Nu pustar jag ut...

Äntligen, nu kan jag gå över tröskeln och lämna denna feta mördarbok. Mördarbok, ja det är precis det rätta orden för den här romanen. Liemannen härskar i huset och en efter en dör. Ska detta vara intressant eller vilken känsla vill Thomas Mann förmedla? Det här med döden är som sagt främmande för mig och jag kan stundvis känna mig deprimerad. Jag blir självmordsbenägen, men det är en överdrift. Ja det är det, en överdriven överdrift. På tal om annat, vem hade kunnat tro att den framgångsrike Thomas Buddenbrook skulle vara med om en plötslig död? Under några sekunder stannade allt till och jag var tvungen att gång på gång låta mina ögon falla på de där raderna. Tillslut fick jag intala mig själv att det var ”sanningens ögonblick” och nu kanske det är min tur att berätta sanningen för dig.

Under mina tidigare inlägg har jag givit en positiv bild av boken, men nu är jag tvungen att rent ut sagt såga boken. Den är urusel. Nu kanske du tänker att jag är schizofren eftersom att jag helt plötsligt ändrar mina åsikter, men det är jag inte. Det är ju faktiskt så att du har störst rätt att tycka till om boken när den är utläst. Då har man tagit del av helheten och kan efter det göra en helhetsbedömning. Buddenbrooks började bra, men efter att läst om dessa olika generationer av människor slog en tanke mig. Det är som en ond spiral som djävulen tagit beslag på. Det är som om karaktärerna är fastlimmade i dessa rutor av depression, olycka och dysterhet. Men någon glädje måste det väl finnas bakom denna onda fasad? Ja, men det beror väl helt på om man kan glädjas åt någons undergång. Personligen tycker jag att det är tragiskt.

Vad vill Thomas Mann få fram och vad är hans tanke med detta underliga verk? Ja, underligt är det, inte som någon annans. Budskapet i boken uppfattar jag som att samarbete och sammanhållning ger ett positivt resultat. Nu förstår du ingenting, men om du väntar tålmodigt ska jag utveckla min teori. Om familjen Buddenbrook tillsammans kämpat för en stabil ekonomi och samarbetat hade förmodligen inte bokens tema varit en familjs förfall. Istället går alla sin egen väg och hoppas på det bästa. Är det rätt, betydde inte blodsband någonting under den tiden? Självklart gjorde de det, för det var faktiskt under och efter 1800-talet som släktens välmående stod högst på listan. Men då kan man fråga sig varför det alltid blev så stora intriger mellan karaktärerna? Det största problemet är att ingen fick vara annorlunda. Alla skulle följa strömmen. Döttrarna skulle giftas bort och sönerna skulle bli framgångsrika och ta över firman. Hur sjukt låter det inte? En sekund av den stora pressen skulle få mig att först spy, sedan skulle jag springa så långt bort som mina ben hade burit mig. Är man då allergisk? Svar: JA! Något som jag funderat över är det där med att ensam är stark. Jag kan till en viss del hålla med, men om jag ska utgå från boken är de ensamma och säregna personerna de som är mest utsatta. Exempel: Christian är bara intresserad av musik och teater och visar inget större intresse för firman, likaså Hanno(Thomas son) och sedan har vi ju Tony. Den mest misslyckade kvinnan i familjen. Skild två gånger. Hade de bara följt traditionerna kanske familjen inte varit så nersyltad av skam. Familjen kan inte ta sig ur det för dem samarbetar inte och det är det som är nyckeln till framgång, men dem blundar för den. Fattar du? Dem blundar, man får vad man förtjänar.

