Något högst personligt

Där handlingen i Buddenbrooks börjar presenteras vi för en välbärgad familj som imponerar på vänner och släkt med sina rikedomar. De enkla presentationerna för familjemedlemmarna och vännerna gör en något förvirrad och hela första kapitlet känns en aning svårförståeligt. Jag är dåligt insatt i den tyska namnkulturen och de många personerna blir svåra att greppa i de första kapitlen. Tankarna cirkulerar för det mesta runt vem som är vem, vad de har för relationer till varandra och vad all franska gör i en berättelse om en tysk köpmanna familj.

Efter att ha funnit en form av lugn i boken och lärt känna Manns författarskap och språk blir boken dock mer och mer förståelig. Olika intryck av familjemedlemmarna börjar växa fram. Manns beskrivande ord om de olika människorna ger en egen relation till var och en. En relation som kan ses högst familjär. Relationerna som känns både obekväma och trivsamma, precis som i verkliga livet. Även om det aldrig någonsin kommer finnas tillfälle att få tala med dessa rent fiktionella personer, känns det fortfarande som jag efter hundrasjuttio känner dem alla ganska väl.

Jag har redan lärt känna unga Toni såpass väl att jag skulle kunna föra samtal med henne och veta hur hon skulle reagera på mina ordval. Jag vet att den något sluga men ändå älskvärda och lättsamma Toni är en människa som gärna kämpar för sin sak. En något självcentrerad människa som utan problem hade passat i de högsta sociala kretsarna.

Konsuln Buddenbrooks oro och tankegångar har jag redan lärt känna. Genom bokens sidor har jag kunnat studera hans kamp för att hålla samman familjen och firman. Hur han förhåller sig till barnens handlingar och fruns önskningar. Hur han bryr sig om sin far och sin svärfar när båda är i slutet av livet. Konsuln är en mycket omtänksam man, men också väldigt strikt och bestämd.

Tomas Mann får en att bry sig om bokens karaktärer. Han själv, som berättare, håller sig dock högst neutral genom hela boken. Han låter man själv, som läsare, forma egna intryck till varje person. Han väljer snarare att beskriva människors beteenden än att försöka forma läsarnas intryck genom adjektiv och adverb. Han tar varken fram det sämsta eller bästa hos människor. Vi får genom deras egna ord och handlingar skapa intryck ur ett personligt perspektiv skapa en bild av dem.

Min personliga uppfattning, är att Tomas Mann vill skapa ett intryck hos oss på det viset som han själv betraktat sin familj. Han tar av sina egna erfarenheter och försöker få oss att se på familjen Buddenbrooks inte endast som karaktärer, utan även som våra egna vänner eller rent som våra familjemedlemmarna. Det här är, vid det personliga, som Tomas Mann blir otroligt intressant som författare. Hans tolkningar av sitt egna liv får uttryck i hans författarskap. Boken är knappast en självbiografi, men ändå berättar den något om Tomas Mann. Detta uttryck, att tolka sitt eget liv i sitt författarskap, är något som är återkommande bland den senaste tidens nya svenska författare och som även kan noteras hos författare som John Irving. Ett uttryck som är mycket intressant och som på många sätt gör boken mycket mer intressant.

Den personliga relationen som man upplever till de olika karaktärerna finns nog eftersom boken är såpass personlig från Manns sida. Läsarna känner igen sig i det vardagliga livet och relationerna känns verkliga. Läsarnas intresse blir starkare för varje sida och ens egna förhoppningar växer för varje kapitel. Jag hoppas lycka och välgång för de karaktärer jag fått ett gott intryck av. Andra karaktärer tycker jag mindre om och andra avskyr jag rent av. Jag älskar vissa, andra hatar jag. Jag är plötsligt personligt fäst vid boken och vid Tomas Manns författarskap.

(Jag ursäktar den dåliga styckeindelningen. Vårat bloggverktyg vill tydligen inte använda sig av ordentlig styckeindelning)