Jag stör mig på Manns långa och hopplösa beskrivningar, för han överdriver så mycket. Jag ser inte den personen som Mann beskriver framför mig, men med fantasin som jag lyckligtvis besitter, skapar jag egna porträtt av karaktärerna. Kanske tar jag inte in all den informationen om utseende och beteende för att Mann helt enkelt beskriver för invecklat, för mycket och för ingående. Jag är inte van vid sådan text, utan blir trött och orkar inte tänka på vad jag läser. Och jag måste erkänna att jag tycker det är roligare om författaren lämnar lite utrymme till läsaren att fantisera om hur karaktärerna ser ut. Alla små rynkor, vårtor, näsor, dubbelhakor som täcker halva ansiktet or what so ever behöver inte alltid finnas med på varenda karaktär. Det räcker att man beskriver en eller några karaktärer ingående. Inte alla platta, obetydliga små djurliknande hej-och-hejdå karaktärer, för det blir så tröttsamt!
Vidare vill jag förtälja att jag tycker Thomas Buddenbrook är en j... som är fruktansvärt taskig mot sin konstnärlige son när han ska läsa en dikt och förvisar alla som inte beter sig som man enligt honom ska. Som i det stormiga grälet med Christian, där det är omöjligt för honom att förstå att brodern vill gifta sig med en fattig kvinna med två oäktingar + ett tredje barn som är Christians. Thomas har levt för länge i sitt lilla skal och behöver snarast anpassa sig till hur världen håller på att utvecklas. Man kan inte alltid stå kvar i samma ställning, bo i samma håla och låtsas att allt är som det ska, för då blir det där uppvaknandet som man slutligen måste gå igenom betydligt smärtsammare.
”Jag förbjuder dig, hör du? Jag förbjuder dig det!” ropade han med en röst som fick rummet att eka och fru Permaneder att gråtande klämma in sig i ett hörn av soffan. ”Och våga inte handla mot det förbudet, det råder jag dig! Hitills har jag bara föraktat dig, sett förbi dig… men utmanar du mig, driver du saken till sin spets, så får vi se vem som drar det kortaste strået! Akta dig, säger jag! Hädanefter tar jag ingen hänsyn! Jag låter omyndigförklara dig, jag låter spärra in dig, jag förintar dig! Förintar! Förstår du vad jag säger?!”
Det här är bara en liten del av vad Thomas häver ut sig när Christian säger att han tänker gifta sig med Aline och ta på sig ansvaret för barnen. Christian själv ger nog så mycket svar på tal men försöker förklara att allt han vill ha är lugn och ro och någon som kan förstå honom. Och det förstår jag. Vem vill inte ha det? Nu när deras mor är död så står inget i vägen för att deras hat ska slungas över varandra och börja slåss med knytnävarna. Att Thomas skulle kunna förinta sin bror tvivlar jag inte på, men jag håller i detta fall på Christian. Jag identifierar mig mer med honom, bland annat för att jag älskar teater och dagligen har ont någonstans. Det ska bli spännande att läsa de sista sidorna och se hur det går. Annars är spänning något som sällan infinner sig i denna bok.
Stackars lilla Hanno som behöver växa upp under de här förhållandena och under all den smärta som han går igenom. Ibland tycker jag att Mann har gett Hanno homosexuella drag, och det får mig att tänka på Mann själv. Jag har läst och hört att han var bisexuell och levde ut den här sidan med några affärer vid sidan om äktenskapet. Även det stora draget till musik är gemensamt. Så kanske har Thomas Mann lagt en del av sig själv i lille Hanno.
Dock är jag lite osäker på att Hanno verkligen kommer att växa upp. Det känns som om ett visst fördärv snart kommer att vakna igen, för jag tror inte att det nöjer sig med gamla konsulinnan och Clara…
Jag tror inte att Hanno är den enda i boken som har fått drag från Thomas Mann. Christian tycker jag också är lik, på något vis. Thomas Mann ville inte bli köpMann, precis som Christian inte ville det. Mann gifte sig med en änka och fick tre barn, Christian gifter sig med en ensamstående som har tre barn. Och även Buddenbrooksbarnen är numera tre barn, eftersom Clara så snabbt försvann ur tiden av gissningsvis en hjärntumör.
