Blogginlägg 2 – Förfallet har börjat och vart försvann Christian?

Så! Nu har jag ÄNTLIGEN lyckats logga in på bloggen. Egentligen skulle mitt inlägg ha blivit publicerat igår om det inte vore för vår paranoida grupps lösenordsbyte! Läs nu och njut av mitt försenade inlägg...

Den här veckan ska vi behandla stämningen och miljön i boken.

Den ytliga miljön i Buddenbrooks-världen är en väldigt fin miljö, som jag inte skulle ha något emot att besöka. Husen är stora, vädret är oftast (även om det inte alltid är fint) väldigt vackert beskrivet och man går på utflykter där man äter gott i solskenet.

Buddenblogg-skribenten Ida Davidsson skrev i ett tidigare inlägg om att Buddenbrooks är som att komma in i en 1800-talsmålning, och det är en bra beskrivning. Det verkar helt enkelt vara sättet Mann skriver på i boken. Han beskriver på ytan hur bra den övre borgarklassen levde på den här tiden, och om deras små aktiviteter, men det finns givetvis mer till boken än just den här vackra miljön. Om man tänker på hur människorna i den känner sig är det annorlunda, för i Buddenbrookska hjärnor regerar stress och ständiga tankar på affärer och giftemål. Falskheten kryper sig in i alla. Folk blir äldre och sjukare för att till sist dö.

Miljön går hand i hand med stämningen i boken. Buddenbrooks har en ganska tryckt stämning, där allt som rör sig lite ur tystnaden får uppståndelse. Just nu känns den inte som att stämningen är "tip-top" i familjen, men Mann använder inte sitt berättande för att beskriva de vemodiga känslorna, utan han låter snarare karaktärerna berätta om hur de iaktar världen.

Detta kan man se på de sista sidorna, då Tony använder upp 2-3 sidor i boken bara av att prata med/skälla ut Thomas och spy ut sina känslor över de tunna pocketsidorna.

Om man ändå försöker leta upp en stämning i boken så är det just den här spända ytan, där minsta rörelse skapar vågor. Så karaktärerna som spelar ut skapar starka reaktioner som till varje pris måste hindras från att komma ut bland resten av överklass-samhället.

Ett utmärkt exempel på det är brodern Christian. När Christian på allvar börjades presenteras i boken blev jag glad och trodde att han skulle "ta över" handlingen och axla Tonys mantel som rebell, och till viss del gjorde han det. När Christian kommer in i den fina handelsmannakulturen passar han inte in. Han är en levande karaktär som ingående berättar om alla sina känslor och passioner. Christian tycker inte, liksom resten av Buddenbrooks-familjen, om att sitta framför ett skrivbord hela dagen. Han beskrivs som en så kallad "svirare". Över Christians crazy-ways blir brodern Thomas rasande och där växer en obehaglig men spännande konflikt fram.

Vår lärare i svenska, Cecilia, berättade under en lektion något i stil med att Manns böcker ofta hade temat "det konstnärliga" mot "det vanliga". Det är Christian ett utmärkt exempel på. Han kommer in med sina annorlunda värderingar och ställer sig, visserligen ofrivilligt, i en skarp kontrast mot resten av familjen. Det är då brodern Thomas kallar honom, som också citeras av Ida två inlägg under mitt, "en sjuk fläck på familjens kropp".

Jag ÄR verkligen besviken på att Christian inte fick mer utrymme. Varför? Jag önskar bara att jag fick sitta här och fortsätta läsa om hans värk i benet och hur mycket han tycker om teatern. För alla i familjen började se snett på honom. Istället blev han ivägskickad, ivägskickad till en annan stad för att bli mer självständig. Ack, vad jag önskar att något nytt hände! Men NEJ! Mann har redan gjort det klart för oss att det är Tony som skapar skandalerna i familjen. Visst, Christian fick sin lilla tid i rampljuset, men sedan blev han bortblåst.

För Tony, hon har sett sina bästa dagar. Nu är hon verkligen helt förlorad. Hon är skiljd två gånger och har fördömande blickar i nacken vart hon än går. Inte minst från broder Thomas. Thomas tycker bara att hon är barnslig när hon klagar över sin man, men det hade förmodligen ingen tyckt i vår tid.
Även om hon har det riktigt jobbigt så har hon inte blivit en bättre person under årens lopp. Hon är samma gamla Tony, som naglar sig fast vid sitt hat mot vissa personer och samhällsklasser. Om jag ska vara helt ärlig, så börjar jag tröttna lite på henne, liksom, kom på något nytt!

Ja, sen har vi Thomas, och han är också ganska nere. Man skulle kunna säga att han är en dålig människa, men nej. Han är bara förstörd av sin tid och sitt arbete. Han tar allt på det allvar han måste. Jag tror inte att han mår så bra i sitt hjärta.

Att jag är såhär negativ har en anledning. Och jag vet vad den är. Förfallet har börjat.
Felicia Forsström har i sitt inlägg under mitt helt rätt om att Thomas Mann allteftersom har blivit mer och mer depressiv i sitt skrivande. Förfallet kanske inte har börjat ekonomiskt sett, men socialt har Buddenbrooks redan börjat glida ner i ett mörkt hål.