Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 2

Med några av böckerna från svunna tider i ryggen, känner jag att jag inte skulle vilja leva då och kan helt lugnt påstå att det inte var bättre förr. Visst var kvinnorna de som överlevde i ”Buddenbrooks” medan männen hastigt och lustigt bara dog, men ändå, vad hade man för liv? Det fanns säkert bra saker då med, men fördelarna väger tungt över på nutids-sidan.

Ta en sådan ung man som Hanno, till exempel. Vilket liv hade han egentligen? Han föddes under komplicerade omständigheter och hade alltid klen hälsa. Tänderna i munnen var det fel på och han fick ständigt gå till den nervöse Herr Brecht som betydde smärta. Han misslyckades med det mesta inom skolan och var en av bröderna Hagenströms hackkycklingar. Född var han endast för att ta över en firma som redan kröp på knäna, han hade orimliga krav på sig och var alldeles för ointresserad av affärer för att göra sin far till lags. Han var mer av en konstnärlig själ.

Det kändes som att Gerda accepterade honom mer som han var än vad fadern gjorde. Kanske var det för deras gemensamma musikaliska intresse. Tillslut tror jag ändå att Thomas förstod sin son. När Gerda var otrogen kände Thomas sig lika miserabel som Hanno gjorde varje dag.

Som jag trodde dog Hanno. Han fick tyfus. Man läser en sjuhelsikes lång beskrivning av Hanno spelandes på pianot och sedan, på första raden i nästa kapitel, står det:

Med tyfusen förhåller det sig på följande vis.

Då förstår man att denne lille kille kommer att dö i tyfus. Hanno var inte direkt den som kämpade emot. Varför skulle han, egentligen? Den enda som han faktiskt hade och som förstod honom, var ju Kai, hans barndomskompis som ville bli författare. Jag tror att Mann här har tagit mycket från sig själv. Både från Hanno och Kai. Kanske ligger det mer tid och känslor bakom berättelsen om de två ungdomarna, kanske kände Mann att de var viktigare eftersom de skiljde sig från mängden. Tonys barn Erika och barnbarnet Elisabeth har han ju knappt alls skrivit om. Jag känner i alla fall att jag bryr mig mer om Hanno än de andra karaktärerna i ”Buddenbrooks”. Den unge mannen berör. Det är något mystiskt, något lite dunkelt och sorgligt över hela honom och hans historia, som gör att man får läsa mellan raderna. Hannos dödsfall är till exempel det enda som inte beskrivs in i minsta detalj. Varför? Och jag funderar på vad det egentligen är mellan Hanno och Kai. Följande citat från sidan 650 gör mig konfunderad.

”Så”, sa Kai och växlade till snabbare gångart, ”nu får du berätta lite om ditt pianospel. Jag tänker nämligen skriva något underbart nu, något underbart… Kanske jag sätter igång sedan på teckningstimmen. Tänker du spela i eftermiddag?”
Hanno teg ett ögonblick. Han hade fått något matt, förvirrat och hett i blicken.
”Ja, jag kommer nog att spela”, sa han, ”fast jag borde inte. Jag borde öva mina etyder och sonater och sedan sluta. Men jag kommer nog att spela, jag kan inte låta bli, fast det gör allting etter värre.”
”Värre?”
Hanno teg.
”Jag vet vad du spelar om”, sa Kai.
Och sedan teg båda två. De var i en underlig ålder. Kai hade blivit mycket röd och tittade i marken utan att sänka huvudet. Hanno såg blek ut. Han var fruktansvärt allvarlig och höll sina beslöjade ögon riktade åt sidan.

Jag låter några frågor vara obesvarade. En del saker får man fundera på ett tag och kommer man inte fram till något egentligt svar som är förklarbart, så får det vara så. Eller så har man ett svar, men vill behålla det för sig själv.

Relevans idag: Det som är intressant med böcker oavsett om de är tråkiga eller superba, är att man nästan alltid kan se några samband med nutiden som man lever i. Självklart finns familjer liknande Buddenbrooks fortfarande idag. De som tror att de är förmer än andra, de som går under på grund av dödsfall, de som förfaller på grund av ekonomikriser, de som drabbas av sjukdomar. Många olika sorters familjer, ofta något gemensamt med Buddenbrooks. Kylan. Falskheten. Krisen. Idiotin om att hålla tillbaka känslor och tankar, och att inte hjälpa varandra och själv inte ta emot hjälp.

