Mitt absolut sista inlägg om Buddenbrooks

Buddenbrooks är en bok som kraschar. Ingen i familjen är lycklig. Jag njuter inte när jag läser den längre. Varje gång jag slår igen boken efter en stunds läsning känns huvudet tungt av en klump av deprimerande problem. Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att boken har hållit uppe intresset de senaste sidorna. Jag ska ändå inte vara för negativ, det finns fortfarande vissa saker jag tycker om med den. Jag tycker om hur Thomas Mann har förändrat sitt skrivande genom hela boken. Om man läser en bit är det som att läsa ett minne, och då menar jag inte bara i det att det utspelas i en annan tid. Allting har förändrats, tillochmed Manns skrivstil. I slutet av boken ägnar han till exempel väldigt mycket tid till att beskriva allas sjukdomar och sjukdomssymptom(detta kanske inte alltid är så bra). Jag tycker också om hur konstig Hanno var. Han var nästan lite läskig när han kunde lukta sig till död. Det var en väldigt konstig sak, och sådana saker har nästan inte förekommit alls innan i boken.

För att följa upp lite på karaktärsanalysen från gamla inlägg tänkte jag skriva lite om hur karaktärerna har utvecklats.

I ett tidigare inlägg skrev jag att Tony var "förlorad", men nu när jag har läst boken tycker jag inte att Tony var förlorad. Hon blev bitvis lite förstörd av sina äktenskap, men de bidrog också till att hon blev en ganska säker människa. Hon är nästan den mest normala familjemedlemmen när man har kommit till bokens sista sidor.

Jag skrev att jag inte tyckte om Thomas, det håller jag fast vid. Fram till sin död drev han mer och mer in i sitt förfall. Mann spenderade ju många sidor på att beskriva det. Han slutade som en mer patetisk människa än Tony.

Ett budskap i den här boken är svårt att hitta i all bedrövelse. Det finns inget optimistiskt budskap. Jag skulle vilja säga, att om man ska hitta ett, så ska det vara ett sånt där klassiskt budskap. Boken skulle kunna visa att rikedom inte kan vara för alltid. Om det inte är en plånbok som tunnas ut så är det en son som dör. Det känns dock inte som att Mann skulle vara tillräckligt tråkig för att skriva en bok med det budskapet.

Av att läsa boken inser man också att det inte går att tvinga sig till att hålla sams bara för att man är släkt. Just detta är en sak som märks av. Hur mycket vissa människor än försöker hålla sig till sina släklingar går det ändå åt helvete med allt.

En drivande, eller kanske ska jag säga kontrollerande, faktor för boken är Manns behov av att förstöra varje liten lycka. Det är bara ett djupt stup från och med mitten av boken. Så temat skulle jag egentligen bara vilja säga är ett förfall, och det vet man bara genom att läsa omslaget. Sedan har vi också temat som har tagits upp i tidigare inlägg om det konstnärliga som smyger sig in på en vanlig och redig familj som en sjukdom. Jag såg någon i min grupp skriva något om att kärlek är ett tema. Och det stämmer ju, men det är inget hoppfullt tema. Varje äkta kärlek blir förstörd, och i boken tjänar man faktiskt på att gifta sig för pengar. Det är nästan tillochmed så att de blir lyckligare av det. Inget bra kommer ifrån att gifta någon man är kär i.

I dagens samhälle finns det många likheter med det som beskrivs i boken. De frågor som tas upp i boken existerar fortfarande i vissa familjer. Jag tror att många familjer hålls ihop även om de redan är i spillror. Det kanske är viktigt att göra det, jag vet inte. För mig känns det som att Thomas Mann föraktar detta. Temat kring kärlek passar dock inte in i dagens samhälle.

En annan sak som fortfarande är väldigt aktuell är svartsjuka och avundsjuka. Alla är avundsjuka då och då. I den här boken talar vissa karaktärer (mest Tony), högt om sina mörka tankar. Hon pratar om hur hon avskyr sina jämnåriga och hur hon tycker att de ser ner på henne. Tillochmed den rumsrene Thomas erkänner till sist sin avundsjuka när inför Tony(som blir överlycklig). Så i sådana här avseenden så är boken väldigt tidlös.

Naturalismen är Mann-lig!

Naturalism, realism och symbolism är tre litterära stilar som finns i Buddenbrooks. Det är något man också kan läsa om i föregående inlägg.

