Författarskapet

Tomas Manns verk har berört en hel Nobelpris jury. En bok som räknas in bland klassikerna. En bok som berört många människor. En historia om en familj som känns både nära och personlig. Samtidigt en berättelse om ett obekant borgerskap och en tidsanda jag aldrig känt vid. Hur vida Manns bok är fantastisk skriven har jag väldigt svårt att beröra. Hittills har jag försökt sköta min uppgift väldigt väl, även om jag haft några problem med våra deadlines. Jag har dock senaste tiden, speciellt runt detta tredje inlägg för min del, funnit att jag har allt större problem med vart historien om huset Buddenbrooks leder.
Elände är alltid populärt på något sätt. Vi intresserar oss för elände, samtidigt som samhället alltid får en pik för att det inte är nog intresserat av eländet. Jag själv är inte säkert intresserad av elände faktiskt. Jag är mest intresserad av att få slut på eländet. Därför avskyr jag till vissa delar Buddenbrooks. Jag avskyr brodern Christian som förstör och ställer till det för familjen. Jag avskyr Tonys omgifte för jag vet vad det leder. Jag avskyr bokens tragiska karaktärer. Jag avskyr eländet och alla de karaktärer som för med sig detta elände. Jag känner medlidande för den enda personen som försöker hålla uppe familjens och firmans goda namn, Tomas Buddenbrook.
Jag är faktiskt, uppriktigt sagt, mer intresserad av att göra Spotify-listor över 2009 bästa musik, slösurfa på hemsidor som Facebook, dricka tea och läsa givande litteratur. För det är just vad Buddenbrooks är, en bok som ger väldigt lite. Visserligen är språket väldigt intressant och medryckande i de första kapitlen. Visserligen är bokens karaktär skickligt beskrivna och visserligen har jag läst vissa delar med entusiasm. Visserligen var jag, och till viss del fortfarande, smått förälskad i Tomas Manns miljöbeskrivningar, i den mån kärlek till miljöbeskrivningar finns. Det finns självklart fortfarande en viss känsla kvar hos mig att denna bok är en fantastisk bok, men det utdragna eländet har slutligen dödat min entusiasm och längtan efter mer.
Tomas Mann stil, tidsandan i boken och Manns tankar har jag redan reflekterat över någorlunda i mina tidigare inlägg. Jag är fortfarande av den åsikten att det är svårt för Tomas Mann att beröra tidsandan som fanns under den tid som han beskriver, eftersom han själv inte levde vid denna tid. Det är svårt att se hela hans syn på sitt verk eftersom jag själv inte känner till hans tidsanda. Han själv verkar ha varit en person som reflekterat mycket kring sitt ursprung och omkring sin familjs historia. Han verkar ha problem med de borgerliga traditioner som ligger i hans familj historia och även angående den tyska historien. Hans författarskap rör sig dessutom mycket omkring äldre tyska författar som Goethe. Författarskapet binds fast i en väldigt skicklig berättarteknik och hans otroliga beskrivningar innehåller även en stor form av symbolism. Han beskriver med stark känslor olika karaktärers dilemman och olika karaktärers eländen. Detta på ett sätt som får en att känna att detta är Manns egna elände och egna dilemman, så väl som att en själv som läsare känner ett personligt närmande till historien. Han författarskap är både tragiskt och intressant. Samtidigt som jag avskyr hans upprepande berättande, tragiken och historien älskar jag alla miljö- och personbeskrivningar, Mann som person och hela författarskapet. Mann som person är intressant, men jag har verkligen inget intresse för att fortsätta läsa hans litteratur.

Nya idéer stormade 1800-tals-samhället...

Boken Buddenbrooks är skriven mellan årtalen 1897-1900 och den gavs ut ett år senare. I hela tre år satt Tomas Mann och skrev denna roman med ett beundransvärt engagemang och med kärlek. Under den här tiden som romanen skrevs var samhället indelat i olika klasser, kallade stånd. De underrankade i samhället hade varken rösträtt eller några rättigheter överhuvudtaget, och det är något Thomas Mann försökt skildra genom folkuppror och genom dialoger mellan karaktärerna, exempelvis mellan Tony och Morten. Det är väldigt tydligt vem det är som har makten samhället och det är just överklassen som är centrerad i boken. Eftersom att Thomas Mann beskrivit överklassen på ett övertygande sätt känns som att överklassens värderingar ska försöka ersätta mina egna, vilket emellanåt kan kännas skrämmande.

Under 1800-talet var det kristendomen som regerade och det märks tydligt genom de traditionella värderingarna karaktärerna har och den orättvisa klassindelningen. Ett annat kännetecken för kristendomen är att de äldsta i familjen bestämmer, det är dem man ska värna och ta hand om. Efter upplysningsidéerna började människor värdesätta sig själva och förstå vilka diktaturförhållanden dem levt under. Jämför man med dagens sätt att se på enskilda individer och samhället är det en otrolig skillnad. Ändå klagar vi över ojämnställdheten, tänk då att leva under 1800-talet. Hur många timmar hade du klarat?

Jag håller med bloggerskan Ida Davidsson, när det kommer till Nordamerikanska- och Franska revolutionens påverkan på samhällsstyret under 1800-talet. Upplysningens idéer spreds och man började frågesätta kyrkans, samt överklassens makt. Lika rättigheter måste införas! Detta kom självklart som en chock för det första och andra ståndet och det kämpade emot för att försöka behålla sin överlägsenhet.
Vilka idéströmningar har författaren använt sig av för att skriva romanen? Thomas Mann har mer eller mindre tagit del av alla litterära stilar som är realismen, naturalismen och symbolismen.

Realismen varade mellan 1830-1880 och innebär att man som skribent skildrar omvärlden så realistiskt som möjligt. Känneteckna som återspeglas i Buddenbrooks är vardagliga händelser, exempelvis familjemiddagarna varje torsdag, men även den psykologiska och sociala verklighetsåtergivningen. Ida Davidsson skriver: ”Annat som man ser är tecken av realismen är typkaraktärerna och dialogerna. Likaså spänningen som alltid ligger under ytan.” Jag håller med henne om allt förutom den dolda spänningen. I början av boken, då det för det mesta handlade om Tony, var det spännande. Nu har spänningen planat ut på grund av besvikelserna efter allas död.

Naturalismen varade under 1880-talet och då ska författaren studera och återge verkligheten på ett objektivt sätt. Det som är utmärkande för denna stilen, som skildras i boken är alla dessa små detaljer Thomas Mann lyckats få med, men även de sociala missförhållandena och samhällets skuggsida. Om du bara granskar samhällets yta är det obeskrivligt vacker och alla mår bra, men bakom denna fasad av lögner ser man utsatta grupper, men även människor som njuter av den tilldelade makten.

Symbolismen var en litterär och konstnärlig strömning som utvecklades i Frankrike under årtalen 1880 och 1890 talen. Man skulle bojkotta samhället och dess problem och leva i sin inre drömvärld. Den här stilen tycker jag förekommer ganska lite i boken eftersom att Thomas Mann inte skriver ut exakt vad karaktärerna tänker, utan att man som läsare får själv leva sig in i deras tankegångar. Men ibland släpper Thomas Mann tyglarna och låter oss ta del av en lång tankebeskrivning, vilket är väldigt skönt. Variation är bäst.

Kopplingen mellan Thomas Mann och Buddenbrooks

Vågar man påstå att boken Buddenbrooks är Tomas Manns självbiografi? Det hade varit enklast att gå den vägen, men jag ska borra mig djupare in i nobelpristagarens huvud och i ”dödens bok”, där liemannen härkar över de frustrerade karaktärerna.

Thomas Mann var från en köpmansläkt i Lübeck. Han föddes år 1875 och dog 1955. Hur kommer det sig att han är en sådan duktig författare och var kommer inspirationen ifrån? Som jag skrivit i mina tidigare inlägg skriver han långa och utförliga miljö- och personbeskrivningar. Detta är något som intresserat mig. En mycket vacker beskrivning är: ”Gamla konsulinnan kom, i grå- och svartrantigt siden, spred en diskret doft av patschuli omkring sig, lät sina ljusa ögon lugnt glida över allt och visade, utan att högt yttra sig beundrande, en uppskattande belåtenhet.” Jag blir nedstämd när jag låter mina ögon falla över dessa rader och saknaden av Bethsy i boken är stor. Hon dog precis som alla andra kommer att göra i slutet. Du är ensam som läsare och efter var hundrade sida får du vara med om en sorglig begravning. Det är hemskt för de som kan relatera till de händelserna i boken för då är det mycket annat som flyter upp till ytan igen. Anledningen till att döden är så främmande för oss människor är för att man aldrig pratar om den, och när dessa fruktansvärda saker inträffar kan man nästan tro att det är något övernaturligt, trots att det är livets gång. Det kan många gånger vara svårt att acceptera.