Visst finns det barn som Hanno, med klen hälsa, med svårigheter i skolan, med krav på sig från omgivningen. Människan har inte förändrats så mycket. Det är mer omgivningens utseende som förändrats och teknikålderns intåg som har bidragit till samhällsförändringarna. Men om man kunde hämta en bebis från till exempel 1100-talet och låta den växa upp nu, under vår tid, skulle den bli precis som oss. För det är omgivningen och upplevelserna som gör oss till dem vi är. Likadant gäller om man skulle låta en buddenbrooks-karaktär födas i en fattig miljö. Den ser kanske likadan ut, men den skulle nog tänka ganska annorlunda.

Jag tror aldrig jag hade läst den här boken om det inte hade varit en uppgift i skolan. Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För även om man inte känner det, märker det eller ens vill det, så lär man sig alltid något av boken man har läst. Man kan lära sig att göra eller inte göra som karaktärerna i boken, man kan ta till sig åsikter och värderingar, man kan lära sig historia, man kan lära sig att aldrig läsa en liknande bok igen, eller att fortsätta läsa inom den genren, man kan lära sig att tänka och reflektera. Eller så kan man helt enkelt lära sig att koppla av och sitta ner en stund. Detta gör att oavsett om boken är 100 eller 10 år gammal, är den alltid relevant att läsa.

Nu återstår bara en sak för mig att säga:
Bli löcklig mitt goda bårn!

Tack för mig.

/Felicia.

Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 1

En jobbig och svårläst ”Buddenbrooks” har äntligen fått sitt slut. Ett inte alltför intressant slut, enligt mig. I de sista kapitlen föll människor ner döda som dominobrickor som man radar upp och sedan petar på, så att det blir en kedjereaktion. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Nu kom man till den där förintelsen som det har pratats så mycket om. Huset såldes, Hagenströms tog över, Weinschrenk försvann, Gerda var otrogen, Thomas dog, hans hus såldes, Ida Jungman avskedades, Christian hade inget för sitt äktenskap utan sattes på dårhus, Hanno misslyckades i skolan, Hanno dog, etc.

Om man bortser från dottern Erika och barnbarnet Elisabeth, som Mann tycks ha gjort hela boken igenom, blev bara Tony kvar. Hon som boken började med. Det var trots detta inte Tonys ord som avslutade boken, utan den gamla puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, som har deltagit till och från under bokens gång och karaktärernas utveckling. Hennes ord var en övertygelse om att man återförenas med de sina efter döden. Vilket var ett ganska konstigt slut, om man tittar till resten av boken. Det känns som om det fattas något. En topp, lite spänning och ett slut som är pricken över i:et. Kanske inte en hel knorr på slutet, men ändå någonting som knyter an till boken mer än detta slut gjorde. Visst har de varit en hel del död, men då tycker jag att slutet kunde knyta an till förfallet och hur fel det kan gå, eller något. Nu satt Tony med återstoden av familjen och längtade tills hon träffade sina anhöriga som hade gått bort. Detta kändes helt fel, som en helt falsk längtan, eftersom familjen inte har visat några varmare känslor för varandra tidigare. Kanske ville Tony inte vara kvar när hon trodde att de döda hade det bättre. Hon hade inte sin viktiga status längre.

Jag vill ha känslan av att man läst något intressant när man slår igen en bok. Jag brukar ha huvudet fullt av tankar som rör boken, åtminstone den följande kvarten efteråt. Den här gången slog jag ihop boken, tänkte: ”vilket tråkigt slut” och började fundera på något helt
annat.

Så med andra ord hade jag hoppats på lite till av boken, lite mer av Mann. Han nådde inte ända fram till mig. Under bokens gång väntade jag på att spänningen skulle komma krypande och fängsla mig så att jag bara var tvungen att läsa några sidor till. Men den förväntan var förgäves. Det kommer aldrig någon riktig höjdpunkt, utan vardagen i boken följer sin gilla gång och släpper aldrig på tyglarna. Om nu Mann har försökt följa realismen och inte velat lägga in några mönsterbrytande och dramatiska händelser (undantag dödsscenerna), utan gestaltat ett så vardagligt liv som möjligt, så har han lycktas. Men är det så realistiskt egentligen? Det finns väl alltid spänningar av olika slag i ett liv. Något dramatiskt brukar någon gång hända; kanske inte som att man måste rädda världen och spöa skiten ur otäcka illbattingar som hotar att förgöra mänskligheten, men inte ett enda scenario som ger mig lite pulshöjning finns med i romanen. Någon i boken kunde ju ha varit nära att bli överkörd av en droska, huset kunde börjat brinna eller det kunde ha varit ett inbrott eller något. Men nej då!

Det mest dramatiska är när karaktärerna en efter en smärtsamt dör och syskonbråket mellan Thomas och Christian. De plötsliga sjukdomarna som inträffar är jag inte spänd på att läsa; man förstår redan att personen i fråga kommer att dö. Och syskonbråk, det är något av det vardagligaste som finns!

Hade ”Buddenbrooks” varit kryddstark med eftersmak, hade jag gladeligen serverat den till nykomna restauranggäster. Men nu känns det mer som en rest som kallnat och där smaken har avtagit under sin tid i kylskåpet.

Budskap: Jag tycker mig hitta lite blandade budskap från bokens olika delar. I början handlar det om att följa sitt hjärta eller inte och pressen att följa normen. Till exempel i fallet med Tony och Morten och Thomas och Anna. I mitten och resten av boken tar Mann upp hur en familj kan förfalla och jag tycker mig få en uppmaning att man inte ska göra som medlemmarna i Buddenbrooks. Det handlar såklart även om hur det var i en köpMannsfamilj under 1800-talets Tyskland. Mann tar upp klasskillnaderna i samhället och jag tycker mig kunna se att han är ganska kritisk till dåtidens norm och göra-skillnad-på-människor-samhället. Han ger ju inte direkt någon heroisk bild av karaktärerna i ”Buddenbrooks”. I slutet, när nästan hela familjen Buddenbrook är utplånad, handlar det om livet efter döden; kommer man att få träffa de sina en gång till? När konsulinnan dör ropar hon efter sina redan döda familjemedlemmar och precis innan hon dör säger hon: ”Nu är jag här!” Det verkar onekligen som att hon träffade dem igen. Och kanske tror Thomas Mann att man faktiskt träffar sina döda känningar när man har övergått till andra sidan. Det är en fråga som alltid är intressant att diskutera.

Tematik: Det är inte så svårt att förstå att temat rör sig om en familjs förfall. Det är ju till och med undertiteln till boken och det är det som boken handlar om.

Intertext: Det är ganska svårt att koppla Mann till något annat verk, eftersom jag inte har läst alltför mycket från den tiden. Jag har dock läst Jan Austens "stolthet och fördom", och ser där vissa likheter. Austen dog innan realismen började, men jag skulle ändå vilja koppla henne till den strömningen. Manns berättarteknik påminner mig nämligen om Austens; de har samma verklighetstrogna sätt att skriva. De dramatiserar inte något extremt och de låter inget övernaturligt hända. Handlingen följer vardagen, helt enkelt. En viktig likhet är att det handlar om att familjens anseende måste vara bra hela tiden. Bägge romanerna speglar också viktigheten i att gifta sig med ”rätt” person ur ”rätt” klass. Kanske är det också ett litet förfall i familjen Bennet i "stolthet och fördom", när unga Lydia rymmer med mr Wicham, en inte alltför acceptabel person. Hur som helst tycker jag att Austens roman är bättre, men det är lite svårt att jämföra för Austens roman handlar mest om kärlek.

Jag har också läst ”Ungdomsår” av Henry Handel Richardsson. Det handlar om en tonåring på en flickskola. Hon kan inte visa vem hon är, utan måste hålla sina känslor och tankar inne och uppföra sig som en ung dam i hennes ålder bör. På något vis påminner det om Tony och när hon sattes i flickskolan hos Sesemi Weichbrodt. Och hon måste också uppföra sig som en kvinna ur den klassen ska. Jag skulle också kunna jämföra Tony med Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla, men det känns ändå inte riktigt bra. Visst handlar det om flickor förr i tiden, men jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar Tony eller inte. Det känns inte som om hon har hjärtat på rätt ställe som Anne och Kulla-Gulla har. Tony är mer av en drama-queen som i slutet till och med hävdar att hon älskat Hanno mer än hans mor Gerda.

Är det något jag inte kommer att sakna med ”Buddenbrooks” så är det Tonys ständiga försök att hävda sig, få uppmärksamhet, verka bättre och vara MER än alla andra.

fortsättning följer...

Popcorn, förintelse och bastarder, del 2.

Jag stör mig på Manns långa och hopplösa beskrivningar, för han överdriver så mycket. Jag ser inte den personen som Mann beskriver framför mig, men med fantasin som jag lyckligtvis besitter, skapar jag egna porträtt av karaktärerna. Kanske tar jag inte in all den informationen om utseende och beteende för att Mann helt enkelt beskriver för invecklat, för mycket och för ingående. Jag är inte van vid sådan text, utan blir trött och orkar inte tänka på vad jag läser. Och jag måste erkänna att jag tycker det är roligare om författaren lämnar lite utrymme till läsaren att fantisera om hur karaktärerna ser ut. Alla små rynkor, vårtor, näsor, dubbelhakor som täcker halva ansiktet or what so ever behöver inte alltid finnas med på varenda karaktär. Det räcker att man beskriver en eller några karaktärer ingående. Inte alla platta, obetydliga små djurliknande hej-och-hejdå karaktärer, för det blir så tröttsamt!

Vidare vill jag förtälja att jag tycker Thomas Buddenbrook är en j... som är fruktansvärt taskig mot sin konstnärlige son när han ska läsa en dikt och förvisar alla som inte beter sig som man enligt honom ska. Som i det stormiga grälet med Christian, där det är omöjligt för honom att förstå att brodern vill gifta sig med en fattig kvinna med två oäktingar + ett tredje barn som är Christians. Thomas har levt för länge i sitt lilla skal och behöver snarast anpassa sig till hur världen håller på att utvecklas. Man kan inte alltid stå kvar i samma ställning, bo i samma håla och låtsas att allt är som det ska, för då blir det där uppvaknandet som man slutligen måste gå igenom betydligt smärtsammare.

”Jag förbjuder dig, hör du? Jag förbjuder dig det!” ropade han med en röst som fick rummet att eka och fru Permaneder att gråtande klämma in sig i ett hörn av soffan. ”Och våga inte handla mot det förbudet, det råder jag dig! Hitills har jag bara föraktat dig, sett förbi dig… men utmanar du mig, driver du saken till sin spets, så får vi se vem som drar det kortaste strået! Akta dig, säger jag! Hädanefter tar jag ingen hänsyn! Jag låter omyndigförklara dig, jag låter spärra in dig, jag förintar dig! Förintar! Förstår du vad jag säger?!”

Det här är bara en liten del av vad Thomas häver ut sig när Christian säger att han tänker gifta sig med Aline och ta på sig ansvaret för barnen. Christian själv ger nog så mycket svar på tal men försöker förklara att allt han vill ha är lugn och ro och någon som kan förstå honom. Och det förstår jag. Vem vill inte ha det? Nu när deras mor är död så står inget i vägen för att deras hat ska slungas över varandra och börja slåss med knytnävarna. Att Thomas skulle kunna förinta sin bror tvivlar jag inte på, men jag håller i detta fall på Christian. Jag identifierar mig mer med honom, bland annat för att jag älskar teater och dagligen har ont någonstans. Det ska bli spännande att läsa de sista sidorna och se hur det går. Annars är spänning något som sällan infinner sig i denna bok.

Stackars lilla Hanno som behöver växa upp under de här förhållandena och under all den smärta som han går igenom. Ibland tycker jag att Mann har gett Hanno homosexuella drag, och det får mig att tänka på Mann själv. Jag har läst och hört att han var bisexuell och levde ut den här sidan med några affärer vid sidan om äktenskapet. Även det stora draget till musik är gemensamt. Så kanske har Thomas Mann lagt en del av sig själv i lille Hanno.
Dock är jag lite osäker på att Hanno verkligen kommer att växa upp. Det känns som om ett visst fördärv snart kommer att vakna igen, för jag tror inte att det nöjer sig med gamla konsulinnan och Clara…

Jag tror inte att Hanno är den enda i boken som har fått drag från Thomas Mann. Christian tycker jag också är lik, på något vis. Thomas Mann ville inte bli köpMann, precis som Christian inte ville det. Mann gifte sig med en änka och fick tre barn, Christian gifter sig med en ensamstående som har tre barn. Och även Buddenbrooksbarnen är numera tre barn, eftersom Clara så snabbt försvann ur tiden av gissningsvis en hjärntumör.

Att Thomas och Christian bråkar mycket, kan också vara en likhet. Thomas Mann bråkade också under ett antal år med sin lite kändare bror Heinrich Mann, som också var författare. Min slutsats är att Mann med en viss bitterhet har skildrat en hel del personliga tankar och upplevelser, och fört över några av sina egenskaper hos olika karaktärer i boken.

Denna bild påminner mig om atmosfären i "Buddenbrooks". Under den klara och vackra ytan finns vassa stenar som så smått börjar visa sig för omgivningen. De små stenarna bildar bara strömningar i vattnet, medan de stora tränger i genom ytan helt och får vattnet att gå i en annan riktning.

Popcorn, förintelse och bastarder, del 1

Kontext. Sug på det ordet en stund. K O N T E X T. Ja, vad kan det vara för någonting? Jo, sammanhanget. Vilket sammanhang? undrar du kanske då. Det är det som jag ska tala om för dig i detta inlägg. Kontexten till boken ”Buddenbrooks – en familjs förfall”. .

Under bokens långdragna gång (eller händelser, för böcker går väl inte vad jag vet) har jag ställt mig några frågor. De första frågorna poppade upp som små popcorn i huvudet, och riktade in sig på, som hos så många andra som läser denna bok, ”Vad är det här? Jag fattar Nada! Vem är vem? Vadå Assez? Varför all denna franskan? Shit Maggedagg, (översättning: Oh My God) hur ska jag orka?!” Men sedan häller jag lite salt på de där vita, nypoppade popcorna och en liten klick smör som ger dem mer färg, och efter att de sakta svalnat av, blivit segare och fått lite tid på sig, börjar de cirkulera i mitt huvud som örnar i jakt på ett byte.