Realismen som regerade runt 1800-talets mitt finns alltså starkt närvarande i boken. Det ser man bland annat på det psykologiska djup många av karaktärerna har. Exempel på det är Christians anmärkande på varje känsla, Tonys "barnsliga" klagande (även om hon konstigt nog ser upp väldigt mycket till Thomas) och Thomas depressiva livsåskådning och stränga familje- och affärssyn. Alltså var det väl lite sent för Mann att skriva i realismens anda, men man kan ju anta att han inspirerats av verk från tiden Buddenbrooks utspelar sig i.

Naturalismen är en strömning som utspelar sig mer i Manns tid. Naturalismen var i full gång vid tiden då boken skrevs. När jag tänker på det så känner jag inte igen många av naturalismens drag i boken. Då tänker jag mycket på att man ska gå ner till samhällets mörka vrår och ta upp skiten i samhället. Jag får inte den känslan ifrån boken, förutom möjligen när jag läser om alla sjukdomar som beskrivs. På grupperna som läser Döden i Venedig verkar den här delen mer närvarande.

Jag har ju också tagit upp de politiska ideologier som finns med i boken, och de klickar perfekt med naturalismen. Att boken har detaljrikedom tror jag alla som ens har läst ett par sidor i Buddenbrooks vet om.

Symbolismen smyger sig in lite här och där, även om den inte är där hela tiden. Det kan vara ganska svårt att hitta exempel. Det mesta i boken är faktiskt ganska välbeskrivet, men ibland svävar enskilda karaktärers tankar ut mot lite mer abstrakta beskrivningar.

Mann och hans tid

Buddenbrooks i serieform är en spännande tanke...
Christian, Thomas och Tony är ritade av mig, och Buddenblogg texten är gjord av Ida!

Nu har jag läst Buddenbrooks, som alltså är skriven av Thomas Mann, ett bra tag. Det är först inför detta inlägget jag har tagit reda på mer om vem denna Mann var.

När man jämför Buddenbrooks med sin författare så ser man att boken är skriven i en tid som låg lite innan Mann. Som skribenter före mig redan har sagt är ju boken lite efter i sin tid, den utspelar sig i 1800-talets mitt och skrevs 1901. Boken beskriver diskret hur förändring sker under den här tiden. I början av boken används av de vuxna fortfarande många franska uttryck. Det påminner ständigt om närheten till 1700-talet. Uttrycken dör ut längre fram i boken, och det gör också hänvisningar till Frankrike och franska kungar.

Klasskillnader var en väldigt aktuell sak då boken skrevs, och man ser streck från liberalism och till viss del också socialism. Skillnad i förmögenhet är en sak som återkommer i början av boken. Detta påminns man om när man läser om arbetarnas uppror mot adelsmännen(ett ganska misslyckat uppror). Buddenbrooks tycker dock att klasskillnader är bra.

Även om boken utspelar sig i en tid före Mann så kan man genom att titta på hans historia se att Buddenbrooks verkar passa bra in i hans barndoms värld. Det är ju inte heller någon nyhet. Det finns dock saker som bryter lite mot hans historia. På wikipedia står det att Mann har beskrivit sin barndom som "omhuldad och lycklig", men jag ser inte familjen Buddenbrook som en lycklig familj. Medan de iochförsig håller ett leende för omvärlden är nästan alla i familjen olyckliga. Jag kan därför bara anta att förfallet inte drabbade familjen Mann.

Blogginlägg 2 – Förfallet har börjat och vart försvann Christian?

Så! Nu har jag ÄNTLIGEN lyckats logga in på bloggen. Egentligen skulle mitt inlägg ha blivit publicerat igår om det inte vore för vår paranoida grupps lösenordsbyte! Läs nu och njut av mitt försenade inlägg...

Den här veckan ska vi behandla stämningen och miljön i boken.

Den ytliga miljön i Buddenbrooks-världen är en väldigt fin miljö, som jag inte skulle ha något emot att besöka. Husen är stora, vädret är oftast (även om det inte alltid är fint) väldigt vackert beskrivet och man går på utflykter där man äter gott i solskenet.