Nu kan man undra varför man ens läser en sådan här bautatjock mördarbok. Vad ska vi få ut av det? Det finns förklaringar, det finns det alltid. Genom att läsa Buddenbrooks får vi en bild av hur Tyskland såg ut förr i tiden, men vi får ju också ta del av hur de högre uppsatta människorna levde. Även dem hade det svårt. Det har vi ju fått förklarat för oss. Svart på vitt, brukar man kalla det. Samtidigt kan man få en djupare förståelse för varför Tyskland ser ut som det för idag. Det som intresserar mig är hur snabbt samhället förändrats. Från en kamp mellan arbetare och högt uppsatta till ett mer jämställt samhälle. Självklart diskrimineras fortfarande människor i arbetslivet och sina umgängeskretsar. Men skillnaden är att man inte är så tydligt indelade i sina respektive fack. Sedan jag även diskuterat med min kära vän Ida Davidsson när det gäller familje- och människoförhållanden. Fortfarande kan man se tydliga mönster av hur människor i allmänhet agerar och reagerar i vissa situationer. Exempelvis Tonys reaktion när hennes man hade varit otrogen. Hon blev hysterisk, ledsen och tog beslutet att lämna honom. Vad hade du gjort om du hade varit i hennes kläder, hur hade du reagerat? Majoriteten hade gjort precis samma sak, dock finns det undantag. Precis som Thomas Buddenbrook förväntar vi oss väldigt mycket av våra familjemedlemmar, kompisar m.m. För dem ska väl alltid finnas till och stötta dig om du är i en svår knipa? Är det inte så vi människor tänker? Vi tar varandra förgivet. Jag skulle vilja påstå att vi smarta homosapiens sapiens är monster som endast tänker på oss själva.

Personligen rekommenderar jag inte den här romanen eftersom att du begår ditt livs största misstag. Men ändå kan jag känna att den är relevant att läsa på grund av att boken är väldigt lärorik. Tycker du att det är charmigt att folk ständigt dör samtidigt som nya föds är det här en bok för dig. Buy it now, what are you waiting for? Nej, gör inte det. Håll dig till att läsa normala böcker då du slipper känna dig deprimerad och självmordsbenägen. Det ska vara skönt och fridfullt att läsa en bok, och det är ingen känsla du får när du ska ta dig igenom en 662 sidor tjock bok. Till sist vill jag bara tacka Buddenbrooks för en hemsk tid, burn in hell!

Nya idéer stormade 1800-tals-samhället...

Boken Buddenbrooks är skriven mellan årtalen 1897-1900 och den gavs ut ett år senare. I hela tre år satt Tomas Mann och skrev denna roman med ett beundransvärt engagemang och med kärlek. Under den här tiden som romanen skrevs var samhället indelat i olika klasser, kallade stånd. De underrankade i samhället hade varken rösträtt eller några rättigheter överhuvudtaget, och det är något Thomas Mann försökt skildra genom folkuppror och genom dialoger mellan karaktärerna, exempelvis mellan Tony och Morten. Det är väldigt tydligt vem det är som har makten samhället och det är just överklassen som är centrerad i boken. Eftersom att Thomas Mann beskrivit överklassen på ett övertygande sätt känns som att överklassens värderingar ska försöka ersätta mina egna, vilket emellanåt kan kännas skrämmande.

Under 1800-talet var det kristendomen som regerade och det märks tydligt genom de traditionella värderingarna karaktärerna har och den orättvisa klassindelningen. Ett annat kännetecken för kristendomen är att de äldsta i familjen bestämmer, det är dem man ska värna och ta hand om. Efter upplysningsidéerna började människor värdesätta sig själva och förstå vilka diktaturförhållanden dem levt under. Jämför man med dagens sätt att se på enskilda individer och samhället är det en otrolig skillnad. Ändå klagar vi över ojämnställdheten, tänk då att leva under 1800-talet. Hur många timmar hade du klarat?

Jag håller med bloggerskan Ida Davidsson, när det kommer till Nordamerikanska- och Franska revolutionens påverkan på samhällsstyret under 1800-talet. Upplysningens idéer spreds och man började frågesätta kyrkans, samt överklassens makt. Lika rättigheter måste införas! Detta kom självklart som en chock för det första och andra ståndet och det kämpade emot för att försöka behålla sin överlägsenhet.
Vilka idéströmningar har författaren använt sig av för att skriva romanen? Thomas Mann har mer eller mindre tagit del av alla litterära stilar som är realismen, naturalismen och symbolismen.

Realismen varade mellan 1830-1880 och innebär att man som skribent skildrar omvärlden så realistiskt som möjligt. Känneteckna som återspeglas i Buddenbrooks är vardagliga händelser, exempelvis familjemiddagarna varje torsdag, men även den psykologiska och sociala verklighetsåtergivningen. Ida Davidsson skriver: ”Annat som man ser är tecken av realismen är typkaraktärerna och dialogerna. Likaså spänningen som alltid ligger under ytan.” Jag håller med henne om allt förutom den dolda spänningen. I början av boken, då det för det mesta handlade om Tony, var det spännande. Nu har spänningen planat ut på grund av besvikelserna efter allas död.

