en egendom till sin make! En affärsuppgörelse mellan hennes far och gemål. Och tyvärr finns denna idiotiska vinkling av äktenskapet fortfarande kvar på olika håll i världen. Det händer säkert i Sverige också.
Det gör mig förbannad och bedrövad! Ingen människa har rätten att sätta sig ovanför din vilja och välja livskamrat till dig. Även om personen i fråga tror att det är det bästa alternativet, måste man få pröva själv, få misslyckas, lära sig och pröva på nytt. Lära sig att göra egna val. Kanske låter det som en kliché. Men i sådana fall är det en mycket sann och bra kliché som fler människor borde nyttja.

Så för att sammanfatta: än så länge verkar det vara en mycket intressant och givande bok.
Nu ska jag läsa vidare.

Aufwiedersehen…

BUDDENBROOKS - En början

När jag för första gången såg boken Buddenbrooks fick jag intrycket att läsa den skulle vara som att komma in i en målning från 1800-talet. Rakt in i värld av hög klass, fint språk, vackra kläder och många svåra intriger. I Familjen Buddenbrooks finns det en viktig sak, och det är firman. Som ska gå vidare i generation efter generation alltid med ett gott rykte och god ekonomi. Detta är mitt första inlägg om boken Buddenbrooks - en bok om en förnäm familjs förfall.

Berättarperspektivet

Buddenbrooks är skriven i tredje person. Berättaren har begränsat perspektiv vilket innebär att man inte får ta del av allas tankar och alla händelser men samtidigt så får man oftast ta del av huvudkaraktärernas tankar och händelserna som kretsar kring dem. Jag kan tycka att berättaren är relativt pålitlig, men jag vet heller inte än vad som kommer att hamna längre fram i boken. Men som läsare känner jag mig trygg i berättelsen, jag tycker att jag har lärt mig hur karaktärerna fungerar och det är lätt att flyta med utan några större chockartade besked än så länge, men denna trygghet gör Buddenbrooks inte mindre fängslande.

Det finns en slags komik berättat på ett allvarigt sätt, det är roligt att läsa och man fastnar direkt, som om författaren berättar en allvarig berättelse och får upp allt det komiska i historien, gör han narr av överklassen och deras fisförnäma sätt? Kanske kan det vara så att jag ser språket som komiskt för att jag är inte är van vid det? Kanske kan det vara så att jag missuppfattat och det som jag tror är ironi är helt seriöst det förnäma språket man använde?

Karaktärsanalys

Konsul Johann ”Jean” Buddenbrook,
Konsuln är son till Johann Buddenbrook den äldre och det var en självklarhet att han skulle ta över firman när den äldre gick bort. Konsul Johann har ett skarpt anlete och djupa, drömmande blåa ögon nedanför hans blonda hår.

I början av boken uppfattade jag det som att denna karaktär var en livsnjutare med djupa tankar. Man märkte tydligt när hans fader Johann Buddenbrook levde att det var han som var överhuvudet och han blev respekterad av alla, speciellt av hans son Konsul Johann Buddenbrook. Nu är Konsul Johann Buddenbrook den yngre familjens överhuvud och den rollen kom han in i snabbt. Innan var han mer undanskymd av hans faders storhet men nu är det han som håller i trådarna, han är nöjd med denna makt och brukar den väl.

Konsul Buddenbrook har en strikt syn på hur allt ska skötas och på vad det ska bli av hans barn och firman, om Konsuln är på minsta sätt missnöjd med familjen eller med firman ser han till att det blir som han vill.

Thomas Buddenbrook
Thomas har en bestämd rund haka och en fin, rak skuren näsa. Han har mörkblont hår och man kan tydligt avskilja ådror i tinningarna. Han har vackra ögon med långa ögonfransar och ljusa ögonbryn. Thomas har alltid varit en förståndig och balanserad person. Redan som ung visste familjen att han är en född köpman och blivande innehavare av firman.

Han är munter till sättet och ser med goda ögon på sitt ansvar i firman. Han är något av en sympatisk kämpare som ständigt ger allt han har i sitt arbete. Han har utvecklats på ett sådant sätt jag trodde han skulle utvecklas. Han har utvecklats från en klipsk ung gosse till en duktig affärsman.

Han har en bra relation till sin familj som är stolta över honom, eftersom han har haft en bra utbildning och kommer vara en stor tillgång till familjen, och omgivningen fattar alltid tycke till honom på grund av hans klipskhet och hans trevliga sätt. Förväntningar på Thomas är med andra ord väldigt stora, klarar han av detta tryck?

Antoine”Tony” Buddenbrooks
Antoine är en blond och graciös varelse. Antoine har ett relativt ovanligt sätt för att vara kvinna på den här tiden och i denna position, då menar jag hennes frispråkighet, sedan barnsben har hon sagt det hon känner för, alltid varit en väldigt stolt figur och när Herr Grünlich börjar uppvakta henne var hon inte precis mottaglig och artig i början. Som när han berättade att han var glad över att få träffa henne när hon var på väg hem från en promenad:

”Det är inte ömsesidigt! Sade hon, hela tiden med blicken fäst vid herr Grünlichs bröst…”

Jag anser att Antoine är en av de karaktärerna som har utvecklats mest. I sin barndom och ungdom agerade hon förnämt och nedlåtande mot dem som hade lägre position än henne och de som inte fattade hennes tycke. Hon målades upp som en elak bortskämd dotter. Hon var van vid sin position, stolt över att vara en Buddenbrooks och viljan att göra det som förväntas av henne var stark; gifta sig med en man som var gynnsam för firman. Men när Grünlich bad om hennes hand avböjde hon, men efter att ha blivit skickad till Travemünde för att ta förnuftet till fånga mognade hon, lade sitt sätt att agera bakom sig. Kanske på grund hennes kunskap om den stora betydelsen hennes giftermål hade, kanske på grund av hennes möte med den unga Morten Swarzkopf.