Varför skrev Thomas Mann den här boken?
Det känns som ett halvlyckat livsverk, något där personen i fråga samlar på sig för mycket händelser och fakta och sedan försöker trycka ut allt på en gång, i en och samma bok, fast att man kanske hade kunnat göra en sådär fem-sex stycken av dem.
Det är klart att han vill få ut något med boken. Ingen människa hade lagt ner så mycket energi utan något syfte. Många har spekulerat om att det är hans egen uppväxt eller i alla fall en del av den. Och Antonie Buddenbrook, är tydligen Thomas Manns faster. Kanske har Mann vuxit upp så här och vill skriva av sig och på så sätt bearbeta sin uppväxt. Han vill berätta för oss hur det var och vad som hände under detta 1800-talets Tyskland. Vill han visa vad som kan hända en till synes rik och lycklig familj, när tider förändras och allt det som man växte upp med, blev intryckt och skulle följa, grusades när nya strömningar tog till? Eller vad som händer om man bara bryr sig om pengar? Något sådant tror jag.

Vad hände under tiden då han skrev boken? Vad inspirerade honom?
Handlingen utspelar sig under 1800-talet, men Mann levde mellan 1875-1955 och boken kom ut 1901. Mann gick alltså tillbaka i tiden ett antal år och bosatte familjen Buddenbrook i sin hemstad Lübeck. Detta var år då underklassen började göra uppror. Folket inspirerades av revolutionen i Frankrike och deklarationen om mänskliga rättigheter från Nordamerika, och krävde att de också skulle få rättigheter och bättre ställt. Naturligtvis tyckte aristokratin inte om detta, de ville ju leva ett liv i lyx och kunna titta nedlåtande på de mindre priviligerade, för att de tyckte sig vara mer värda och smartare. Detta har Mann speglat tydligt i boken. Till exempel i fallet "den arma Klothilde" som hela tiden får ta emot pikar och hånas för att hon är fattig, blek, grå och hungrig. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig under 1800-talets Tyskland, men än värre att vara fattig och bo hos en rik familj. Då ser och suktar man efter allt som man inte har. Eller, den förnuftiga, hon inser att ha alla de där sakerna inte gör en lyckligare.

Tony gestaltas också som typiskt nedlåtande mot personer som hon anser lägre stående. Hon blir till exempel arg på hushållerskan Riken Severin, som säger emot Tony, eftersom Riken inte ansåg sig vara hennes hushållerska.

Och rätt vad det är så råkar Tony nämna ”att sitta på stenarna” från ett långt förgätet minne till sin bror Thomas. Att sitta på stenarna vad var en viss Morten Schwartzkopf fick göra, för han var av lägre rang. Att Tony ibland beter sig nedvärderande tror jag beror på att hon stundtals själv blir nedvärderad av sin egen klass, för hon är skild inte en utan två gånger, och hennes dotter från det första äktenskapet gifter sig också med en odåga, som sedan hamnar i fängelse. Hon hävdar sig genom att inte heja på vissa människor i societeten. Tony blir förnuftigare på äldre dagar när hon lärt känna livet, men det saknas fortfarande en del.

Kristendomen dominerar också vid den här tiden och det skildrar Mann tydligt. Både Konsul Johan Buddenbrook och konsulinnan Elisabeth Buddenbrook svärmar för religiösa ideal, framför allt när de blir äldre och börjar närma sig döden. Och Christian, deras son, bär ju ett namn som definitivt kommer från kristendomen.

Att Mann faller tillbaka på olika strömningar kan man tydligt märka. Realismen uppstod runt 1830 bland annat av 1830 års liberala revolution och den industriella revolutionen. Något som kännetecknar realismen som finns med i boken är t.ex. vardagliga händelser, typkaraktärer, psykologi och mycket detaljerade och verklighetstrogna beskrivningar som miljö och beteende. När realismen slutar kring 1880 tar naturalismen vid. För naturalismen kan man t.ex. se sociala missförhållanden, samhällets skuggsida, detaljer och samhällsengagemang i ”Buddenbrooks”. När symbolismen efter det här kom, var det tid för mindre vetenskapligt tänkande, allt som man skildrade skulle inte stå skrivet på sidan, utan man skulle läsa mellan raderna. Man skulle gå in mer på djupet, se djupare på livet. Och jag tycker Mann till viss del har lyckats fånga detta också. Ibland får man läsa mellan raderna då det kommer till känslor och tankar hos karaktärerna och detta finns också i brev som karaktärer skickar varandra.