Naturalismen varade under 1880-talet och då ska författaren studera och återge verkligheten på ett objektivt sätt. Det som är utmärkande för denna stilen, som skildras i boken är alla dessa små detaljer Thomas Mann lyckats få med, men även de sociala missförhållandena och samhällets skuggsida. Om du bara granskar samhällets yta är det obeskrivligt vacker och alla mår bra, men bakom denna fasad av lögner ser man utsatta grupper, men även människor som njuter av den tilldelade makten.

Symbolismen var en litterär och konstnärlig strömning som utvecklades i Frankrike under årtalen 1880 och 1890 talen. Man skulle bojkotta samhället och dess problem och leva i sin inre drömvärld. Den här stilen tycker jag förekommer ganska lite i boken eftersom att Thomas Mann inte skriver ut exakt vad karaktärerna tänker, utan att man som läsare får själv leva sig in i deras tankegångar. Men ibland släpper Thomas Mann tyglarna och låter oss ta del av en lång tankebeskrivning, vilket är väldigt skönt. Variation är bäst.

Kopplingen mellan Thomas Mann och Buddenbrooks

Vågar man påstå att boken Buddenbrooks är Tomas Manns självbiografi? Det hade varit enklast att gå den vägen, men jag ska borra mig djupare in i nobelpristagarens huvud och i ”dödens bok”, där liemannen härkar över de frustrerade karaktärerna.

Thomas Mann var från en köpmansläkt i Lübeck. Han föddes år 1875 och dog 1955. Hur kommer det sig att han är en sådan duktig författare och var kommer inspirationen ifrån? Som jag skrivit i mina tidigare inlägg skriver han långa och utförliga miljö- och personbeskrivningar. Detta är något som intresserat mig. En mycket vacker beskrivning är: ”Gamla konsulinnan kom, i grå- och svartrantigt siden, spred en diskret doft av patschuli omkring sig, lät sina ljusa ögon lugnt glida över allt och visade, utan att högt yttra sig beundrande, en uppskattande belåtenhet.” Jag blir nedstämd när jag låter mina ögon falla över dessa rader och saknaden av Bethsy i boken är stor. Hon dog precis som alla andra kommer att göra i slutet. Du är ensam som läsare och efter var hundrade sida får du vara med om en sorglig begravning. Det är hemskt för de som kan relatera till de händelserna i boken för då är det mycket annat som flyter upp till ytan igen. Anledningen till att döden är så främmande för oss människor är för att man aldrig pratar om den, och när dessa fruktansvärda saker inträffar kan man nästan tro att det är något övernaturligt, trots att det är livets gång. Det kan många gånger vara svårt att acceptera.

Jag tror att Tomas Mann levde i en stor familj där var och en hade sina säregna personligheter, men det kan även vara så att han i många år granskat intressanta människor för att sedan låta dem bli karaktärerna i boken. Anledningen till att jag tror att han skrev deprimerande är för att han under både sin uppväxt och i vuxenlivet stötte på en rad hinder och att han på något sätt ville dela med sig av det till andra. För att kunna skriva såhär bra anser jag att man måste haft någon sorts erfarenhet. Det är ofta så att författare hämtar inspiration från sitt eget liv för att få beskrivningarna så trovärdiga som möjligt. Jag tror dock inte att Tomas Mann upplevt detta själv, trots att mycket tyder på det. Bokcirkeln, på p1, berättade att karaktären Antonie var hans faster, vilket isåfall skulle innebära att karaktären Hanno(Thomas Buddenbrooks son) skulle kunna vara författaren själv. Thomas Mann kanske möjligtvis läst gamla dagböcker av sina äldre släktingar och sedan fick idéen att skriva en tjock roman om sin misslyckade släkt. Tomas Mann hade någon relation till boken, det är i alla fall något jag kan garantera.

