Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 1

En jobbig och svårläst ”Buddenbrooks” har äntligen fått sitt slut. Ett inte alltför intressant slut, enligt mig. I de sista kapitlen föll människor ner döda som dominobrickor som man radar upp och sedan petar på, så att det blir en kedjereaktion. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Nu kom man till den där förintelsen som det har pratats så mycket om. Huset såldes, Hagenströms tog över, Weinschrenk försvann, Gerda var otrogen, Thomas dog, hans hus såldes, Ida Jungman avskedades, Christian hade inget för sitt äktenskap utan sattes på dårhus, Hanno misslyckades i skolan, Hanno dog, etc.

Om man bortser från dottern Erika och barnbarnet Elisabeth, som Mann tycks ha gjort hela boken igenom, blev bara Tony kvar. Hon som boken började med. Det var trots detta inte Tonys ord som avslutade boken, utan den gamla puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, som har deltagit till och från under bokens gång och karaktärernas utveckling. Hennes ord var en övertygelse om att man återförenas med de sina efter döden. Vilket var ett ganska konstigt slut, om man tittar till resten av boken. Det känns som om det fattas något. En topp, lite spänning och ett slut som är pricken över i:et. Kanske inte en hel knorr på slutet, men ändå någonting som knyter an till boken mer än detta slut gjorde. Visst har de varit en hel del död, men då tycker jag att slutet kunde knyta an till förfallet och hur fel det kan gå, eller något. Nu satt Tony med återstoden av familjen och längtade tills hon träffade sina anhöriga som hade gått bort. Detta kändes helt fel, som en helt falsk längtan, eftersom familjen inte har visat några varmare känslor för varandra tidigare. Kanske ville Tony inte vara kvar när hon trodde att de döda hade det bättre. Hon hade inte sin viktiga status längre.

Jag vill ha känslan av att man läst något intressant när man slår igen en bok. Jag brukar ha huvudet fullt av tankar som rör boken, åtminstone den följande kvarten efteråt. Den här gången slog jag ihop boken, tänkte: ”vilket tråkigt slut” och började fundera på något helt
annat.

Så med andra ord hade jag hoppats på lite till av boken, lite mer av Mann. Han nådde inte ända fram till mig. Under bokens gång väntade jag på att spänningen skulle komma krypande och fängsla mig så att jag bara var tvungen att läsa några sidor till. Men den förväntan var förgäves. Det kommer aldrig någon riktig höjdpunkt, utan vardagen i boken följer sin gilla gång och släpper aldrig på tyglarna. Om nu Mann har försökt följa realismen och inte velat lägga in några mönsterbrytande och dramatiska händelser (undantag dödsscenerna), utan gestaltat ett så vardagligt liv som möjligt, så har han lycktas. Men är det så realistiskt egentligen? Det finns väl alltid spänningar av olika slag i ett liv. Något dramatiskt brukar någon gång hända; kanske inte som att man måste rädda världen och spöa skiten ur otäcka illbattingar som hotar att förgöra mänskligheten, men inte ett enda scenario som ger mig lite pulshöjning finns med i romanen. Någon i boken kunde ju ha varit nära att bli överkörd av en droska, huset kunde börjat brinna eller det kunde ha varit ett inbrott eller något. Men nej då!

Det mest dramatiska är när karaktärerna en efter en smärtsamt dör och syskonbråket mellan Thomas och Christian. De plötsliga sjukdomarna som inträffar är jag inte spänd på att läsa; man förstår redan att personen i fråga kommer att dö. Och syskonbråk, det är något av det vardagligaste som finns!

Hade ”Buddenbrooks” varit kryddstark med eftersmak, hade jag gladeligen serverat den till nykomna restauranggäster. Men nu känns det mer som en rest som kallnat och där smaken har avtagit under sin tid i kylskåpet.

Budskap: Jag tycker mig hitta lite blandade budskap från bokens olika delar. I början handlar det om att följa sitt hjärta eller inte och pressen att följa normen. Till exempel i fallet med Tony och Morten och Thomas och Anna. I mitten och resten av boken tar Mann upp hur en familj kan förfalla och jag tycker mig få en uppmaning att man inte ska göra som medlemmarna i Buddenbrooks. Det handlar såklart även om hur det var i en köpMannsfamilj under 1800-talets Tyskland. Mann tar upp klasskillnaderna i samhället och jag tycker mig kunna se att han är ganska kritisk till dåtidens norm och göra-skillnad-på-människor-samhället. Han ger ju inte direkt någon heroisk bild av karaktärerna i ”Buddenbrooks”. I slutet, när nästan hela familjen Buddenbrook är utplånad, handlar det om livet efter döden; kommer man att få träffa de sina en gång till? När konsulinnan dör ropar hon efter sina redan döda familjemedlemmar och precis innan hon dör säger hon: ”Nu är jag här!” Det verkar onekligen som att hon träffade dem igen. Och kanske tror Thomas Mann att man faktiskt träffar sina döda känningar när man har övergått till andra sidan. Det är en fråga som alltid är intressant att diskutera.

Tematik: Det är inte så svårt att förstå att temat rör sig om en familjs förfall. Det är ju till och med undertiteln till boken och det är det som boken handlar om.

Intertext: Det är ganska svårt att koppla Mann till något annat verk, eftersom jag inte har läst alltför mycket från den tiden. Jag har dock läst Jan Austens "stolthet och fördom", och ser där vissa likheter. Austen dog innan realismen började, men jag skulle ändå vilja koppla henne till den strömningen. Manns berättarteknik påminner mig nämligen om Austens; de har samma verklighetstrogna sätt att skriva. De dramatiserar inte något extremt och de låter inget övernaturligt hända. Handlingen följer vardagen, helt enkelt. En viktig likhet är att det handlar om att familjens anseende måste vara bra hela tiden. Bägge romanerna speglar också viktigheten i att gifta sig med ”rätt” person ur ”rätt” klass. Kanske är det också ett litet förfall i familjen Bennet i "stolthet och fördom", när unga Lydia rymmer med mr Wicham, en inte alltför acceptabel person. Hur som helst tycker jag att Austens roman är bättre, men det är lite svårt att jämföra för Austens roman handlar mest om kärlek.

Jag har också läst ”Ungdomsår” av Henry Handel Richardsson. Det handlar om en tonåring på en flickskola. Hon kan inte visa vem hon är, utan måste hålla sina känslor och tankar inne och uppföra sig som en ung dam i hennes ålder bör. På något vis påminner det om Tony och när hon sattes i flickskolan hos Sesemi Weichbrodt. Och hon måste också uppföra sig som en kvinna ur den klassen ska. Jag skulle också kunna jämföra Tony med Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla, men det känns ändå inte riktigt bra. Visst handlar det om flickor förr i tiden, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar Tony eller inte. Det känns inte som om hon har hjärtat på rätt ställe som Anne och Kulla-Gulla har. Tony är mer av en drama-queen som i slutet till och med hävdar att hon älskat Hanno mer än hans mor Gerda.

Är det något jag inte kommer att sakna med ”Buddenbrooks” så är det Tonys ständiga försök att hävda sig, få uppmärksamhet, verka bättre och vara MER än alla andra.

fortsättning följer...