Jag tror att Tomas Mann levde i en stor familj där var och en hade sina säregna personligheter, men det kan även vara så att han i många år granskat intressanta människor för att sedan låta dem bli karaktärerna i boken. Anledningen till att jag tror att han skrev deprimerande är för att han under både sin uppväxt och i vuxenlivet stötte på en rad hinder och att han på något sätt ville dela med sig av det till andra. För att kunna skriva såhär bra anser jag att man måste haft någon sorts erfarenhet. Det är ofta så att författare hämtar inspiration från sitt eget liv för att få beskrivningarna så trovärdiga som möjligt. Jag tror dock inte att Tomas Mann upplevt detta själv, trots att mycket tyder på det. Bokcirkeln, på p1, berättade att karaktären Antonie var hans faster, vilket isåfall skulle innebära att karaktären Hanno(Thomas Buddenbrooks son) skulle kunna vara författaren själv. Thomas Mann kanske möjligtvis läst gamla dagböcker av sina äldre släktingar och sedan fick idéen att skriva en tjock roman om sin misslyckade släkt. Tomas Mann hade någon relation till boken, det är i alla fall något jag kan garantera.

Min personliga uppfattning om skribenten är att han var ganska rörig. Han verkade vara en nedstämd person, som aldrig visade sig på ljusa dagen, utan satt inne i sin mörka lägenhet med sina papper och pennor. Men samtidigt kan jag få ett intryck av att han var nyfiken, vilket inte alls stämmer överens med ovan. Hur som helst var han en duktig författare som fått nobelpris. Det som jag är mycket intressant är att han flydde från Tyskland år 1933. Han lämnade landet på grund av det nazistiska hotet. Tomas Mann levde under eländernas tid då krig stod högst på listan och då är det inte så konstigt att Buddenbrooks blivit en omtalad depressionsroman.

Naturalismen är Mann-lig!

Naturalism, realism och symbolism är tre litterära stilar som finns i Buddenbrooks. Det är något man också kan läsa om i föregående inlägg.

Realismen som regerade runt 1800-talets mitt finns alltså starkt närvarande i boken. Det ser man bland annat på det psykologiska djup många av karaktärerna har. Exempel på det är Christians anmärkande på varje känsla, Tonys "barnsliga" klagande (även om hon konstigt nog ser upp väldigt mycket till Thomas) och Thomas depressiva livsåskådning och stränga familje- och affärssyn. Alltså var det väl lite sent för Mann att skriva i realismens anda, men man kan ju anta att han inspirerats av verk från tiden Buddenbrooks utspelar sig i.

Naturalismen är en strömning som utspelar sig mer i Manns tid. Naturalismen var i full gång vid tiden då boken skrevs. När jag tänker på det så känner jag inte igen många av naturalismens drag i boken. Då tänker jag mycket på att man ska gå ner till samhällets mörka vrår och ta upp skiten i samhället. Jag får inte den känslan ifrån boken, förutom möjligen när jag läser om alla sjukdomar som beskrivs. På grupperna som läser Döden i Venedig verkar den här delen mer närvarande.

Jag har ju också tagit upp de politiska ideologier som finns med i boken, och de klickar perfekt med naturalismen. Att boken har detaljrikedom tror jag alla som ens har läst ett par sidor i Buddenbrooks vet om.

Symbolismen smyger sig in lite här och där, även om den inte är där hela tiden. Det kan vara ganska svårt att hitta exempel. Det mesta i boken är faktiskt ganska välbeskrivet, men ibland svävar enskilda karaktärers tankar ut mot lite mer abstrakta beskrivningar.

Mann och hans tid

Buddenbrooks i serieform är en spännande tanke...
Christian, Thomas och Tony är ritade av mig, och Buddenblogg texten är gjord av Ida!

Nu har jag läst Buddenbrooks, som alltså är skriven av Thomas Mann, ett bra tag. Det är först inför detta inlägget jag har tagit reda på mer om vem denna Mann var.

När man jämför Buddenbrooks med sin författare så ser man att boken är skriven i en tid som låg lite innan Mann. Som skribenter före mig redan har sagt är ju boken lite efter i sin tid, den utspelar sig i 1800-talets mitt och skrevs 1901. Boken beskriver diskret hur förändring sker under den här tiden. I början av boken används av de vuxna fortfarande många franska uttryck. Det påminner ständigt om närheten till 1700-talet. Uttrycken dör ut längre fram i boken, och det gör också hänvisningar till Frankrike och franska kungar.

Klasskillnader var en väldigt aktuell sak då boken skrevs, och man ser streck från liberalism och till viss del också socialism. Skillnad i förmögenhet är en sak som återkommer i början av boken. Detta påminns man om när man läser om arbetarnas uppror mot adelsmännen(ett ganska misslyckat uppror). Buddenbrooks tycker dock att klasskillnader är bra.

Även om boken utspelar sig i en tid före Mann så kan man genom att titta på hans historia se att Buddenbrooks verkar passa bra in i hans barndoms värld. Det är ju inte heller någon nyhet. Det finns dock saker som bryter lite mot hans historia. På wikipedia står det att Mann har beskrivit sin barndom som "omhuldad och lycklig", men jag ser inte familjen Buddenbrook som en lycklig familj. Medan de iochförsig håller ett leende för omvärlden är nästan alla i familjen olyckliga. Jag kan därför bara anta att förfallet inte drabbade familjen Mann.

Vad blev du inspererad av Mann?

Thomas Mann föddes 1875 och gick bort 1955. Mann tillhörde en gammal köpmanssläkt i Lübeck och jag tror att det är detta som var anledningen till att han hade en sådan bra insyn i hur livet ser ut om man är en del av en köpmanssläkt. Tanken har slagit mig många gånger att Mann måste på något sätt ha varit kopplad till detta livet eftersom han hade sådan djup lärdom som man annars inte får av att bara läsa om det.

En annan förbindelse som måste finnas är en koppling med överklassen. Det språket han använder, den insyn han har i hur överklassen agerar och tänker, han måste nästan ha varit i närheten av överklassen. Med tanke på att han varit framgångsrik och tillhörde en köpmansfamilj (även om han själv inte hade detta yrke) är det kanske inte så konstigt att han har haft kontakt med överklassen.

I Nationalencyklopedin nämns det att Buddenbrooks delvis var självbiografiskt. Mann har efterliknat några av sin släkt i karaktärerna i boken. Thomas Mann skildrar en tid som var lite före hans tid, därför tror jag att han skildrade hur svår tiden som boken utspelar sig i var för många köpmän. Det var en tid med nya sociala omständigheter och ett nytt synsätt med nya värderingar. Situationen förändrades för många och köpmännens förhållande gick troligen nedåt när till exempel överklassen började ifrågasättas

Popcorn, förintelse och bastarder, del 2.

Jag stör mig på Manns långa och hopplösa beskrivningar, för han överdriver så mycket. Jag ser inte den personen som Mann beskriver framför mig, men med fantasin som jag lyckligtvis besitter, skapar jag egna porträtt av karaktärerna. Kanske tar jag inte in all den informationen om utseende och beteende för att Mann helt enkelt beskriver för invecklat, för mycket och för ingående. Jag är inte van vid sådan text, utan blir trött och orkar inte tänka på vad jag läser. Och jag måste erkänna att jag tycker det är roligare om författaren lämnar lite utrymme till läsaren att fantisera om hur karaktärerna ser ut. Alla små rynkor, vårtor, näsor, dubbelhakor som täcker halva ansiktet or what so ever behöver inte alltid finnas med på varenda karaktär. Det räcker att man beskriver en eller några karaktärer ingående. Inte alla platta, obetydliga små djurliknande hej-och-hejdå karaktärer, för det blir så tröttsamt!

Vidare vill jag förtälja att jag tycker Thomas Buddenbrook är en j... som är fruktansvärt taskig mot sin konstnärlige son när han ska läsa en dikt och förvisar alla som inte beter sig som man enligt honom ska. Som i det stormiga grälet med Christian, där det är omöjligt för honom att förstå att brodern vill gifta sig med en fattig kvinna med två oäktingar + ett tredje barn som är Christians. Thomas har levt för länge i sitt lilla skal och behöver snarast anpassa sig till hur världen håller på att utvecklas. Man kan inte alltid stå kvar i samma ställning, bo i samma håla och låtsas att allt är som det ska, för då blir det där uppvaknandet som man slutligen måste gå igenom betydligt smärtsammare.

”Jag förbjuder dig, hör du? Jag förbjuder dig det!” ropade han med en röst som fick rummet att eka och fru Permaneder att gråtande klämma in sig i ett hörn av soffan. ”Och våga inte handla mot det förbudet, det råder jag dig! Hitills har jag bara föraktat dig, sett förbi dig… men utmanar du mig, driver du saken till sin spets, så får vi se vem som drar det kortaste strået! Akta dig, säger jag! Hädanefter tar jag ingen hänsyn! Jag låter omyndigförklara dig, jag låter spärra in dig, jag förintar dig! Förintar! Förstår du vad jag säger?!”