Min personliga uppfattning om skribenten är att han var ganska rörig. Han verkade vara en nedstämd person, som aldrig visade sig på ljusa dagen, utan satt inne i sin mörka lägenhet med sina papper och pennor. Men samtidigt kan jag få ett intryck av att han var nyfiken, vilket inte alls stämmer överens med ovan. Hur som helst var han en duktig författare som fått nobelpris. Det som jag är mycket intressant är att han flydde från Tyskland år 1933. Han lämnade landet på grund av det nazistiska hotet. Tomas Mann levde under eländernas tid då krig stod högst på listan och då är det inte så konstigt att Buddenbrooks blivit en omtalad depressionsroman.

Nu är det kört...

Bakom familjen Buddenbrooks fyra väggar hyser en stor iskallhet som tär på mig som läsare. I början av boken förekom en varm, mjuk och härlig känsla, men nu kvittrar inte fåglarna som de gjorde innan, det är tyst, stilla och mörkt. Familjens rykte och företag åker sakta men säkert ner för den glashala skidbacken och chansen att klättra upp igen minskas var dag som går. Familjens förfall har nu tagit fart och jag har fått ta del av hur familjen Buddenbrook kämpar för sina liv, sitt rykte och för sina förfäder.

Stämningen i boken är tryckt, som läsare har jag under vissa sidor haft svårt att andas, det känns som att något i boken får mig att kvävas. Alla i familjen lever otryggt och ingen vet hur dem ska få ljus i livet igen efter allt som hänt och efter Johann Buddenbrooks död.
Johann Buddenbrook var från början en egoistisk skitstövel i mina ögon, men efter hans död kände jag av hans ånger och hans skuldsamhet. Han var uppväxt under hårda plikter och lät sina barn få uppleva precis samma sak. Innan hans själ lämnade jorden gottgjorde han sin vackra dotter, Tony. Grünlish var en fattig bedragare och konsuln hämtade hem Tony och hennes dotter Erika. Relationen växte mellan far och dotter och Tony hann förlåta honom för hans snedsteg. Med hedern i behåll och som en god man, make och far dog han.
Thomas Buddenbrook utvecklas kraftigt genom att själv driva företaget och hålla ihop familjen. Han tar på sig större och större ansvar, och går i sin fars fotspår. Som äldsta man i huset tar han kommandot och klagar över de som inte förstår sina plikter. På ytan är Thomas hård som sten, låter ingen få se han lida. Han ska, precis som sina döda släktingar, gå genom livet med bestämda steg och visa sin storhet. Ibland kan jag känna att han försöker FÖR MYCKET, det känns som att han inte gör någonting för sin egen skull, utan att han kämpar för sin far. Det är oerhört fint av honom att fortfarande visa sådan stor respekt, men jag tror att han i slutändan kommer falla till backen av all press och stress.
Tony Buddenbrook, familjens skam, fortsätter som änka i tio år tills hon måste ta tag i sitt liv och gifter sig med en man vid namn Permaneder. Ni som följt denna blogg förstår ju att hon misslyckas igen. Herr Permaneder är otrogen och Tony flyr hem. Hon förstör familjens rykte ännu en gång och det stör Thomas något fruktansvärt. Tony, som från början gick sin egen väg, har nu blivit en toffel. Tony är den karaktären som driver på handlingen eftersom att hon ständigt blir utsatt för problem. Hon vill egentligen gå sin egen väg, men är tvungen att hålla sig till traditionerna. Det är svårt att relatera till pressen alla karaktärerna i boken känner. Idag uppmanas ungdomar att gå sin egen väg och att vara egna, självständiga individer. Det är väldigt intressant att göra sådana jämförelser för då förstår man verkligen skillnaderna mellan då och nu.
Christian Buddenbrook utvecklas inte så mycket mer än att han blivit galen i teater och konst. Han blir mer och mer utestängd från familjen eftersom att han inte gör det som sedan barnsben planerats för honom.

