Grünlich är ond, han har ju ändå en vårta på näsan

Nu har jag kommit igång med boken. Till en början tänkte jag "herregud! När ska de ständiga personbeskrivningarna sluta?" Framför allt blev jag kallsvettig bara av att tänka på att jag skulle behöva läsa 662 sidor i samma stil. Jag kunde inte sympatisera med det lilla citatet från Expressen på bokens framsida, "En läsfest".

Men efter ett tag sprakade den verkligen igång! Den är väldigt skickligt skriven, eftersom den är skriven på ett ganska lättläst sätt för att vara en klassiker.

Handlingen är ju om man tänker på det inte säskilt intressant än, men ändå känner jag att man vill fortsätta läsa. Och just det visar att Mann är skicklig, han behöver inte ha en mordgåta för att hålla läsaren intresserad.

Thomas Manns berättande är ganska jämnt. Det är snarare så att det är handlingen och inte skrivsättet som förändras. Det finns egentligen ännu inget som är skrivet på ett komiskt sätt, men ändå kan man komma på sig själv med att skratta åt vissa situationer. Ett exempel är givetvis när folket ska göra revolution och det slutar med att de går hem som små barn.

Berättarperspektivet är, som alla förmodligen redan har märkt, sett ur ett 3:e persons perspektiv. Men berättaren är inte allvetande. Man får ta del av ett begränsat antal karaktärers tankar. Ofta beskriver Mann också hur någon ser ut att tänka och vad de förmodligen tänker. Det växlar också vilka karaktärers tankar som finns med, men oftast är det någon av huvudpersonerna.

Tony är den huvudperson som har börjat urskilja sig allra mest. Anthonie, som hon också kallas, är en flicka som från en början beskrivs som ganska elak. Hon är kall och retar gallfeber på stadens alla invånare. Jag såg henne från början som en ganska hjärtlös och falsk människa, som bara brydde sig om vad folk var värda i pengar, och som tyckte att hon var överlägsen alla. Men det var som om frieriet från Grünlich(som bara är falsk och lite ond) bröt ner henne till en sorglig och hjälplös klump. Efter att hon träffat Morten kunde hon därifrån börja bygga på en mer ödmjuk personlighet. Här blir man lite lurad av Mann. Det känns som att Tony kommer att gå efter sitt hjärta, när hon sedan helt plötsligt bestämmer sig för ett rikt och prestigefyllt liv istället. Då är hon tillbaka på ruta ett igen.

Som läsare hade jag inget förtroende för hennes föräldrar under den här delen av boken. Ibland kan boken nästan vara lite "feel-good", men vid den här punkten bryts det av. Man inser att det inte alltid finns fria val i Buddenbrooks värld, och då infinner sig en av de första sprickorna i fasaden.

Med detta får man också en större förståelse för den "rebelliska" sonen Gotthold som har gått emot sin far. Visst beskrivs han också som en slug och girig människa, men det ändrar inte det faktum att han kan sägas representera vad Tony kunde ha blivit om hon hade följt sitt hjärta.

En annan karaktär som har lämnat stort intryck på mig som läsare även fast man nästan aldrig får läsa något om henne är kusinen Klothilde. Hennes ENDA roll i boken är att vara fattig och hungrig. Hon är som bokens dåliga samvete. Stackars Klothilde. Hon nämns då och då som om berättaren vill be om ursäkt för henne. Klothilde nämns bara som bedrövligt hungrig och smal. I all bedrövlighet är det nästan på gränsen till lite komiskt.

Konsuln Buddenbrooks är en ganska suddig figur i boken. Han nämns ofta, men har ingen stark karaktär. De senaste sidorna visade han sig som en kameleont. Han är å ena sidan en stark borgare som äter sig mätt och lever gott, medan han å andra sidan kan prata med folket och forma sig själv som dem. Detta märks ju först och främst på språket. Han säger saker som "Bra; ta å skyndarej dit..", för att passa in hos folket. Detta gör ju såklart också att revolutionsmakarna framstår som lite "dummare".

Sättet som folk pratar på är något som återkommer hela tiden. Det kan handla om någons fula dialekt som visar sig när de har druckit ett par glas för mycket eller ett ord de alltid uttalar konstigt.

Det känns som ett sätt för Mann att diskret visa på att karaktärerna inte är perfekta, men givetvis ger det ju också karaktärerna mer kännetecken och gör att man minns dem bättre.