Buddenblogg-skribenten Ida Davidsson skrev i ett tidigare inlägg om att Buddenbrooks är som att komma in i en 1800-talsmålning, och det är en bra beskrivning. Det verkar helt enkelt vara sättet Mann skriver på i boken. Han beskriver på ytan hur bra den övre borgarklassen levde på den här tiden, och om deras små aktiviteter, men det finns givetvis mer till boken än just den här vackra miljön. Om man tänker på hur människorna i den känner sig är det annorlunda, för i Buddenbrookska hjärnor regerar stress och ständiga tankar på affärer och giftemål. Falskheten kryper sig in i alla. Folk blir äldre och sjukare för att till sist dö.

Miljön går hand i hand med stämningen i boken. Buddenbrooks har en ganska tryckt stämning, där allt som rör sig lite ur tystnaden får uppståndelse. Just nu känns den inte som att stämningen är "tip-top" i familjen, men Mann använder inte sitt berättande för att beskriva de vemodiga känslorna, utan han låter snarare karaktärerna berätta om hur de iaktar världen.

Detta kan man se på de sista sidorna, då Tony använder upp 2-3 sidor i boken bara av att prata med/skälla ut Thomas och spy ut sina känslor över de tunna pocketsidorna.

Om man ändå försöker leta upp en stämning i boken så är det just den här spända ytan, där minsta rörelse skapar vågor. Så karaktärerna som spelar ut skapar starka reaktioner som till varje pris måste hindras från att komma ut bland resten av överklass-samhället.

Ett utmärkt exempel på det är brodern Christian. När Christian på allvar börjades presenteras i boken blev jag glad och trodde att han skulle "ta över" handlingen och axla Tonys mantel som rebell, och till viss del gjorde han det. När Christian kommer in i den fina handelsmannakulturen passar han inte in. Han är en levande karaktär som ingående berättar om alla sina känslor och passioner. Christian tycker inte, liksom resten av Buddenbrooks-familjen, om att sitta framför ett skrivbord hela dagen. Han beskrivs som en så kallad "svirare". Över Christians crazy-ways blir brodern Thomas rasande och där växer en obehaglig men spännande konflikt fram.

Vår lärare i svenska, Cecilia, berättade under en lektion något i stil med att Manns böcker ofta hade temat "det konstnärliga" mot "det vanliga". Det är Christian ett utmärkt exempel på. Han kommer in med sina annorlunda värderingar och ställer sig, visserligen ofrivilligt, i en skarp kontrast mot resten av familjen. Det är då brodern Thomas kallar honom, som också citeras av Ida två inlägg under mitt, "en sjuk fläck på familjens kropp".

Jag ÄR verkligen besviken på att Christian inte fick mer utrymme. Varför? Jag önskar bara att jag fick sitta här och fortsätta läsa om hans värk i benet och hur mycket han tycker om teatern. För alla i familjen började se snett på honom. Istället blev han ivägskickad, ivägskickad till en annan stad för att bli mer självständig. Ack, vad jag önskar att något nytt hände! Men NEJ! Mann har redan gjort det klart för oss att det är Tony som skapar skandalerna i familjen. Visst, Christian fick sin lilla tid i rampljuset, men sedan blev han bortblåst.

För Tony, hon har sett sina bästa dagar. Nu är hon verkligen helt förlorad. Hon är skiljd två gånger och har fördömande blickar i nacken vart hon än går. Inte minst från broder Thomas. Thomas tycker bara att hon är barnslig när hon klagar över sin man, men det hade förmodligen ingen tyckt i vår tid.
Även om hon har det riktigt jobbigt så har hon inte blivit en bättre person under årens lopp. Hon är samma gamla Tony, som naglar sig fast vid sitt hat mot vissa personer och samhällsklasser. Om jag ska vara helt ärlig, så börjar jag tröttna lite på henne, liksom, kom på något nytt!

Ja, sen har vi Thomas, och han är också ganska nere. Man skulle kunna säga att han är en dålig människa, men nej. Han är bara förstörd av sin tid och sitt arbete. Han tar allt på det allvar han måste. Jag tror inte att han mår så bra i sitt hjärta.

Att jag är såhär negativ har en anledning. Och jag vet vad den är. Förfallet har börjat.
Felicia Forsström har i sitt inlägg under mitt helt rätt om att Thomas Mann allteftersom har blivit mer och mer depressiv i sitt skrivande. Förfallet kanske inte har börjat ekonomiskt sett, men socialt har Buddenbrooks redan börjat glida ner i ett mörkt hål.