Det här är bara en liten del av vad Thomas häver ut sig när Christian säger att han tänker gifta sig med Aline och ta på sig ansvaret för barnen. Christian själv ger nog så mycket svar på tal men försöker förklara att allt han vill ha är lugn och ro och någon som kan förstå honom. Och det förstår jag. Vem vill inte ha det? Nu när deras mor är död så står inget i vägen för att deras hat ska slungas över varandra och börja slåss med knytnävarna. Att Thomas skulle kunna förinta sin bror tvivlar jag inte på, men jag håller i detta fall på Christian. Jag identifierar mig mer med honom, bland annat för att jag älskar teater och dagligen har ont någonstans. Det ska bli spännande att läsa de sista sidorna och se hur det går. Annars är spänning något som sällan infinner sig i denna bok.

Stackars lilla Hanno som behöver växa upp under de här förhållandena och under all den smärta som han går igenom. Ibland tycker jag att Mann har gett Hanno homosexuella drag, och det får mig att tänka på Mann själv. Jag har läst och hört att han var bisexuell och levde ut den här sidan med några affärer vid sidan om äktenskapet. Även det stora draget till musik är gemensamt. Så kanske har Thomas Mann lagt en del av sig själv i lille Hanno.
Dock är jag lite osäker på att Hanno verkligen kommer att växa upp. Det känns som om ett visst fördärv snart kommer att vakna igen, för jag tror inte att det nöjer sig med gamla konsulinnan och Clara…

Jag tror inte att Hanno är den enda i boken som har fått drag från Thomas Mann. Christian tycker jag också är lik, på något vis. Thomas Mann ville inte bli köpMann, precis som Christian inte ville det. Mann gifte sig med en änka och fick tre barn, Christian gifter sig med en ensamstående som har tre barn. Och även Buddenbrooksbarnen är numera tre barn, eftersom Clara så snabbt försvann ur tiden av gissningsvis en hjärntumör.

Att Thomas och Christian bråkar mycket, kan också vara en likhet. Thomas Mann bråkade också under ett antal år med sin lite kändare bror Heinrich Mann, som också var författare. Min slutsats är att Mann med en viss bitterhet har skildrat en hel del personliga tankar och upplevelser, och fört över några av sina egenskaper hos olika karaktärer i boken.

Denna bild påminner mig om atmosfären i "Buddenbrooks". Under den klara och vackra ytan finns vassa stenar som så smått börjar visa sig för omgivningen. De små stenarna bildar bara strömningar i vattnet, medan de stora tränger i genom ytan helt och får vattnet att gå i en annan riktning.

Popcorn, förintelse och bastarder, del 1

Kontext. Sug på det ordet en stund. K O N T E X T. Ja, vad kan det vara för någonting? Jo, sammanhanget. Vilket sammanhang? undrar du kanske då. Det är det som jag ska tala om för dig i detta inlägg. Kontexten till boken ”Buddenbrooks – en familjs förfall”. .

Under bokens långdragna gång (eller händelser, för böcker går väl inte vad jag vet) har jag ställt mig några frågor. De första frågorna poppade upp som små popcorn i huvudet, och riktade in sig på, som hos så många andra som läser denna bok, ”Vad är det här? Jag fattar Nada! Vem är vem? Vadå Assez? Varför all denna franskan? Shit Maggedagg, (översättning: Oh My God) hur ska jag orka?!” Men sedan häller jag lite salt på de där vita, nypoppade popcorna och en liten klick smör som ger dem mer färg, och efter att de sakta svalnat av, blivit segare och fått lite tid på sig, börjar de cirkulera i mitt huvud som örnar i jakt på ett byte.

Varför skrev Thomas Mann den här boken?
Det känns som ett halvlyckat livsverk, något där personen i fråga samlar på sig för mycket händelser och fakta och sedan försöker trycka ut allt på en gång, i en och samma bok, fast att man kanske hade kunnat göra en sådär fem-sex stycken av dem.
Det är klart att han vill få ut något med boken. Ingen människa hade lagt ner så mycket energi utan något syfte. Många har spekulerat om att det är hans egen uppväxt eller i alla fall en del av den. Och Antonie Buddenbrook, är tydligen Thomas Manns faster. Kanske har Mann vuxit upp så här och vill skriva av sig och på så sätt bearbeta sin uppväxt. Han vill berätta för oss hur det var och vad som hände under detta 1800-talets Tyskland. Vill han visa vad som kan hända en till synes rik och lycklig familj, när tider förändras och allt det som man växte upp med, blev intryckt och skulle följa, grusades när nya strömningar tog till? Eller vad som händer om man bara bryr sig om pengar? Något sådant tror jag.

Vad hände under tiden då han skrev boken? Vad inspirerade honom?
Handlingen utspelar sig under 1800-talet, men Mann levde mellan 1875-1955 och boken kom ut 1901. Mann gick alltså tillbaka i tiden ett antal år och bosatte familjen Buddenbrook i sin hemstad Lübeck. Detta var år då underklassen började göra uppror. Folket inspirerades av revolutionen i Frankrike och deklarationen om mänskliga rättigheter från Nordamerika, och krävde att de också skulle få rättigheter och bättre ställt. Naturligtvis tyckte aristokratin inte om detta, de ville ju leva ett liv i lyx och kunna titta nedlåtande på de mindre priviligerade, för att de tyckte sig vara mer värda och smartare. Detta har Mann speglat tydligt i boken. Till exempel i fallet "den arma Klothilde" som hela tiden får ta emot pikar och hånas för att hon är fattig, blek, grå och hungrig. Det kan inte ha varit lätt att vara fattig under 1800-talets Tyskland, men än värre att vara fattig och bo hos en rik familj. Då ser och suktar man efter allt som man inte har. Eller, den förnuftiga, hon inser att ha alla de där sakerna inte gör en lyckligare.

Tony gestaltas också som typiskt nedlåtande mot personer som hon anser lägre stående. Hon blir till exempel arg på hushållerskan Riken Severin, som säger emot Tony, eftersom Riken inte ansåg sig vara hennes hushållerska.

Och rätt vad det är så råkar Tony nämna ”att sitta på stenarna” från ett långt förgätet minne till sin bror Thomas. Att sitta på stenarna vad var en viss Morten Schwartzkopf fick göra, för han var av lägre rang. Att Tony ibland beter sig nedvärderande tror jag beror på att hon stundtals själv blir nedvärderad av sin egen klass, för hon är skild inte en utan två gånger, och hennes dotter från det första äktenskapet gifter sig också med en odåga, som sedan hamnar i fängelse. Hon hävdar sig genom att inte heja på vissa människor i societeten. Tony blir förnuftigare på äldre dagar när hon lärt känna livet, men det saknas fortfarande en del.

Kristendomen dominerar också vid den här tiden och det skildrar Mann tydligt. Både Konsul Johan Buddenbrook och konsulinnan Elisabeth Buddenbrook svärmar för religiösa ideal, framför allt när de blir äldre och börjar närma sig döden. Och Christian, deras son, bär ju ett namn som definitivt kommer från kristendomen.

Att Mann faller tillbaka på olika strömningar kan man tydligt märka. Realismen uppstod runt 1830 bland annat av 1830 års liberala revolution och den industriella revolutionen. Något som kännetecknar realismen som finns med i boken är t.ex. vardagliga händelser, typkaraktärer, psykologi och mycket detaljerade och verklighetstrogna beskrivningar som miljö och beteende. När realismen slutar kring 1880 tar naturalismen vid. För naturalismen kan man t.ex. se sociala missförhållanden, samhällets skuggsida, detaljer och samhällsengagemang i ”Buddenbrooks”. När symbolismen efter det här kom, var det tid för mindre vetenskapligt tänkande, allt som man skildrade skulle inte stå skrivet på sidan, utan man skulle läsa mellan raderna. Man skulle gå in mer på djupet, se djupare på livet. Och jag tycker Mann till viss del har lyckats fånga detta också. Ibland får man läsa mellan raderna då det kommer till känslor och tankar hos karaktärerna och detta finns också i brev som karaktärer skickar varandra.

Jag kopplar författaren till verket i del 2, i nästa inlägg.

Kontexten - Buddenbrooks

Buddenbrooks skrevs år 1901 i Tysklands Lübeck.

Kristendomen var en väldigt central del av samhället under 1800 talet då boken utspelar sig vilket man även ser i Buddenbrooks. Som ett exempel när hela familjen fick träffa Grünlich för första gången och han nämnde att han tyckte det var bra när man visade att man var en god kristlig genom att döpa familjen efter kristliga namn. Eller som ett annat exempel att familjen ofta har besök av präster, de hade till och med en kristen skola. Kristendomen har präglat heal boken, familjens värderingar och uppfattningar byggen en del på den kristna tron.