Jag kopplar författaren till verket i del 2, i nästa inlägg.

Skrumpnade papegojhuvuden och butiksbiträdande gaseller

Efter att ha läst till sidan 345 kommer jag titt som tätt på mig själv att undra hur Thomas Mann egentligen är funtad. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer deprimerande blir det för den Buddenbrookska familjen. Rätt vad det är kommer en liten höjdpunkt, en liten topp av lycka, bara för att allting sedan ska rasa ihop och gå käpprätt åt lurås igen. Som Tonys äktenskap. Har Mann också varit utsatt för det här? Ett liv i deprimerande meningslöshet och allmänt korkade och högfärdiga personer i sin omgivning. Det är den sinnestämningen jag känner när jag läser boken. Den leder sakta men säkert ner en i fördärvet. Samtidigt är det några punkter av solsken som får en på bättre humör, som får en att vilja fortsätta läsa, och när man lägger ihop boken så har man ändå en bra känsla i kroppen.

Nu har konsul Johan Buddenbrook dött – förmodligen av hjärtattack eller stroke eller något liknande. Tony har skiljt sig med Grünlich, gift om sig med herr Permaneder och även hunnit skilja sig med den senare. Under tiden Tony och herr Permaneder var gifta blev Tony gravid, men barnet dog redan efter en kvart ute i världen. Det var den toppen som rasade.
Även Gotthold Buddenbrook, Konsul Johan Buddenbrooks halvbror, har dött och efterlämnat sina tre döttrar, (vilka jag förövrigt skulle vilja beskriva som tre skator), och hans hustru. Båda makarna Kröger, konsulinnans föräldrar, är döda och det fina huset ska rivas. Thomas har gift sig med Gerda, en mycket förnäm och allmänt asocial kvinna, medan brodern Christian Buddenbrook bara ägnar tid åt teater, fest, ”Klubben”, drickande och så kallade ”nöjen”. Clara har gift sig med någon underlig typ, men hennes hälsotillstånd verkar vara lika allvarligt som själva Clara. Kommer hon att leva i nästa inlägg?

Okej, jag fattade undertiteln redan efter de första sidorna – ”En familjs förfall”. Men ska det fortsätta så här hela vägen? Jag plöjer mig igenom denna tjockisbok, men trots alla sidor är det inte svårt att begripa vad som kommer att hända.
Missförstå mig rätt: Jag tycker inte illa om boken, i förra inlägget gillade jag den ganska mycket. Men hör och häpna; istället för att ledas ner i fördärvet, tycker jag boken tidvis är komisk! Ja, ni läste rätt; K-O-M-I-S-K. All denna deprimerande sörja blir så överdriven att jag plötsligt skrattar åt vissa händelser och fisförnäma människor.

Även alla djuriska liknelser får mig att le. Jag menar; SKRUMPNADE PAPEGOJHUVUDEN, hallå, eller? När tvillingparet Gerhardts knoppar beskrivs så här, ser jag två tantkroppar med var sitt gammalt fisfärgat papegojhuvud framför mig. En ganska komisk syn, måste jag förtälja.
Sedan var det den där butiksbiträdande gasellen, Anna. Det hör egentligen till första delen av boken, när Thomas smyger iväg till blomsterbutiken för att träffa en flicka som han håller kär. Först är det bleckpinglan över dörren som gläfser som en hund när han går in och sedan är det lilla Anna som är späd som en gasell. Det här gäller också Sievert Tiburtius. Mann beskriver hans lustiga utseende mycket utförligt fast att han är en platt karaktär. Tydligen har Tiburtius lika spetsiga öron som en räv.

Så vad vill Mann säga med alla dessa liknelser? Kan man se en viss likhet mellan djur och människor? Trots att jag får många roliga och oseriösa bilder i huvudet på djur och människor korsade, är jag böjd att hålla med Mann. Visst ser en del verkligen ut som små råttor, hästar, hundar, katter, kaniner osv. i ansiktet! Så… Bara en rolig tanke… Vilket djur är Thomas Mann likt? En hund, kanske? En tax med spetsiga öron. Eller den där räven som Tiburtius liknade. Ja, något sådant. Och en liten släng av ekorre.

Med det här vaknar funderingar om vilket djur jag själv liknar. Men det är kanske inte väsentligt, så länge det inte är en mask eller något. Det hade varit lagom kul.
Hur som helst tänkte jag att de här djuriska liknelserna nog har en viss mening i boken. Eftersom den är ganska djup och komplicerad och tycks samla på olyckliga och illmariga individer, kanske Mann använder djurjämförelser för att lätta upp stämningen lite. För att få läsaren att orka fortsätta läsa. Visst är boken viktig, men på sina ställen också ganska långsam och invecklad.

