Författarskapet

Tomas Manns verk har berört en hel Nobelpris jury. En bok som räknas in bland klassikerna. En bok som berört många människor. En historia om en familj som känns både nära och personlig. Samtidigt en berättelse om ett obekant borgerskap och en tidsanda jag aldrig känt vid. Hur vida Manns bok är fantastisk skriven har jag väldigt svårt att beröra. Hittills har jag försökt sköta min uppgift väldigt väl, även om jag haft några problem med våra deadlines. Jag har dock senaste tiden, speciellt runt detta tredje inlägg för min del, funnit att jag har allt större problem med vart historien om huset Buddenbrooks leder.
Elände är alltid populärt på något sätt. Vi intresserar oss för elände, samtidigt som samhället alltid får en pik för att det inte är nog intresserat av eländet. Jag själv är inte säkert intresserad av elände faktiskt. Jag är mest intresserad av att få slut på eländet. Därför avskyr jag till vissa delar Buddenbrooks. Jag avskyr brodern Christian som förstör och ställer till det för familjen. Jag avskyr Tonys omgifte för jag vet vad det leder. Jag avskyr bokens tragiska karaktärer. Jag avskyr eländet och alla de karaktärer som för med sig detta elände. Jag känner medlidande för den enda personen som försöker hålla uppe familjens och firmans goda namn, Tomas Buddenbrook.
Jag är faktiskt, uppriktigt sagt, mer intresserad av att göra Spotify-listor över 2009 bästa musik, slösurfa på hemsidor som Facebook, dricka tea och läsa givande litteratur. För det är just vad Buddenbrooks är, en bok som ger väldigt lite. Visserligen är språket väldigt intressant och medryckande i de första kapitlen. Visserligen är bokens karaktär skickligt beskrivna och visserligen har jag läst vissa delar med entusiasm. Visserligen var jag, och till viss del fortfarande, smått förälskad i Tomas Manns miljöbeskrivningar, i den mån kärlek till miljöbeskrivningar finns. Det finns självklart fortfarande en viss känsla kvar hos mig att denna bok är en fantastisk bok, men det utdragna eländet har slutligen dödat min entusiasm och längtan efter mer.
Tomas Mann stil, tidsandan i boken och Manns tankar har jag redan reflekterat över någorlunda i mina tidigare inlägg. Jag är fortfarande av den åsikten att det är svårt för Tomas Mann att beröra tidsandan som fanns under den tid som han beskriver, eftersom han själv inte levde vid denna tid. Det är svårt att se hela hans syn på sitt verk eftersom jag själv inte känner till hans tidsanda. Han själv verkar ha varit en person som reflekterat mycket kring sitt ursprung och omkring sin familjs historia. Han verkar ha problem med de borgerliga traditioner som ligger i hans familj historia och även angående den tyska historien. Hans författarskap rör sig dessutom mycket omkring äldre tyska författar som Goethe. Författarskapet binds fast i en väldigt skicklig berättarteknik och hans otroliga beskrivningar innehåller även en stor form av symbolism. Han beskriver med stark känslor olika karaktärers dilemman och olika karaktärers eländen. Detta på ett sätt som får en att känna att detta är Manns egna elände och egna dilemman, så väl som att en själv som läsare känner ett personligt närmande till historien. Han författarskap är både tragiskt och intressant. Samtidigt som jag avskyr hans upprepande berättande, tragiken och historien älskar jag alla miljö- och personbeskrivningar, Mann som person och hela författarskapet. Mann som person är intressant, men jag har verkligen inget intresse för att fortsätta läsa hans litteratur.