Under sent 1700 tal hade vi både amerikanska och franska revolutionen, vilket man färgade tiden i Europa under 1800 talet, man hade ett nytt tänkande och det syns tydligt i Buddenbrooks att de adliga och överklassen drabbades av detta nytänkande och dessa nya värderingar. Eftersom den franska revolutionen var så nära Tyskland öppnades många nya tankar. Folk ville ha jämlikhet men de var den konservativa Buddenbrooksfamiljen helt emot. Thomas Mann har på ett sätt visat hur överklassen såg de nya moraliska idéerna, absurda och orealistiska. Han har helt enkelt beskrivit överklassens perspektiv på nytänkandet.

Man kan se i Buddenbrooks att Thomas Mann har inspirerats av realismen, naturalismen och symbolismen. Realismen är en epok som sträckte sig från 1830 till 1880 (ca). Att realismen är något som Thomas Mann har inspirerats ifrån denna epok som var lite förbi tycker jag är uppenbart när man ser på realismens kännetecken. Till exempel har vi som har läst boken ofta pratat om hur väl Thomas Mann skildrar verkligheten, miljön och hur människor agerar och fungerar psykologiskt sett. Faktum är att de största delarna av boken är dessa beskrivningar. Thomas Mann skildrar även väldigt vardagliga händelser vilket är utmärkande för realismen. Annat som man ser är tecken av realismen är typkaraktärerna och dialogerna. Likaså spänningen som alltid ligger under ytan.

Naturrealismen är en epok som sträckte sig från 1880 till första världskriget (ca). Med naturvetenskapens metoder skulle litteraturen bli mer modern, man skulle skildra verkligheten på ett objektivt sätt. Även här kan man se tydligt att Mann även har inspirerats av denna litterära stil. Mann framställer det sociala i samhället i Buddenbrooks, det mörka i det hela och missförhållandena.

Symbolismen är sent 1800 tal, denna litterära stil kritiserade naturalismen för att naturalismen skildrar verkligheten så noga. Litteraturens mest betydelsefulla uppdrag enligt symbolismen är att skildra fägring och inre sammanhang. Att Thomas Mann även har inspirerats av denna stil är fascinerande, han har blandat så olika stilar. Men jag finner det även uppenbart att han har inspirerats av den. Thomas Mann skriver nämligen inte bara objektivt med den raka verkligenheten utan även flödande med många djupa tankar som ligger hos karaktärerna.

Väntan på bokspyan

Först och främst vill jag ursäkta att mitt inlägg inte kunnat visa sig förän nu, men jag har inte haft möjligheten att få igång nätet på datorn. Så... nu sitter man hos mormor och morfar och hoppas på att elektroniken ska funka för en gångs skull!

Thomas – fyfan vad den mannen gör mig besviken! Ja, nu har vi fått följa hans framgångar i affärslivet då han tagit över firman efter Konsulns död. Det flyter på med pappersarbetet och möten, men Thomas är inte nöjd. Han anser nämligen att Tonys skiljsmässor och att Christian är okapabel att ta ansvar påverkar folks syn på hela firman och börjar förakta bägge syskonen, men det är Christian som drabbas värst då Thomas närmast jagar bort Christian från huset bara genom ett enstaka, kyligt samtal.

Självklart är det inte så konstigt att Thomas reagerar som han gör – han är ju forstrad på det viset att sätta firman firman framför allt. Samtidigt blir han väl trött och sliten då han arbetar och stressar mycket och måste tänka på släktens rykte – vilket ingen annan hjälper honom med. Därför ser han nog bara sina syskon som ännu en börda, ett bekymmer som han måste ta tag i eller skuffa iväg. Thomas har svårt att sätta sig in i andras situationer och jag önskar att han hade kunnat känna lite mer empati för sin syster och för en gångs skull skita i vad omvärlden tycker om Tonys kärleksaffärer. Jag menar, visst, nu råkar dessa saker ske just under de tider då skiljsmässor var synd och skam, men Thomas kan väl försöka förstå att man inte vill dela sitt liv med någon som struntar i en, knullar runt med andra och kränker en. Tonys förhållande var inte trygt, hon kunde inte lita på sin make, hon kunde bara förlita sig på att hon kanske skulle få skulden för ett misslyckat förhållande när det var själva mannen som var boven i dramat. Tony skulle bara må dåligt av att fortsätta ett sådant förhållande, men hon vet ju hur man fejkar en perfekt fasad utåt – dock har hon mod nog att säga ifrån istället för att i resten av sitt liv leva en lögn! Jag blir stolt över Tony när hon vågar ta sådana stora steg ensam. Att Thomas blir besviken för att Tony tar ut ännu en skiljsmässa är förståeligt, men han har ingen rätt att skylla henne för att vara överkänslig och ge upp för lätt. Thomas verkar ha lätt för att glömma att Tony är en människa.

Ungefär så här virrar mina tankar runt när jag läser om Thomas samtidigt som jag är förbannad; Tony har kännslor precis som alla andra och det hade varit dumt att låta henne brytas ned bit för bit bara för folks tyckes skull - tycker du inte det lille Thomas? Eller betyder ryktet så mycket mer för dig än din systers välmående? I sådana fall är du fan inte mänsklig och jag kommer önska livet ur dig i hela boken, käre Thomas!

Stundals går bara ett ord runt i huvudet på mig; Dö, dö, DÖ Thomas! - men det är bara för att jag är smått evil...

De sista kapitlen i Buddenbrooks har börjat bli dystra och atmosfären trycker ned människorna. Lyckan har vänt. Alla är dömda att misslyckas. Folk börjar bli ynkliga. De tigger pengar, visar strupen för att överleva, gråter, gnäller, kvider, kommer med undanflykter, utför fel handlingar som senare kommer ge men för livet. De slutade söka lyckan för länge sedan. De har gett upp. Till och med Tony har börjat bete sig ynkligt ibland.

Nu när man kommit in i boken, påverkas man skarpt när man ser hur allting börjar gå nedåt, hur allting börjar rasa, folks uppgivenhet – det känns som om man själv är drabbad, som om man sitter där i skiten och inte kan ta sig ur. Man är dömd att se dessa personer misslyckas hur ont det än gör. Vissa dagar när man själv inte mår allt för bra, klarar man knappt av att läsa vidare om familjens förfall, då skulle man själv deppa ihop totalt – detta syftar på att Thomas Mann utfört sitt arbete fenomenalt, då han fått med så starka känslor på ett gripande sätt med väl valda ord. Denna hopplöshet förmedlar författaren medvetet, men samtidigt undrar jag – hur i helvete orkade människan skriva denna story utan att själv ta livet av sig???

Det där första intrycket av ett hem med stilig möblering, där ett varmt, hemtrevligt ljus sprids från lamporna, där stora plantor som prunkar i rummen, den där kännslan av gemenskap, en familjär och rogivande atmosfär, där doften av cigarr och nybakat ligger i luften. Ett sådant hem man ofta upplever hos äldre då allting sprudlar av kunskap och ro, ingen stress, inga måsten – var så god att bara vara! Ett sådant hem har inte Buddenbrooks nu mera - det var bara en illusion...


” Då, plötsligt, inträffade detta moment... tilldrog sig något ljudlöst, skrämmande. Kvalmet tycktes ha fördubblats, atmosfären tycktes utöva ett tryck som på en sekund steg och oroade hjärnan, klämde åt kring hjärtat, hindrade andningen...därnere fladdrade en svala så tätt över gatan att hennes vingar slog mot stenläggningen...”

Herregud, efter att ha läst det citatet, kändes det nästan som om hela världen eller ”onda makter” ville utplåna Buddenbrooks

Nu är allting mörkt - det finns inte en gnutta ljus. Det är kyligt, luften är kvav och det ligger en ständig spänning i i den. Det går inte att slappna av och man blir sjuk av oro. En tryckande känsla mot halsen, en orolig mage – det känns som om själva boken blir illamående av infektionen som skett hos familjen Buddenbrooks och jag väntar på att den kommer slänga upp en ordspya på mig när som helst. Man sitter på spänn och väntar på att allt ska brista.

Nu är det kört...

Bakom familjen Buddenbrooks fyra väggar hyser en stor iskallhet som tär på mig som läsare. I början av boken förekom en varm, mjuk och härlig känsla, men nu kvittrar inte fåglarna som de gjorde innan, det är tyst, stilla och mörkt. Familjens rykte och företag åker sakta men säkert ner för den glashala skidbacken och chansen att klättra upp igen minskas var dag som går. Familjens förfall har nu tagit fart och jag har fått ta del av hur familjen Buddenbrook kämpar för sina liv, sitt rykte och för sina förfäder.

Stämningen i boken är tryckt, som läsare har jag under vissa sidor haft svårt att andas, det känns som att något i boken får mig att kvävas. Alla i familjen lever otryggt och ingen vet hur dem ska få ljus i livet igen efter allt som hänt och efter Johann Buddenbrooks död.
Johann Buddenbrook var från början en egoistisk skitstövel i mina ögon, men efter hans död kände jag av hans ånger och hans skuldsamhet. Han var uppväxt under hårda plikter och lät sina barn få uppleva precis samma sak. Innan hans själ lämnade jorden gottgjorde han sin vackra dotter, Tony. Grünlish var en fattig bedragare och konsuln hämtade hem Tony och hennes dotter Erika. Relationen växte mellan far och dotter och Tony hann förlåta honom för hans snedsteg. Med hedern i behåll och som en god man, make och far dog han.
Thomas Buddenbrook utvecklas kraftigt genom att själv driva företaget och hålla ihop familjen. Han tar på sig större och större ansvar, och går i sin fars fotspår. Som äldsta man i huset tar han kommandot och klagar över de som inte förstår sina plikter. På ytan är Thomas hård som sten, låter ingen få se han lida. Han ska, precis som sina döda släktingar, gå genom livet med bestämda steg och visa sin storhet. Ibland kan jag känna att han försöker FÖR MYCKET, det känns som att han inte gör någonting för sin egen skull, utan att han kämpar för sin far. Det är oerhört fint av honom att fortfarande visa sådan stor respekt, men jag tror att han i slutändan kommer falla till backen av all press och stress.
Tony Buddenbrook, familjens skam, fortsätter som änka i tio år tills hon måste ta tag i sitt liv och gifter sig med en man vid namn Permaneder. Ni som följt denna blogg förstår ju att hon misslyckas igen. Herr Permaneder är otrogen och Tony flyr hem. Hon förstör familjens rykte ännu en gång och det stör Thomas något fruktansvärt. Tony, som från början gick sin egen väg, har nu blivit en toffel. Tony är den karaktären som driver på handlingen eftersom att hon ständigt blir utsatt för problem. Hon vill egentligen gå sin egen väg, men är tvungen att hålla sig till traditionerna. Det är svårt att relatera till pressen alla karaktärerna i boken känner. Idag uppmanas ungdomar att gå sin egen väg och att vara egna, självständiga individer. Det är väldigt intressant att göra sådana jämförelser för då förstår man verkligen skillnaderna mellan då och nu.
Christian Buddenbrook utvecklas inte så mycket mer än att han blivit galen i teater och konst. Han blir mer och mer utestängd från familjen eftersom att han inte gör det som sedan barnsben planerats för honom.

Thomas Mann beskriver stämningen till största del genom karaktärernas dialoger, men miljöbeskrivningarna är av hög klass. Han levandegör karaktärerna och miljön genom långa, välutformade beskrivningar. Hela Lübeck känns som ett mörkt stort hål, även om husen och karaktärerna beskrivs med vackra ord, påträngs man av obehag. Jag har hela tiden en plågsam känsla inombords eftersom att man vet att allt kommer att gå käpp-rätt-åt-helvete. Under denna tiden fanns inget som kallades nåd, det här var tidens grymhet. Jag tycker att det är spännande att ta mig igenom karaktärernas ständiga skrik på hjälp och denna ständiga grymhet familjen måste kämpa emot. Det är även underhållande att följa relationen mellan Christian och Thomas som nu exploderat totalt. Thomas ser sin yngre bror som en skam och hade han fått chansen hade han förmodligen skjutit honom. Christian bara klagar, beter sig illa och orkar inte med alla måsten att han istället stoppar huvudet i sanden. Ja, han försöker fly från det, precis som Tony gjorde från sina två äktenskap.

Under ytan bubblar irritationerna, sorgen och känslan av att karaktärerna vill krossa allt som står för deras väg. Hade jag exempelvis bara sett dem på stan hade jag förmodligen trott att allt var som en dans på rosor och kanske beundrat denna utsmyckade familj. Man vet inte vad som gömmer sig bakom en fasad av stolthet förrän man genomskådar den med känsla och engagemang. Familjen Buddenbrook är en deprimerad familj som tagit på sina overaller för att kasta sig utför backen.

Fiktion och miljö

Den tidsanda Tomas Mann försökte sammanfatta i boken kan vara mycket svår att förstå, först och främst eftersom det inte handlar om någon tidsanda Tomas Mann kände personligen. Den tidsanda som finns i boken kan endast sammanfattas som Tomas Manns egna tidsanda. Den miljö han uttrycker är ett uttryck av hans egen tid och hans egna subjektiva syn på borgerskapets traditioner och perspektiv.
Boken må vara lite av vad som uttrycks på bokens baksida, en andlig biografi, men det handlar fortfarande om skönlitteratur. Bokens miljö som beskrivs är inspirerad av många platser som Mann kände väl, men de är fortfarande fiktion. De personer Mann kände har gett personlighet och inspiration till bokens karaktärer, men de är precis som miljön fortfarande fiktion.
De olika författarna i radioprogrammet Bokcirkeln, det projekt vi tagit del av, diskuterade i måndagens program hur vida det var tidsandan, klassen, nationaliteten eller kvinnosynen som påverkade de olika familjemedlemmarnas tankar och beslut. Det är intressant att höra diskussionen om hur familjefadern konsuln Johann Buddenbrooks styr sin dotter till att gifta sig med en man som sedan visar sig vara en bedragare. Diskussionen handlar om det är konsuln kvinnosyn eller borgerlighet som styr honom. Det är intressant hur författarna reflekterar över en fiktionell karaktärs tankar och val.
Frågan är hur vida det går att säga att tankarna verkligen tillhör Johann Buddenbrooks. Konsuln är en karaktär skapade av Mann själv. En karaktär med mycket ånger över att han tvingat sin dotter att gifta sig olycklig. En dotter som nu är ensamstående mor och som flera gånger ser ut att ha förlorat hoppet om att bli omgift. Går det verkligen att säga att Johann Buddenbrooks och dottern Tonys tankar är deras egna? Är de inte karaktär skapade för att föra handlingen framåt utan vidare djupt förankrade anledningar till deras beslut?
Det är mycket svårt att säga att tidsandan över boken, som är en stor del av miljön, på olika sätt uttrycker det typiska för den tiden hos köpmannafamiljer. Mann skrev inte om sin samtid utan om ett fiktionellt förflutet som handlade om en påhittad borgerlig familj med påhittade traditioner och påhittad släkthistoria. Hur vida Johann Buddenbrooks beslut påverkas av hans familjs traditioner och köpmännens traditioner är svårt att säga, eftersom dessa två saker är helt skilda.
Familjens traditioner är fiktion. De bygger på historier och lärosätt skapade av författaren Tomas Mann själv. Däremot kan det finnas grund i de köpmanna traditioner som Johann Buddenbrooks och familjen följer. Dessa kan vara hämtade ifrån historiska böcker och ifrån de köpmän Tomas Mann själv träffat. Därför är det svårt att se hur vida Johann Buddenbrooks beslut är rent medvetet eller endast bygger på påverkan av hans miljö. Detta eftersom hans beslut bygger på Manns egna tankar, egna upplevelser och egna miljö.
Karaktärerna känns dock mycket intressanta och det finns en viss längtan efter att få diskutera deras beslut och deras traditioner. Det går visserligen att grunda sig på vad som går att läsa i boken, men det är mycket svårt att säga hur vida dåtidens kvinnosyn eller borgerskap påverkat konsuln eller de andra karaktärerna. Karaktärerna tar dessutom många beslut som går utanför de följda traditionerna och uppfattningarna.
Christian Buddenbrook väljer att istället för att upprätthålla familjens goda rykte och arbeta på ett vårdat och strikt yttre bli en så kallad svirare. Han ter sig vara en svag och sjuk del av familjen Buddenbrooks i övrigt välskötta kropp. Brodern Tom väljer helt enkelt att amputera denna kroppsdel genom att, i samråd med Christian, att skicka iväg honom. Ett mycket intressant klimax mellan båda bröderna. Ett beslut som både ger dem ro, men också skjuter dem längre ifrån varandra.
Tolkningen av broderskapet känns smärtsamt och mycket sorgligt. Det är en del av familjen som det officiellt väldigt sällan talas om, men som yttrar sig inom familjen och på deras gemensamma middagar. Deras broderskap känns dock mycket grundat i vad det förväntats av dem båda från början av deras liv. Från barnsben var det sagt att Tom skulle ta över firman och att Christian kanske kunde tänkas bli något i stil med diktare. Bröderna följer endast de mönster och de krav som varit satta sedan de var barn. Christian har behandlats som en mindre begåvad och slappare gestalt, medan Tom alltid haft kraven på sig att prestera högt och arbeta hårt. Någon som också kan ses som grund till Toms problem med nerverna och Christians ”svirande”. Bröderna är endast vad de antas vara.

Blogginlägg 2 – Förfallet har börjat och vart försvann Christian?

Så! Nu har jag ÄNTLIGEN lyckats logga in på bloggen. Egentligen skulle mitt inlägg ha blivit publicerat igår om det inte vore för vår paranoida grupps lösenordsbyte! Läs nu och njut av mitt försenade inlägg...

Den här veckan ska vi behandla stämningen och miljön i boken.

Den ytliga miljön i Buddenbrooks-världen är en väldigt fin miljö, som jag inte skulle ha något emot att besöka. Husen är stora, vädret är oftast (även om det inte alltid är fint) väldigt vackert beskrivet och man går på utflykter där man äter gott i solskenet.

Buddenblogg-skribenten Ida Davidsson skrev i ett tidigare inlägg om att Buddenbrooks är som att komma in i en 1800-talsmålning, och det är en bra beskrivning. Det verkar helt enkelt vara sättet Mann skriver på i boken. Han beskriver på ytan hur bra den övre borgarklassen levde på den här tiden, och om deras små aktiviteter, men det finns givetvis mer till boken än just den här vackra miljön. Om man tänker på hur människorna i den känner sig är det annorlunda, för i Buddenbrookska hjärnor regerar stress och ständiga tankar på affärer och giftemål. Falskheten kryper sig in i alla. Folk blir äldre och sjukare för att till sist dö.

Miljön går hand i hand med stämningen i boken. Buddenbrooks har en ganska tryckt stämning, där allt som rör sig lite ur tystnaden får uppståndelse. Just nu känns den inte som att stämningen är "tip-top" i familjen, men Mann använder inte sitt berättande för att beskriva de vemodiga känslorna, utan han låter snarare karaktärerna berätta om hur de iaktar världen.

Detta kan man se på de sista sidorna, då Tony använder upp 2-3 sidor i boken bara av att prata med/skälla ut Thomas och spy ut sina känslor över de tunna pocketsidorna.

Om man ändå försöker leta upp en stämning i boken så är det just den här spända ytan, där minsta rörelse skapar vågor. Så karaktärerna som spelar ut skapar starka reaktioner som till varje pris måste hindras från att komma ut bland resten av överklass-samhället.

Ett utmärkt exempel på det är brodern Christian. När Christian på allvar börjades presenteras i boken blev jag glad och trodde att han skulle "ta över" handlingen och axla Tonys mantel som rebell, och till viss del gjorde han det. När Christian kommer in i den fina handelsmannakulturen passar han inte in. Han är en levande karaktär som ingående berättar om alla sina känslor och passioner. Christian tycker inte, liksom resten av Buddenbrooks-familjen, om att sitta framför ett skrivbord hela dagen. Han beskrivs som en så kallad "svirare". Över Christians crazy-ways blir brodern Thomas rasande och där växer en obehaglig men spännande konflikt fram.

Vår lärare i svenska, Cecilia, berättade under en lektion något i stil med att Manns böcker ofta hade temat "det konstnärliga" mot "det vanliga". Det är Christian ett utmärkt exempel på. Han kommer in med sina annorlunda värderingar och ställer sig, visserligen ofrivilligt, i en skarp kontrast mot resten av familjen. Det är då brodern Thomas kallar honom, som också citeras av Ida två inlägg under mitt, "en sjuk fläck på familjens kropp".

Jag ÄR verkligen besviken på att Christian inte fick mer utrymme. Varför? Jag önskar bara att jag fick sitta här och fortsätta läsa om hans värk i benet och hur mycket han tycker om teatern. För alla i familjen började se snett på honom. Istället blev han ivägskickad, ivägskickad till en annan stad för att bli mer självständig. Ack, vad jag önskar att något nytt hände! Men NEJ! Mann har redan gjort det klart för oss att det är Tony som skapar skandalerna i familjen. Visst, Christian fick sin lilla tid i rampljuset, men sedan blev han bortblåst.

För Tony, hon har sett sina bästa dagar. Nu är hon verkligen helt förlorad. Hon är skiljd två gånger och har fördömande blickar i nacken vart hon än går. Inte minst från broder Thomas. Thomas tycker bara att hon är barnslig när hon klagar över sin man, men det hade förmodligen ingen tyckt i vår tid.
Även om hon har det riktigt jobbigt så har hon inte blivit en bättre person under årens lopp. Hon är samma gamla Tony, som naglar sig fast vid sitt hat mot vissa personer och samhällsklasser. Om jag ska vara helt ärlig, så börjar jag tröttna lite på henne, liksom, kom på något nytt!

Ja, sen har vi Thomas, och han är också ganska nere. Man skulle kunna säga att han är en dålig människa, men nej. Han är bara förstörd av sin tid och sitt arbete. Han tar allt på det allvar han måste. Jag tror inte att han mår så bra i sitt hjärta.

Att jag är såhär negativ har en anledning. Och jag vet vad den är. Förfallet har börjat.
Felicia Forsström har i sitt inlägg under mitt helt rätt om att Thomas Mann allteftersom har blivit mer och mer depressiv i sitt skrivande. Förfallet kanske inte har börjat ekonomiskt sett, men socialt har Buddenbrooks redan börjat glida ner i ett mörkt hål.

Skrumpnade papegojhuvuden och butiksbiträdande gaseller

Efter att ha läst till sidan 345 kommer jag titt som tätt på mig själv att undra hur Thomas Mann egentligen är funtad. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer deprimerande blir det för den Buddenbrookska familjen. Rätt vad det är kommer en liten höjdpunkt, en liten topp av lycka, bara för att allting sedan ska rasa ihop och gå käpprätt åt lurås igen. Som Tonys äktenskap. Har Mann också varit utsatt för det här? Ett liv i deprimerande meningslöshet och allmänt korkade och högfärdiga personer i sin omgivning. Det är den sinnestämningen jag känner när jag läser boken. Den leder sakta men säkert ner en i fördärvet. Samtidigt är det några punkter av solsken som får en på bättre humör, som får en att vilja fortsätta läsa, och när man lägger ihop boken så har man ändå en bra känsla i kroppen.

Nu har konsul Johan Buddenbrook dött – förmodligen av hjärtattack eller stroke eller något liknande. Tony har skiljt sig med Grünlich, gift om sig med herr Permaneder och även hunnit skilja sig med den senare. Under tiden Tony och herr Permaneder var gifta blev Tony gravid, men barnet dog redan efter en kvart ute i världen. Det var den toppen som rasade.
Även Gotthold Buddenbrook, Konsul Johan Buddenbrooks halvbror, har dött och efterlämnat sina tre döttrar, (vilka jag förövrigt skulle vilja beskriva som tre skator), och hans hustru. Båda makarna Kröger, konsulinnans föräldrar, är döda och det fina huset ska rivas. Thomas har gift sig med Gerda, en mycket förnäm och allmänt asocial kvinna, medan brodern Christian Buddenbrook bara ägnar tid åt teater, fest, ”Klubben”, drickande och så kallade ”nöjen”. Clara har gift sig med någon underlig typ, men hennes hälsotillstånd verkar vara lika allvarligt som själva Clara. Kommer hon att leva i nästa inlägg?

Okej, jag fattade undertiteln redan efter de första sidorna – ”En familjs förfall”. Men ska det fortsätta så här hela vägen? Jag plöjer mig igenom denna tjockisbok, men trots alla sidor är det inte svårt att begripa vad som kommer att hända.
Missförstå mig rätt: Jag tycker inte illa om boken, i förra inlägget gillade jag den ganska mycket. Men hör och häpna; istället för att ledas ner i fördärvet, tycker jag boken tidvis är komisk! Ja, ni läste rätt; K-O-M-I-S-K. All denna deprimerande sörja blir så överdriven att jag plötsligt skrattar åt vissa händelser och fisförnäma människor.

Även alla djuriska liknelser får mig att le. Jag menar; SKRUMPNADE PAPEGOJHUVUDEN, hallå, eller? När tvillingparet Gerhardts knoppar beskrivs så här, ser jag två tantkroppar med var sitt gammalt fisfärgat papegojhuvud framför mig. En ganska komisk syn, måste jag förtälja.
Sedan var det den där butiksbiträdande gasellen, Anna. Det hör egentligen till första delen av boken, när Thomas smyger iväg till blomsterbutiken för att träffa en flicka som han håller kär. Först är det bleckpinglan över dörren som gläfser som en hund när han går in och sedan är det lilla Anna som är späd som en gasell. Det här gäller också Sievert Tiburtius. Mann beskriver hans lustiga utseende mycket utförligt fast att han är en platt karaktär. Tydligen har Tiburtius lika spetsiga öron som en räv.