Grünlich är ond, han har ju ändå en vårta på näsan

Nu har jag kommit igång med boken. Till en början tänkte jag "herregud! När ska de ständiga personbeskrivningarna sluta?" Framför allt blev jag kallsvettig bara av att tänka på att jag skulle behöva läsa 662 sidor i samma stil. Jag kunde inte sympatisera med det lilla citatet från Expressen på bokens framsida, "En läsfest".

Men efter ett tag sprakade den verkligen igång! Den är väldigt skickligt skriven, eftersom den är skriven på ett ganska lättläst sätt för att vara en klassiker.

Handlingen är ju om man tänker på det inte säskilt intressant än, men ändå känner jag att man vill fortsätta läsa. Och just det visar att Mann är skicklig, han behöver inte ha en mordgåta för att hålla läsaren intresserad.

Thomas Manns berättande är ganska jämnt. Det är snarare så att det är handlingen och inte skrivsättet som förändras. Det finns egentligen ännu inget som är skrivet på ett komiskt sätt, men ändå kan man komma på sig själv med att skratta åt vissa situationer. Ett exempel är givetvis när folket ska göra revolution och det slutar med att de går hem som små barn.

Berättarperspektivet är, som alla förmodligen redan har märkt, sett ur ett 3:e persons perspektiv. Men berättaren är inte allvetande. Man får ta del av ett begränsat antal karaktärers tankar. Ofta beskriver Mann också hur någon ser ut att tänka och vad de förmodligen tänker. Det växlar också vilka karaktärers tankar som finns med, men oftast är det någon av huvudpersonerna.

Tony är den huvudperson som har börjat urskilja sig allra mest. Anthonie, som hon också kallas, är en flicka som från en början beskrivs som ganska elak. Hon är kall och retar gallfeber på stadens alla invånare. Jag såg henne från början som en ganska hjärtlös och falsk människa, som bara brydde sig om vad folk var värda i pengar, och som tyckte att hon var överlägsen alla. Men det var som om frieriet från Grünlich(som bara är falsk och lite ond) bröt ner henne till en sorglig och hjälplös klump. Efter att hon träffat Morten kunde hon därifrån börja bygga på en mer ödmjuk personlighet. Här blir man lite lurad av Mann. Det känns som att Tony kommer att gå efter sitt hjärta, när hon sedan helt plötsligt bestämmer sig för ett rikt och prestigefyllt liv istället. Då är hon tillbaka på ruta ett igen.

Som läsare hade jag inget förtroende för hennes föräldrar under den här delen av boken. Ibland kan boken nästan vara lite "feel-good", men vid den här punkten bryts det av. Man inser att det inte alltid finns fria val i Buddenbrooks värld, och då infinner sig en av de första sprickorna i fasaden.

Med detta får man också en större förståelse för den "rebelliska" sonen Gotthold som har gått emot sin far. Visst beskrivs han också som en slug och girig människa, men det ändrar inte det faktum att han kan sägas representera vad Tony kunde ha blivit om hon hade följt sitt hjärta.

En annan karaktär som har lämnat stort intryck på mig som läsare även fast man nästan aldrig får läsa något om henne är kusinen Klothilde. Hennes ENDA roll i boken är att vara fattig och hungrig. Hon är som bokens dåliga samvete. Stackars Klothilde. Hon nämns då och då som om berättaren vill be om ursäkt för henne. Klothilde nämns bara som bedrövligt hungrig och smal. I all bedrövlighet är det nästan på gränsen till lite komiskt.

Konsuln Buddenbrooks är en ganska suddig figur i boken. Han nämns ofta, men har ingen stark karaktär. De senaste sidorna visade han sig som en kameleont. Han är å ena sidan en stark borgare som äter sig mätt och lever gott, medan han å andra sidan kan prata med folket och forma sig själv som dem. Detta märks ju först och främst på språket. Han säger saker som "Bra; ta å skyndarej dit..", för att passa in hos folket. Detta gör ju såklart också att revolutionsmakarna framstår som lite "dummare".

Sättet som folk pratar på är något som återkommer hela tiden. Det kan handla om någons fula dialekt som visar sig när de har druckit ett par glas för mycket eller ett ord de alltid uttalar konstigt.

Det känns som ett sätt för Mann att diskret visa på att karaktärerna inte är perfekta, men givetvis ger det ju också karaktärerna mer kännetecken och gör att man minns dem bättre.