Var det allt?

På den senaste tiden har enda anledningen till att jag fortsatt läsa varit att jag vill avsluta det jag påbörjat. Innan ville jag läsa den för att den var så gripande men boken har tappat sin charm och nu känns den bara tung att läsa. Även om man redan innan visste att händelseförloppet skulle leda mot det sämre trodde jag att detta smärtsamma slut skulle vara storslaget och mäktigt, att slutet skulle vara den mest delikata delen av boken men jag blev väldigt besviken. Jag kan inte alls hålla med radiopratarna i bokcirkeln på P1. Jag vill att boken ska ta slut för Thomas Mann har gjort mig missnöjd. Så jag kan minst sagt säga att jag är lättad nu när jag är nära slutet av denna resa.

Temat i Buddenbrooks är rätt självklart enligt mig, en familjs förfall. Redan innan man började läsa Buddenbrooks visste man detta och det är det som har varit i tanken när man följer familjen mot sin undergång.

Man kan fråga sig vad för tanke författaren hade med verket, vad kan budskapet vara? Jag vet inte om det jag har fått ut utav att läsa boken är det Thomas Mann ville förmedla. Men jag känner att jag tror att budskapet har att göra med familjer och hur framgång kan påverka relationer och psyket. Det är vikten i familjens firma och vikten i att framstå på ett bra sätt som gör boken mer och mer deprimerande för varje sida. Det stör mig till exempel så otroligt mycket att enda anledningen till att Thomas avskyr sin son är att han inte är rätt person för att ta över firman, han skulle låta Hanno leva sitt liv om han hade haft en till son som var mer passande. En till sak jag tror kan höra till budskapet är något Louise Lankell har skrivit, att ingenting fungerar om bara en person kämpar, man måste samarbeta för att överleva och hålla något brinnande. Familjen hade inte lett mot sitt förfall om de hade samarbetat och alla hade gjort sin plikt. Men att böja sitt liv efter familjens vilja är inte direkt något som gör en tillfredställd med sitt liv så egentligen bara bra att vissa går sina egna vägar och att vissa följer sin egen vilja. Som Tony när hon bestämde sig för att skilja sig även om det gav familjen dåligt rykte och som Christian när han lever som han vill.

Jag har funderat lite på vilket relevans boken har i min tid, till vårt samhälle och till ett djupare plan mig och mitt liv. Vårt samhälle ser inte likadant ut som i Buddenbrooks men man kan ändå se några kopplingar. När man nu har läst Buddenbrooks ser man hur samhället har förändrats i Tyskland sen 1800-talet, och varför. Till exempel, klassamhället är inte lika framstående även om det finns skillnader, jag har fått en djupare förståelse i detta. Men vissa saker kommer alltid vara sig likt, relationer mellan människor fungerar fortfarande på samma sätt och affärslivet. Det finns även idag intriger mellan människor och jag tror de flesta som läser Buddenbrooks kan relatera till karaktärernas känsloflöden.

Allt som skett nu i slutet är så förutsägbart, karaktärerna har förlorat sin själ och den gemenskap jag tidigare känt och upplevt är inte lika stark. Kanske är det så att det är jag som glidit ifrån dem och inte dem ifrån mig, men efter att ha samtalat med andra i min grupp vet jag att de upplever samma sak. Lite som om det har blivit kaka på kaka, det kommer nytt folk och gamla dör men ändå känner jag inte av något nytt, slutet borde ha skrivits mer kortfattat och glödande. Det är så en bok är menad att sluta, ett slut ska ge en rysning uppför ryggraden och sätta spår i en. Jag saknar gamla Buddenbrooks, Tonys kamp med motgångar och Christians svårigheter med att leva det liv som förväntas av honom, då Thomas fortfarande var mystisk och mer intressant.

Samtidigt som jag har dessa känslor av lättnad kommer jag känna en saknad, innan detta fattiga slut kom uppskattade jag boken som har givit mig mycket i denna långa resa. Så borde jag rekommendera denna bok, jag vet faktiskt inte. Delvis vill jag för att det faktiskt var en ”läsfest” tills boken förlorade sin själ. Delvis vill jag inte för att jag blev så besviken.. Eventuellt rekommenderar jag att ni ska läsa den första halvan. Jag kommer dock att sakna denna bok, tankarna och karaktärerna kommer att följa mig en lång tid framöver. Farväl Buddenbrooks, farväl.