Så vad vill Mann säga med alla dessa liknelser? Kan man se en viss likhet mellan djur och människor? Trots att jag får många roliga och oseriösa bilder i huvudet på djur och människor korsade, är jag böjd att hålla med Mann. Visst ser en del verkligen ut som små råttor, hästar, hundar, katter, kaniner osv. i ansiktet! Så… Bara en rolig tanke… Vilket djur är Thomas Mann likt? En hund, kanske? En tax med spetsiga öron. Eller den där räven som Tiburtius liknade. Ja, något sådant. Och en liten släng av ekorre.

Med det här vaknar funderingar om vilket djur jag själv liknar. Men det är kanske inte väsentligt, så länge det inte är en mask eller något. Det hade varit lagom kul.
Hur som helst tänkte jag att de här djuriska liknelserna nog har en viss mening i boken. Eftersom den är ganska djup och komplicerad och tycks samla på olyckliga och illmariga individer, kanske Mann använder djurjämförelser för att lätta upp stämningen lite. För att få läsaren att orka fortsätta läsa. Visst är boken viktig, men på sina ställen också ganska långsam och invecklad.

Miljö

Precis som Ida Davidsson skriver, så är miljöbeskrivningarna väldigt detaljerade och det känns som man är på platsen i fråga. Och alla dessa maträtter! Man ska inte läsa boken om man är hungrig. Det blir dock lite för mycket av beskrivningarna ibland. Och så många konstiga ord! Jag har listat ut att en ”fadermördare” är någon sorts krage på ett
klädesplagg, men jag kan inte hjälpa att jag ser en bödel med en yxa framför mig.
Den bästa miljöbeskrivningen är vid Travemünde. Det är så utförligt, så vackert och rogivande. Jag har varit i Travemünde när jag åkte med färjan, men jag kommer inte ihåg ett dugg. Som Mann beskriver det, känner jag bara för att åka dit en försommardag, sätta mig på stranden och invänta min Morten Schwarzkopf, som sakta kommer gående och sätter sig på en sten intill mig.

Det här är vad jag känner och ser när jag läser ”Buddenbrooks”.
Foto: privat.

Tyvärr fick ju inte Tony sin Morten. Innan hoppades jag på att de skulle träffas igen, men det hoppet har Mann långsamt lyckats trycka ned i en bottenlös brunn av hopplöshet. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om Tony. Egentligen vill jag inte det, för hon är bortskämd och blåst och ser sig som bättre än
många andra. Antonie är något av en Drama-queen, som genom att gifta sig mot sin vilja desperat försöker att vara viktig och hjälpa sin bror att få bort sig själv. För det enda som är viktigt är firman, precis som de andra skribenterna på den här bloggen skriver. Och det är sorgligt. Det absolut viktigaste i livet borde vara familjen. Delen av sig själv. Och när jag med växande förargelse läser Thomas uttalanden till Tony, efter att hon kommit på herr Permanender kopulerandes med Babétt, vaknar mitt världsperspektiv igen. Hur många är det i världen som struntar i sin familj och istället satsar på karriären, som Thomas? Förhoppningsvis är det ändå familjen som betyder något i slutändan.

Så här långt in i boken konstaterar jag att Thomas Mann skriver mest om Tony. Hon är den som vi får följa i tankar, åsikter och upplevelser. Kanske följer vi henne just för att hon är så ensam som hon är. På något vänster känns det som att Mann ville att vi skulle hänga med henne, få uppleva hennes liv och se henne utvecklas. För inte bara det att hon har tagit upp mest av tiden i boken så här långt, det var hon som började den också. Frågan är om hon även kommer att avsluta den. Jag är ingalunda säker på det. Inte om fördärvet får bestämma…

”En god vän har firat namnsdag, han kommer hem i feststämning, på lite för gott humör och gör sig skyldig till ett litet övertramp, ett litet opassande snedsteg…”

”Du ertappade din make med en svaghet, du såg honom lite löjlig…men det borde inte göra dig så fruktansvärt upprörd utan snarare roa dig lite…”

Konsul Thomas Buddenbrooks ord till systern Tony, får mig att vilja gömma den här krabaten under hans kudde.

Foto: privat.

(Den Kyliga) Tillvaron i familjen Buddenbrooks går vidare

Miljö & Stämning

Miljön är kolossalt noggrant beskriven. Thomas Mann skildrar allt från maträtterna till omgivningarna i detalj. Även om det kan bli lite för mycket av dessa beskrivningar så dras man med och ser allt framför sig, som jag tidigare nämnt är det som att komma in i en målning, en oerhört detaljrik målning. Man dras in direkt och man kan nästan känna smaken av de utsökte rätterna och kända vinden mot kinden i Travemünde.

Thomas Manns skildrar Buddenbrooks historia på ett dystert sätt, till och med när han beskriver en vacker miljö som Travemünde är det nedstämt, som om färgerna har mattats ner till en gråare ton. Vackert men uppmålat med tunga färger.

Stämningen i Buddenbrooks är enligt mig dyster, mörk och spänd. Visst, lockas man ofta till skratt av Thomas Manns beskrivningar och det enda sorgliga som sker egentligen är dödsfall, som ändå är naturens gång. Men det är något som känns fel, allvarigt fel. Det är som om det fina och varma i Buddenbrooks endast är en fasad, en mask och bakom masken döljer sig en oerhörd kyla. Kanske uppfattar jag detta för att jag vet bokens tema- en familjs förfall, men jag tror att även om man inte visste bokens tema så skulle man uppfatta stämningen på detta vis.

Man känner en slags spänning bland människorna och deras intriger, värmen finns alltid där med vackra ord men kylan ligger strax under. Familjens firma är det enda som någon betydelse och när något går emot dess principer kommer en hård motattack. Denna spänning som hela tiden ligger under ytan mellan familjens relationer, deras vilja att alltid vara till tillfredställelse ger mig kalla kårar. Det känns så omänskligt och falskt.

Thomas Buddenbrook (nuvarande konsuln) i ett bråk med Christian Buddenbrook:

”Det är slut säger jag dig! Du lyfter din lön, men du kommer aldrig till kontoret… det är inte det som gör mig uppbragt. Gå bara bort och spela bort ditt liv så som du gjort hittills! Men du komprometterar oss, oss alla, varthelst du går och står! Du är en missbildning, en sjuk fläck på familjens kropp! Du är av ondo här i stan, och om det här vore mitt eget hus så skulle jag köra ut dig, där, genom porten, skrek han i det han gjorde en vild och vid gest som omfattade trädgården, gården, stora hallen. Han lade inte band på sig längre. Ett länge uppdämt ursinne urladdade sig”

Därefter konverserar de lugnt om affärer.

Karaktärerna Fortsättning:

Sedan Thomas Buddenbrook blev den nya konsuln har han blivit mer och mer seriös som person. Han börjar likna sin far och farfadern före det. En koppling finns nämligen att se där, som sin far tog han sin nya makt på allvar direkt när han blev konsul och använde den väl. Han är en välkänd och respekterad person, han är skicklig som konsul och affärerna går bara bättre och bättre. Dessutom började han ta vara på firman och familjen på ett strängt sätt. Thomas utvecklade en avsky mot allt som var förnedrande i hans ögon. Det kan man till exempel se i hans relationer till Tony och Christian.

Thomas Buddenbrook har blivit som en fadersfigur för Tony, nu är det hans vilja Tony ska följa, han har nu mest kunskap om vad som är bäst för firman. Man märker att han inte tar henne på riktigt allvar och att han driver med henne som person. Konsuln Thomas anser att Tony är alldeles för överspelad och hon har ingen aning om varför Thomas snäser av henne vid hennes ”förnäma” uttal och "förnäma" sätt.

Efter skilsmässan med Grünlich har Tony börjat betrakta sitt liv med en allvarsam syn. Hon tillämpade uttrycket ”som det kan gå i livet”. Som om hon hade djupa kunskaper om livet och gått igenom mer an vad någon kan ana. Hon blev hemmastadd igen i Buddenbrooks boning och började leva sitt gamla liv. Men detta gjorde henne deprimerad, Tony ansåg att hennes liv var över även om hon fortfarande var ung.

Då bestämnde hon sig för att resa iväg och det blev till München där hon hade försträffligt roligt och träffade den spännande herr Permaneder. Som hon sedan ingår ett giftermål med. I början av herr Permaneders bekantskap med hela familjen var Tony ytterst oroad. Herr Permaneder är en ovanlig man som har andra ideal än familjen Buddenbrook, vilket bekymrar Tony på grund utav att hon gillar Permaneder men hon tänker även på familjens heder och vet inte om han är rätt man att gifta sig med. Men efter giftermålet när de bor i München är Tony olycklig, hon har inte alls det förnäma liv hon ville ha, sedan begärde hon skilsmässa när den sista droppen i bägaren rann över.