Miljö

Precis som Ida Davidsson skriver, så är miljöbeskrivningarna väldigt detaljerade och det känns som man är på platsen i fråga. Och alla dessa maträtter! Man ska inte läsa boken om man är hungrig. Det blir dock lite för mycket av beskrivningarna ibland. Och så många konstiga ord! Jag har listat ut att en ”fadermördare” är någon sorts krage på ett
klädesplagg, men jag kan inte hjälpa att jag ser en bödel med en yxa framför mig.
Den bästa miljöbeskrivningen är vid Travemünde. Det är så utförligt, så vackert och rogivande. Jag har varit i Travemünde när jag åkte med färjan, men jag kommer inte ihåg ett dugg. Som Mann beskriver det, känner jag bara för att åka dit en försommardag, sätta mig på stranden och invänta min Morten Schwarzkopf, som sakta kommer gående och sätter sig på en sten intill mig.

Det här är vad jag känner och ser när jag läser ”Buddenbrooks”.
Foto: privat.

Tyvärr fick ju inte Tony sin Morten. Innan hoppades jag på att de skulle träffas igen, men det hoppet har Mann långsamt lyckats trycka ned i en bottenlös brunn av hopplöshet. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om Tony. Egentligen vill jag inte det, för hon är bortskämd och blåst och ser sig som bättre än
många andra. Antonie är något av en Drama-queen, som genom att gifta sig mot sin vilja desperat försöker att vara viktig och hjälpa sin bror att få bort sig själv. För det enda som är viktigt är firman, precis som de andra skribenterna på den här bloggen skriver. Och det är sorgligt. Det absolut viktigaste i livet borde vara familjen. Delen av sig själv. Och när jag med växande förargelse läser Thomas uttalanden till Tony, efter att hon kommit på herr Permanender kopulerandes med Babétt, vaknar mitt världsperspektiv igen. Hur många är det i världen som struntar i sin familj och istället satsar på karriären, som Thomas? Förhoppningsvis är det ändå familjen som betyder något i slutändan.

Så här långt in i boken konstaterar jag att Thomas Mann skriver mest om Tony. Hon är den som vi får följa i tankar, åsikter och upplevelser. Kanske följer vi henne just för att hon är så ensam som hon är. På något vänster känns det som att Mann ville att vi skulle hänga med henne, få uppleva hennes liv och se henne utvecklas. För inte bara det att hon har tagit upp mest av tiden i boken så här långt, det var hon som började den också. Frågan är om hon även kommer att avsluta den. Jag är ingalunda säker på det. Inte om fördärvet får bestämma…

”En god vän har firat namnsdag, han kommer hem i feststämning, på lite för gott humör och gör sig skyldig till ett litet övertramp, ett litet opassande snedsteg…”

”Du ertappade din make med en svaghet, du såg honom lite löjlig…men det borde inte göra dig så fruktansvärt upprörd utan snarare roa dig lite…”

Konsul Thomas Buddenbrooks ord till systern Tony, får mig att vilja gömma den här krabaten under hans kudde.

Foto: privat.

Buddenbrooks – ”Är du nöjd med mig?”

För att göra det lite lättare att hänga med…
Dessa personer medverkar i den första delen av boken och är de mer väsentliga karaktärerna:

Johan Buddenbrook den äldre, far till Konsuln
Antoinette Buddenbrook, mor till Konsuln
Konsuln Johan ”Jean” Buddenbrook, far till Thomas, Christian, Antonie och Clara.
Konsulinnan Elisabeth ”Bethsy” Buddenbrook, mor till de ovan nämnda barnen, gift med Konsuln.
Thomas Buddenbrook, äldste sonen till konsul-paret
Christian Buddenbrook, näst äldst av syskonskaran
Antonie, ”Tony”, Buddenbrook, äldsta dottern
Clara Buddenbrook, den yngsta av dem alla
Gotthold Buddenbrook, äldste sonen till Johan Buddenbrook den äldre och halvbror till Konsuln.
Klothilde, en fattig kusin till Buddenbrooks-barnen
Herr Grünlich, de-gulfärgade-polisongerna-mannen, intresserad av Antonie.

Första intrycket av boken är att den har ett fint omslag. Där står en familj uppradad som i ett familjefoto med mystiska ansiktsuttryck. Av någon anledning vill jag beskriva dem som lidande. De ser inte så glada ut i alla fall. Den mest mystiska personen är dock den unge mannen i bakgrunden, som inte står jämte resten av familjen. Vem kan detta vara?