Hennes sätt att vara rättfram och alltid följa sin egen vilja har gjort familjen besviken även om de älskar henne dessutom nu när hon är medveten. Nu på den senare tiden har hon gjort det som förväntades av henne och nu är Konsul Johann Buddenbrook nöjd med sin lydiga dotter.

Spara som utkast

Grünlich är ond, han har ju ändå en vårta på näsan

Nu har jag kommit igång med boken. Till en början tänkte jag "herregud! När ska de ständiga personbeskrivningarna sluta?" Framför allt blev jag kallsvettig bara av att tänka på att jag skulle behöva läsa 662 sidor i samma stil. Jag kunde inte sympatisera med det lilla citatet från Expressen på bokens framsida, "En läsfest".

Men efter ett tag sprakade den verkligen igång! Den är väldigt skickligt skriven, eftersom den är skriven på ett ganska lättläst sätt för att vara en klassiker.

Handlingen är ju om man tänker på det inte säskilt intressant än, men ändå känner jag att man vill fortsätta läsa. Och just det visar att Mann är skicklig, han behöver inte ha en mordgåta för att hålla läsaren intresserad.

Thomas Manns berättande är ganska jämnt. Det är snarare så att det är handlingen och inte skrivsättet som förändras. Det finns egentligen ännu inget som är skrivet på ett komiskt sätt, men ändå kan man komma på sig själv med att skratta åt vissa situationer. Ett exempel är givetvis när folket ska göra revolution och det slutar med att de går hem som små barn.

Berättarperspektivet är, som alla förmodligen redan har märkt, sett ur ett 3:e persons perspektiv. Men berättaren är inte allvetande. Man får ta del av ett begränsat antal karaktärers tankar. Ofta beskriver Mann också hur någon ser ut att tänka och vad de förmodligen tänker. Det växlar också vilka karaktärers tankar som finns med, men oftast är det någon av huvudpersonerna.

Tony är den huvudperson som har börjat urskilja sig allra mest. Anthonie, som hon också kallas, är en flicka som från en början beskrivs som ganska elak. Hon är kall och retar gallfeber på stadens alla invånare. Jag såg henne från början som en ganska hjärtlös och falsk människa, som bara brydde sig om vad folk var värda i pengar, och som tyckte att hon var överlägsen alla. Men det var som om frieriet från Grünlich(som bara är falsk och lite ond) bröt ner henne till en sorglig och hjälplös klump. Efter att hon träffat Morten kunde hon därifrån börja bygga på en mer ödmjuk personlighet. Här blir man lite lurad av Mann. Det känns som att Tony kommer att gå efter sitt hjärta, när hon sedan helt plötsligt bestämmer sig för ett rikt och prestigefyllt liv istället. Då är hon tillbaka på ruta ett igen.

Som läsare hade jag inget förtroende för hennes föräldrar under den här delen av boken. Ibland kan boken nästan vara lite "feel-good", men vid den här punkten bryts det av. Man inser att det inte alltid finns fria val i Buddenbrooks värld, och då infinner sig en av de första sprickorna i fasaden.

Med detta får man också en större förståelse för den "rebelliska" sonen Gotthold som har gått emot sin far. Visst beskrivs han också som en slug och girig människa, men det ändrar inte det faktum att han kan sägas representera vad Tony kunde ha blivit om hon hade följt sitt hjärta.

En annan karaktär som har lämnat stort intryck på mig som läsare även fast man nästan aldrig får läsa något om henne är kusinen Klothilde. Hennes ENDA roll i boken är att vara fattig och hungrig. Hon är som bokens dåliga samvete. Stackars Klothilde. Hon nämns då och då som om berättaren vill be om ursäkt för henne. Klothilde nämns bara som bedrövligt hungrig och smal. I all bedrövlighet är det nästan på gränsen till lite komiskt.

Konsuln Buddenbrooks är en ganska suddig figur i boken. Han nämns ofta, men har ingen stark karaktär. De senaste sidorna visade han sig som en kameleont. Han är å ena sidan en stark borgare som äter sig mätt och lever gott, medan han å andra sidan kan prata med folket och forma sig själv som dem. Detta märks ju först och främst på språket. Han säger saker som "Bra; ta å skyndarej dit..", för att passa in hos folket. Detta gör ju såklart också att revolutionsmakarna framstår som lite "dummare".

Sättet som folk pratar på är något som återkommer hela tiden. Det kan handla om någons fula dialekt som visar sig när de har druckit ett par glas för mycket eller ett ord de alltid uttalar konstigt.

Det känns som ett sätt för Mann att diskret visa på att karaktärerna inte är perfekta, men givetvis ger det ju också karaktärerna mer kännetecken och gör att man minns dem bättre.