Relationen mellan Christian och Thomas är inte precis vad man skulle kunna kalla för broderlig kärlek. Thomas ser ner på sin yngre bror och tycker att han ör en skamfläck när han beter sig så som han gör. Christian Buddenbrook anser att arbetet inte fungerar för honom och allt han egentligen vill göra är att ta en kopp kaffe på ett café eller sitta och gå på teater dagarna i ända. Han klagar ofta på olika värkar och problem och funderar ofta högt om vad han kan ha för sjukdomar. Han kommer även ofta med andra uttalanden som omgivningen anser komiska, förutom hans broder som tycker att hans bror är skamlig.

Efter ett bråk mellan bröderna inser Thomas Buddenbrook att hans bror vill ha hög position som sin bror. Christian får därför börja arbeta på annan ort där han har mer makt. Efter ett tag får han ännu mer auktoritet när en högt uppsatt person avlider. Thomas råder då sin bror att resa hem med tanke på omständigheterna. Men Christian åker inte hem och affärerna börjar gå sämre och sämre… ändå njuter Christian av livet på teatrar och caféer.

Buddenbrooks - Plikten framför allt

662 sidor dystert 1800-tal fyllt av orättvisa och oönskad kärlek över klassbarriärerna. Överklassens överdrivna sökande efter rikedom och högt uppsatt socitetsliv. Olyckliga, pinade personer som får offra sina högsta önskningar, så som kärlek, för familjens välstånd. Om man inte handlade som förväntat, valde att gå sin egen väg - uteslöts man ur familjen. Det var ungefär dessa ämnen jag kunde tänka mig att denna story skulle innehålla – inget lockande direkt. Men, författaren Thomas Mann har skrivit boken Buddenbrooks på ett intressant sätt med variation, väl utvecklat språk, rikligt med stildrag och tydliga miljöbeskrivningar så att man verkligen kan leva sig in i boken – något som jag skattar högt. De olika karaktärernas personligheter framgår markant. Thomas Mann har skrivit boken precis som jag vill ha den – kännsloladdad och välskriven Berättarperspektivet är i 3e person, dock ur de olika huvudkaraktärernas synvinklar. Dessa övergångar mellan berättare går smidigt till då det inte sker några komplicerade, plötsliga hopp utan sammanhang. Konsul Johann, även kallad Jean är överhuvudet i familjen Buddenbrook efter fader Johann Buddenbrooks död. Till en början verkar han som en barnakär familjefar, klok och lugn. Senare i boken liknas han med en far som inte sätter sina barns bästa framför allt, utan pengarna kommer före. Detta tycker jag själv är tecken på dåligt föräldraskap, men Konsuln och hans fru Konsulinnan anser detta som naturligt då de själva fostrats på detta vis. Antonie Buddenbrook, även kallad Tony, är Konsul Buddenbrooks äldsta dotter. Denna tös bär föräldrarnas stora förväntningar att gifta sig med en man som hon själv inte älskar. Tony var från början en rebellisk flicka som gick sin egen väg, var näsvis och kunde inte föra sig bland det mer förnäma folket. Efter en vistelse på pensionat förändrades Tony märkvärt och blev den väluppfostrade, lydiga dotter Konsuln önskat. Hon blev en bortskämd, yngre kvinna som var stolt över sin härkomst. Då undrar jag – hur kunde man vara stolt över sina rötter då det inom släkten bara innebar tvång, orättvisa och pengar? Jag förstår inte ens hur Tony kan vara redo att offra så mycket, gifta sig mot sin egen vilja för sina föräldras gillandes skull – föräldrar som tydligen inte älskar sin dotter såpas mycket så att de vill sin dotters bästa på ALLA sätt. De är trångsynta och giriga, fostrade till pengahungrande monster. Tony säger ifrån när för mycket väntas av henne, men låter sig kuvas för familjens tyckes skull. Att vara fadern tillags är något som flickan ständigt strävar efter. På detta viset är hon svag. Tony verkar vara en kall person stundtals, men är nog en vilsen, osäker själ som inte riktigt vet hur hon ska göra för att må som bäst efter att ha blivit fostrad på ett sådant vis som gjort henne beroende av familjen och ekonomin. Tony har sedan barnaben intalats att hon inte kan klara sig själv. Flickan utvecklas med tiden då hon umgås med folk av lägre status. Detta får henne att inse att dessa människor är precis som henne, men med lägre levnadsstandard. Under tiden som Tony lever med dessa lär hon sig också uppskatta det enkla livet samtidigt som hon får uppleva kännslor hon aldrig kännt förut. Thomas Buddenbrook är familjens stolthet, en välutbildad ung man som gör vad som förväntas. Han verkar glad och positiv till allt, men är allting verkligen så lätt? Eller kommer han få lida lika mycket som sin syster för sina kännslor? Jag hoppas att vi kommer få ta del av Thomas öde senare i boken. Grunlich är mitt stora hatobjekt i ”Buddenbrooks”, då han enbart verkar tänka på pengar och ser sin hustru som en vara, en kännslolös varelse som man kan behandla hur som helst, som Grunlich själv har äganderätt på. Sådana män är avskyvärda och borde få sig ett snack med sina kära mödrar

Något högst personligt

Där handlingen i Buddenbrooks börjar presenteras vi för en välbärgad familj som imponerar på vänner och släkt med sina rikedomar. De enkla presentationerna för familjemedlemmarna och vännerna gör en något förvirrad och hela första kapitlet känns en aning svårförståeligt. Jag är dåligt insatt i den tyska namnkulturen och de många personerna blir svåra att greppa i de första kapitlen. Tankarna cirkulerar för det mesta runt vem som är vem, vad de har för relationer till varandra och vad all franska gör i en berättelse om en tysk köpmanna familj.

Efter att ha funnit en form av lugn i boken och lärt känna Manns författarskap och språk blir boken dock mer och mer förståelig. Olika intryck av familjemedlemmarna börjar växa fram. Manns beskrivande ord om de olika människorna ger en egen relation till var och en. En relation som kan ses högst familjär. Relationerna som känns både obekväma och trivsamma, precis som i verkliga livet. Även om det aldrig någonsin kommer finnas tillfälle att få tala med dessa rent fiktionella personer, känns det fortfarande som jag efter hundrasjuttio känner dem alla ganska väl.

Jag har redan lärt känna unga Toni såpass väl att jag skulle kunna föra samtal med henne och veta hur hon skulle reagera på mina ordval. Jag vet att den något sluga men ändå älskvärda och lättsamma Toni är en människa som gärna kämpar för sin sak. En något självcentrerad människa som utan problem hade passat i de högsta sociala kretsarna.

Konsuln Buddenbrooks oro och tankegångar har jag redan lärt känna. Genom bokens sidor har jag kunnat studera hans kamp för att hålla samman familjen och firman. Hur han förhåller sig till barnens handlingar och fruns önskningar. Hur han bryr sig om sin far och sin svärfar när båda är i slutet av livet. Konsuln är en mycket omtänksam man, men också väldigt strikt och bestämd.

Tomas Mann får en att bry sig om bokens karaktärer. Han själv, som berättare, håller sig dock högst neutral genom hela boken. Han låter man själv, som läsare, forma egna intryck till varje person. Han väljer snarare att beskriva människors beteenden än att försöka forma läsarnas intryck genom adjektiv och adverb. Han tar varken fram det sämsta eller bästa hos människor. Vi får genom deras egna ord och handlingar skapa intryck ur ett personligt perspektiv skapa en bild av dem.

Min personliga uppfattning, är att Tomas Mann vill skapa ett intryck hos oss på det viset som han själv betraktat sin familj. Han tar av sina egna erfarenheter och försöker få oss att se på familjen Buddenbrooks inte endast som karaktärer, utan även som våra egna vänner eller rent som våra familjemedlemmarna. Det här är, vid det personliga, som Tomas Mann blir otroligt intressant som författare. Hans tolkningar av sitt egna liv får uttryck i hans författarskap. Boken är knappast en självbiografi, men ändå berättar den något om Tomas Mann. Detta uttryck, att tolka sitt eget liv i sitt författarskap, är något som är återkommande bland den senaste tidens nya svenska författare och som även kan noteras hos författare som John Irving. Ett uttryck som är mycket intressant och som på många sätt gör boken mycket mer intressant.

Den personliga relationen som man upplever till de olika karaktärerna finns nog eftersom boken är såpass personlig från Manns sida. Läsarna känner igen sig i det vardagliga livet och relationerna känns verkliga. Läsarnas intresse blir starkare för varje sida och ens egna förhoppningar växer för varje kapitel. Jag hoppas lycka och välgång för de karaktärer jag fått ett gott intryck av. Andra karaktärer tycker jag mindre om och andra avskyr jag rent av. Jag älskar vissa, andra hatar jag. Jag är plötsligt personligt fäst vid boken och vid Tomas Manns författarskap.

(Jag ursäktar den dåliga styckeindelningen. Vårat bloggverktyg vill tydligen inte använda sig av ordentlig styckeindelning)