De första sidorna är röriga och jag undrar om jag överhuvudtaget kommer att förstå någonting av den 662 sidor tjocka boken. Det är en massa personer huller om buller som kommer och går. Många av dem är ganska platta karaktärer, bleknar och försvinner så småningom utan något viktigare att bidra med. Men när jag har läst fler sidor och kommit in i boken, blir den plötsligt mycket bättre. Jag gillar beskrivningarna och Manns sätt att skriva. Och nu vet jag att det är vissa medlemmar av själva familjen Buddenbrook som man nog ska reflektera lite mer över.

Berättarperspektivet är i 3:e person, men det är många olika berättare. Både konsul Johan ”Jean” Buddenbrook, hans dotter Antonie, ”Tony” och sonen Thomas är tre viktiga personer så här långt. De är dock inte allvetande, utan Mann låter vissa saker vara lite dunkla. Händelserna utspelar sig i då-tid, imperfekt, och en del sidor består av brev som karaktärerna skickar till varandra. Detta tycker jag är mycket intressant, för då får man tänka själv och gissa vad som kommer att hända, när allting inte är helt klart utan mer underförstått.

Konsuln är en man som tänker mycket. Det är det intrycket jag får av honom. Han menar säkert väl med det han gör, blir inte så lätt arg, men följer ändå inte sitt hjärta. Allt för ofta är det en enda sak som de vuxna ska få sina barn till; Att göra ett gott parti. Med andra ord: gifta sig rikt. Jag blir ruskigt irriterad på detta, och det är väl det som Thomas Mann och alla andra författare vill åstadkomma med en bok; att beröra och väcka känslor.

För hur kul kan det vara att gifta sig med någon som man inte älskar? Och föreställ er att leva med den personen i resten av sitt liv, att dela alla minnen och alla sorger med denna person. Att få barn ihop. Allt för att leva ett liv i lyx, leva upp till ryktet och vara en ”viktig” person. Det dessa ovan nämnda karaktärer i boken inte har insett, är att det inte är de som följer normen som är viktiga; det är de som bryter den gamla, hemska, göra-ett-gott-parti-normen. De som vågar följa sitt hjärta – där har vi riktigt viktiga personer!

På sidan 143 står det om när ”Tony” gifter sig. När hon tar adjö av sin far viskar hon ”Är du nöjd med mig?”
Kanske får konsuln en tankeställare där, för han är tyst och kramar om sin dotter hårt. Inser han vad han just har gjort? Förstår han att han har skickat iväg sin dotter till ett gott-parti-men-ack-vad-trist-liv och fått henne att strunta i känslor över huvudtaget? Det verkar så. Men det är försent nu. Jag hade inte mått bra i hans kläder.

Visserligen är Tony en ganska bortskämd ung kvinna, som gärna vill vara viktig för familjen. Hon är inte jättesmart, ser inte allting klart och verkar tycka att hon och andra i hennes ”klass” är bättre än underklassen. Men kanske lyckades en viss ung man plantera lite andra åsikter i hennes hjärna…

Sedan har vi den där Thomas, kanske döpt efter författaren, som är en intressant och smart ung man. Dock röker han en aning för många cigarrer, som tycks vara en av de största passionerna i hans liv. Jag gissar att om han dör, dör han av lungcancer eller något liknande. Han verkar nämligen inte vara en sådan typ som utsätter sig för våldsamma risker, utan mer en sådan person som dör av ålderdom eller sjukdom. Han är en lugn och sansad kille som jag skulle vilja veta mer om – hoppas det kommer längre in i boken. Thomas är hemlighetsfull, ordentlig och klok, förmodligen är detta precis vad Mann vill ha honom till. För att fånga läsaren. Och kanske förstår han Tony bättre än vad hon tror…

Åter till Tony igen och sidan 140. Tony har gift sig men inser att hennes make kanske inte riktigt har varit helt ärlig. ”Ibland undrade Tony en smula över att hans lycka nu knappast tycktes svara mot den förtvivlan som han hade lagt i dagen när hon sa nej. Han betraktade endast henne med en förnöjd ägarmin…”

En förnöjd ägarmin. Som om att Tony skulle vara en såld vara, en egendom till sin make! En affärsuppgörelse mellan hennes far och gemål. Och tyvärr finns denna idiotiska vinkling av äktenskapet fortfarande kvar på olika håll i världen. Det händer säkert i Sverige också.
Det gör mig förbannad och bedrövad! Ingen människa har rätten att sätta sig ovanför din vilja och välja livskamrat till dig. Även om personen i fråga tror att det är det bästa alternativet, måste man få pröva själv, få misslyckas, lära sig och pröva på nytt. Lära sig att göra egna val. Kanske låter det som en kliché. Men i sådana fall är det en mycket sann och bra kliché som fler människor borde nyttja.

Så för att sammanfatta: än så länge verkar det vara en mycket intressant och givande bok.
Nu ska jag läsa vidare.

Aufwiedersehen…