Thomas Mann beskriver stämningen till största del genom karaktärernas dialoger, men miljöbeskrivningarna är av hög klass. Han levandegör karaktärerna och miljön genom långa, välutformade beskrivningar. Hela Lübeck känns som ett mörkt stort hål, även om husen och karaktärerna beskrivs med vackra ord, påträngs man av obehag. Jag har hela tiden en plågsam känsla inombords eftersom att man vet att allt kommer att gå käpp-rätt-åt-helvete. Under denna tiden fanns inget som kallades nåd, det här var tidens grymhet. Jag tycker att det är spännande att ta mig igenom karaktärernas ständiga skrik på hjälp och denna ständiga grymhet familjen måste kämpa emot. Det är även underhållande att följa relationen mellan Christian och Thomas som nu exploderat totalt. Thomas ser sin yngre bror som en skam och hade han fått chansen hade han förmodligen skjutit honom. Christian bara klagar, beter sig illa och orkar inte med alla måsten att han istället stoppar huvudet i sanden. Ja, han försöker fly från det, precis som Tony gjorde från sina två äktenskap.

Under ytan bubblar irritationerna, sorgen och känslan av att karaktärerna vill krossa allt som står för deras väg. Hade jag exempelvis bara sett dem på stan hade jag förmodligen trott att allt var som en dans på rosor och kanske beundrat denna utsmyckade familj. Man vet inte vad som gömmer sig bakom en fasad av stolthet förrän man genomskådar den med känsla och engagemang. Familjen Buddenbrook är en deprimerad familj som tagit på sina overaller för att kasta sig utför backen.

Buddenbrooks- en splittrad familj

Buddenbrooks är en känd romanklassiker och handlar om en välbärgad familj under 1800-talet. Konsult Johann Buddenbrook är familjens överhuvud och det enda han bryr sig om är företaget. Hans fru heter Elisabeth och är en väldigt rar moder, som hyser stor respekt för sin make. Tillsammans har dem fyra barn som är mycket olika. Den äldsta sonen heter Thomas och är den ordentligaste och den mest sofistikerade av dem alla. Hans far har stora planer för honom och har tagit beslutet att han ska ärva företaget efter sin död. Thomas har inga valmöjligheter utan tvingas att gå i sina förfäders fotspår. Pressen tär på honom och i smyg har han en otillåten relation med en ung kvinna. Christian är näst äldst, men som kan liknas med en femåring ibland. Han är obegåvad och vet knappt hur han ska uppföra sig i fint sällskap. Detta gör att fadern inte ägnar lika mycket tid åt honom som till Thomas. Antonie, även kallad Tony, är en rebell. I början av boken går hon sin egna väg, gör det som hon tänker och tar ingen hänsyn till familjens rykte. Johann Buddenbrook skickar iväg sin dotter till ett pensionat där hon ska lära sig hyfs. Det Tony inte vet om är att hennes far även har stora planer för henne. Konsuln gifter bort sin dotter till en man vid namn Grünlish. Den yngsta dottern heter Clara och ska förmodligen också giftas bort till en rik man. Den här stora familjen lever under samma tak och som läsare kan man känna hur irritationerna hoppar mellan dem. Hur länge ska det fungera innan det brister och blir bråk?

Mitt första intryck av boken var negativt eftersom att jag vanligtvis brukar läsa ungdomsböcker, dock har jag ändrat åsikt efter att ha läst ¼ av boken och tycker att romanen är oerhört gripande. Det mest spännande, och som gör att jag vill läsa vidare, är att det är intressant att se hur många välbärgade familjer levde under 1800-talet. Deras syn på livet, deras resonemang och levnadsätt skiljer sig från dagens och man försöker ständigt relatera till handlingen i boken.

Buddenbrooks, av Tomas Mann, är en bok med mycket person- och miljöbeskrivningar, vilket försvårar läsningen en del. Ändå känner jag att han målar upp en fin bild av familjen och Lübeck, som boken utspelar sig i. Handlingen känns livfull och trovärdig, man blir en del av allt som sker.

Berättarperspektiv:
Tomas Mann har skrivit den här släktkrönikan i 3:e-persons perspektiv och för mig är han en pålitlig berättare. Det känns lite som att läsarna själva ska ta sig an karaktärerna eftersom att han utelämnar deras tankar och känslor. Jag tror att meningen är att läsarna ska leva sig in och vara en del av de olika rollerna i boken, vilket jag tycker är kul och tar som en utmaning.

Jag håller med Ida Davidsson, som skrev inlägget Buddenbrooks- en början, om att Tomas Mann har skrivit på ett komiskt sätt. Hade inte boken haft komiska drag tror jag att det hade varit väldigt långtråkigt att ta sig an 662 sidor.