Att Thomas och Christian bråkar mycket, kan också vara en likhet. Thomas Mann bråkade också under ett antal år med sin lite kändare bror Heinrich Mann, som också var författare. Min slutsats är att Mann med en viss bitterhet har skildrat en hel del personliga tankar och upplevelser, och fört över några av sina egenskaper hos olika karaktärer i boken.
Vidare vill jag förtälja att jag tycker Thomas Buddenbrook är en j... som är fruktansvärt taskig mot sin konstnärlige son när han ska läsa en dikt och förvisar alla som inte beter sig som man enligt honom ska. Som i det stormiga grälet med Christian, där det är omöjligt för honom att förstå att brodern vill gifta sig med en fattig kvinna med två oäktingar + ett tredje barn som är Christians. Thomas har levt för länge i sitt lilla skal och behöver snarast anpassa sig till hur världen håller på att utvecklas. Man kan inte alltid stå kvar i samma ställning, bo i samma håla och låtsas att allt är som det ska, för då blir det där uppvaknandet som man slutligen måste gå igenom betydligt smärtsammare.
”Jag förbjuder dig, hör du? Jag förbjuder dig det!” ropade han med en röst som fick rummet att eka och fru Permaneder att gråtande klämma in sig i ett hörn av soffan. ”Och våga inte handla mot det förbudet, det råder jag dig! Hitills har jag bara föraktat dig, sett förbi dig… men utmanar du mig, driver du saken till sin spets, så får vi se vem som drar det kortaste strået! Akta dig, säger jag! Hädanefter tar jag ingen hänsyn! Jag låter omyndigförklara dig, jag låter spärra in dig, jag förintar dig! Förintar! Förstår du vad jag säger?!”
Det här är bara en liten del av vad Thomas häver ut sig när Christian säger att han tänker gifta sig med Aline och ta på sig ansvaret för barnen. Christian själv ger nog så mycket svar på tal men försöker förklara att allt han vill ha är lugn och ro och någon som kan förstå honom. Och det förstår jag. Vem vill inte ha det? Nu när deras mor är död så står inget i vägen för att deras hat ska slungas över varandra och börja slåss med knytnävarna. Att Thomas skulle kunna förinta sin bror tvivlar jag inte på, men jag håller i detta fall på Christian. Jag identifierar mig mer med honom, bland annat för att jag älskar teater och dagligen har ont någonstans. Det ska bli spännande att läsa de sista sidorna och se hur det går. Annars är spänning något som sällan infinner sig i denna bok.
Stackars lilla Hanno som behöver växa upp under de här förhållandena och under all den smärta som han går igenom. Ibland tycker jag att Mann har gett Hanno homosexuella drag, och det får mig att tänka på Mann själv. Jag har läst och hört att han var bisexuell och levde ut den här sidan med några affärer vid sidan om äktenskapet. Även det stora draget till musik är gemensamt. Så kanske har Thomas Mann lagt en del av sig själv i lille Hanno.
Dock är jag lite osäker på att Hanno verkligen kommer att växa upp. Det känns som om ett visst fördärv snart kommer att vakna igen, för jag tror inte att det nöjer sig med gamla konsulinnan och Clara…
Jag tror inte att Hanno är den enda i boken som har fått drag från Thomas Mann. Christian tycker jag också är lik, på något vis. Thomas Mann ville inte bli köpMann, precis som Christian inte ville det. Mann gifte sig med en änka och fick tre barn, Christian gifter sig med en ensamstående som har tre barn. Och även Buddenbrooksbarnen är numera tre barn, eftersom Clara så snabbt försvann ur tiden av gissningsvis en hjärntumör.
Att Thomas och Christian bråkar mycket, kan också vara en likhet. Thomas Mann bråkade också under ett antal år med sin lite kändare bror Heinrich Mann, som också var författare. Min slutsats är att Mann med en viss bitterhet har skildrat en hel del personliga tankar och upplevelser, och fört över några av sina egenskaper hos olika karaktärer i boken.
Denna bild påminner mig om atmosfären i "Buddenbrooks". Under den klara och vackra ytan finns vassa stenar som så smått börjar visa sig för omgivningen. De små stenarna bildar bara strömningar i vattnet, medan de stora tränger i genom ytan helt och får vattnet att gå i en annan riktning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar