Väntan på bokspyan

Först och främst vill jag ursäkta att mitt inlägg inte kunnat visa sig förän nu, men jag har inte haft möjligheten att få igång nätet på datorn. Så... nu sitter man hos mormor och morfar och hoppas på att elektroniken ska funka för en gångs skull!

Thomas – fyfan vad den mannen gör mig besviken! Ja, nu har vi fått följa hans framgångar i affärslivet då han tagit över firman efter Konsulns död. Det flyter på med pappersarbetet och möten, men Thomas är inte nöjd. Han anser nämligen att Tonys skiljsmässor och att Christian är okapabel att ta ansvar påverkar folks syn på hela firman och börjar förakta bägge syskonen, men det är Christian som drabbas värst då Thomas närmast jagar bort Christian från huset bara genom ett enstaka, kyligt samtal.

Självklart är det inte så konstigt att Thomas reagerar som han gör – han är ju forstrad på det viset att sätta firman firman framför allt. Samtidigt blir han väl trött och sliten då han arbetar och stressar mycket och måste tänka på släktens rykte – vilket ingen annan hjälper honom med. Därför ser han nog bara sina syskon som ännu en börda, ett bekymmer som han måste ta tag i eller skuffa iväg. Thomas har svårt att sätta sig in i andras situationer och jag önskar att han hade kunnat känna lite mer empati för sin syster och för en gångs skull skita i vad omvärlden tycker om Tonys kärleksaffärer. Jag menar, visst, nu råkar dessa saker ske just under de tider då skiljsmässor var synd och skam, men Thomas kan väl försöka förstå att man inte vill dela sitt liv med någon som struntar i en, knullar runt med andra och kränker en. Tonys förhållande var inte trygt, hon kunde inte lita på sin make, hon kunde bara förlita sig på att hon kanske skulle få skulden för ett misslyckat förhållande när det var själva mannen som var boven i dramat. Tony skulle bara må dåligt av att fortsätta ett sådant förhållande, men hon vet ju hur man fejkar en perfekt fasad utåt – dock har hon mod nog att säga ifrån istället för att i resten av sitt liv leva en lögn! Jag blir stolt över Tony när hon vågar ta sådana stora steg ensam. Att Thomas blir besviken för att Tony tar ut ännu en skiljsmässa är förståeligt, men han har ingen rätt att skylla henne för att vara överkänslig och ge upp för lätt. Thomas verkar ha lätt för att glömma att Tony är en människa.

Ungefär så här virrar mina tankar runt när jag läser om Thomas samtidigt som jag är förbannad; Tony har kännslor precis som alla andra och det hade varit dumt att låta henne brytas ned bit för bit bara för folks tyckes skull - tycker du inte det lille Thomas? Eller betyder ryktet så mycket mer för dig än din systers välmående? I sådana fall är du fan inte mänsklig och jag kommer önska livet ur dig i hela boken, käre Thomas!

Stundals går bara ett ord runt i huvudet på mig; Dö, dö, DÖ Thomas! - men det är bara för att jag är smått evil...

De sista kapitlen i Buddenbrooks har börjat bli dystra och atmosfären trycker ned människorna. Lyckan har vänt. Alla är dömda att misslyckas. Folk börjar bli ynkliga. De tigger pengar, visar strupen för att överleva, gråter, gnäller, kvider, kommer med undanflykter, utför fel handlingar som senare kommer ge men för livet. De slutade söka lyckan för länge sedan. De har gett upp. Till och med Tony har börjat bete sig ynkligt ibland.

Nu när man kommit in i boken, påverkas man skarpt när man ser hur allting börjar gå nedåt, hur allting börjar rasa, folks uppgivenhet – det känns som om man själv är drabbad, som om man sitter där i skiten och inte kan ta sig ur. Man är dömd att se dessa personer misslyckas hur ont det än gör. Vissa dagar när man själv inte mår allt för bra, klarar man knappt av att läsa vidare om familjens förfall, då skulle man själv deppa ihop totalt – detta syftar på att Thomas Mann utfört sitt arbete fenomenalt, då han fått med så starka känslor på ett gripande sätt med väl valda ord. Denna hopplöshet förmedlar författaren medvetet, men samtidigt undrar jag – hur i helvete orkade människan skriva denna story utan att själv ta livet av sig???

Det där första intrycket av ett hem med stilig möblering, där ett varmt, hemtrevligt ljus sprids från lamporna, där stora plantor som prunkar i rummen, den där kännslan av gemenskap, en familjär och rogivande atmosfär, där doften av cigarr och nybakat ligger i luften. Ett sådant hem man ofta upplever hos äldre då allting sprudlar av kunskap och ro, ingen stress, inga måsten – var så god att bara vara! Ett sådant hem har inte Buddenbrooks nu mera - det var bara en illusion...


” Då, plötsligt, inträffade detta moment... tilldrog sig något ljudlöst, skrämmande. Kvalmet tycktes ha fördubblats, atmosfären tycktes utöva ett tryck som på en sekund steg och oroade hjärnan, klämde åt kring hjärtat, hindrade andningen...därnere fladdrade en svala så tätt över gatan att hennes vingar slog mot stenläggningen...”

Herregud, efter att ha läst det citatet, kändes det nästan som om hela världen eller ”onda makter” ville utplåna Buddenbrooks

Nu är allting mörkt - det finns inte en gnutta ljus. Det är kyligt, luften är kvav och det ligger en ständig spänning i i den. Det går inte att slappna av och man blir sjuk av oro. En tryckande känsla mot halsen, en orolig mage – det känns som om själva boken blir illamående av infektionen som skett hos familjen Buddenbrooks och jag väntar på att den kommer slänga upp en ordspya på mig när som helst. Man sitter på spänn och väntar på att allt ska brista.

Buddenbrooks - Plikten framför allt

662 sidor dystert 1800-tal fyllt av orättvisa och oönskad kärlek över klassbarriärerna. Överklassens överdrivna sökande efter rikedom och högt uppsatt socitetsliv. Olyckliga, pinade personer som får offra sina högsta önskningar, så som kärlek, för familjens välstånd. Om man inte handlade som förväntat, valde att gå sin egen väg - uteslöts man ur familjen. Det var ungefär dessa ämnen jag kunde tänka mig att denna story skulle innehålla – inget lockande direkt. Men, författaren Thomas Mann har skrivit boken Buddenbrooks på ett intressant sätt med variation, väl utvecklat språk, rikligt med stildrag och tydliga miljöbeskrivningar så att man verkligen kan leva sig in i boken – något som jag skattar högt. De olika karaktärernas personligheter framgår markant. Thomas Mann har skrivit boken precis som jag vill ha den – kännsloladdad och välskriven Berättarperspektivet är i 3e person, dock ur de olika huvudkaraktärernas synvinklar. Dessa övergångar mellan berättare går smidigt till då det inte sker några komplicerade, plötsliga hopp utan sammanhang. Konsul Johann, även kallad Jean är överhuvudet i familjen Buddenbrook efter fader Johann Buddenbrooks död. Till en början verkar han som en barnakär familjefar, klok och lugn. Senare i boken liknas han med en far som inte sätter sina barns bästa framför allt, utan pengarna kommer före. Detta tycker jag själv är tecken på dåligt föräldraskap, men Konsuln och hans fru Konsulinnan anser detta som naturligt då de själva fostrats på detta vis. Antonie Buddenbrook, även kallad Tony, är Konsul Buddenbrooks äldsta dotter. Denna tös bär föräldrarnas stora förväntningar att gifta sig med en man som hon själv inte älskar. Tony var från början en rebellisk flicka som gick sin egen väg, var näsvis och kunde inte föra sig bland det mer förnäma folket. Efter en vistelse på pensionat förändrades Tony märkvärt och blev den väluppfostrade, lydiga dotter Konsuln önskat. Hon blev en bortskämd, yngre kvinna som var stolt över sin härkomst. Då undrar jag – hur kunde man vara stolt över sina rötter då det inom släkten bara innebar tvång, orättvisa och pengar? Jag förstår inte ens hur Tony kan vara redo att offra så mycket, gifta sig mot sin egen vilja för sina föräldras gillandes skull – föräldrar som tydligen inte älskar sin dotter såpas mycket så att de vill sin dotters bästa på ALLA sätt. De är trångsynta och giriga, fostrade till pengahungrande monster. Tony säger ifrån när för mycket väntas av henne, men låter sig kuvas för familjens tyckes skull. Att vara fadern tillags är något som flickan ständigt strävar efter. På detta viset är hon svag. Tony verkar vara en kall person stundtals, men är nog en vilsen, osäker själ som inte riktigt vet hur hon ska göra för att må som bäst efter att ha blivit fostrad på ett sådant vis som gjort henne beroende av familjen och ekonomin. Tony har sedan barnaben intalats att hon inte kan klara sig själv. Flickan utvecklas med tiden då hon umgås med folk av lägre status. Detta får henne att inse att dessa människor är precis som henne, men med lägre levnadsstandard. Under tiden som Tony lever med dessa lär hon sig också uppskatta det enkla livet samtidigt som hon får uppleva kännslor hon aldrig kännt förut. Thomas Buddenbrook är familjens stolthet, en välutbildad ung man som gör vad som förväntas. Han verkar glad och positiv till allt, men är allting verkligen så lätt? Eller kommer han få lida lika mycket som sin syster för sina kännslor? Jag hoppas att vi kommer få ta del av Thomas öde senare i boken. Grunlich är mitt stora hatobjekt i ”Buddenbrooks”, då han enbart verkar tänka på pengar och ser sin hustru som en vara, en kännslolös varelse som man kan behandla hur som helst, som Grunlich själv har äganderätt på. Sådana män är avskyvärda och borde få sig ett snack med sina kära mödrar