Skrumpnade papegojhuvuden och butiksbiträdande gaseller

Efter att ha läst till sidan 345 kommer jag titt som tätt på mig själv att undra hur Thomas Mann egentligen är funtad. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer deprimerande blir det för den Buddenbrookska familjen. Rätt vad det är kommer en liten höjdpunkt, en liten topp av lycka, bara för att allting sedan ska rasa ihop och gå käpprätt åt lurås igen. Som Tonys äktenskap. Har Mann också varit utsatt för det här? Ett liv i deprimerande meningslöshet och allmänt korkade och högfärdiga personer i sin omgivning. Det är den sinnestämningen jag känner när jag läser boken. Den leder sakta men säkert ner en i fördärvet. Samtidigt är det några punkter av solsken som får en på bättre humör, som får en att vilja fortsätta läsa, och när man lägger ihop boken så har man ändå en bra känsla i kroppen.

Nu har konsul Johan Buddenbrook dött – förmodligen av hjärtattack eller stroke eller något liknande. Tony har skiljt sig med Grünlich, gift om sig med herr Permaneder och även hunnit skilja sig med den senare. Under tiden Tony och herr Permaneder var gifta blev Tony gravid, men barnet dog redan efter en kvart ute i världen. Det var den toppen som rasade.
Även Gotthold Buddenbrook, Konsul Johan Buddenbrooks halvbror, har dött och efterlämnat sina tre döttrar, (vilka jag förövrigt skulle vilja beskriva som tre skator), och hans hustru. Båda makarna Kröger, konsulinnans föräldrar, är döda och det fina huset ska rivas. Thomas har gift sig med Gerda, en mycket förnäm och allmänt asocial kvinna, medan brodern Christian Buddenbrook bara ägnar tid åt teater, fest, ”Klubben”, drickande och så kallade ”nöjen”. Clara har gift sig med någon underlig typ, men hennes hälsotillstånd verkar vara lika allvarligt som själva Clara. Kommer hon att leva i nästa inlägg?

Okej, jag fattade undertiteln redan efter de första sidorna – ”En familjs förfall”. Men ska det fortsätta så här hela vägen? Jag plöjer mig igenom denna tjockisbok, men trots alla sidor är det inte svårt att begripa vad som kommer att hända.
Missförstå mig rätt: Jag tycker inte illa om boken, i förra inlägget gillade jag den ganska mycket. Men hör och häpna; istället för att ledas ner i fördärvet, tycker jag boken tidvis är komisk! Ja, ni läste rätt; K-O-M-I-S-K. All denna deprimerande sörja blir så överdriven att jag plötsligt skrattar åt vissa händelser och fisförnäma människor.

Även alla djuriska liknelser får mig att le. Jag menar; SKRUMPNADE PAPEGOJHUVUDEN, hallå, eller? När tvillingparet Gerhardts knoppar beskrivs så här, ser jag två tantkroppar med var sitt gammalt fisfärgat papegojhuvud framför mig. En ganska komisk syn, måste jag förtälja.
Sedan var det den där butiksbiträdande gasellen, Anna. Det hör egentligen till första delen av boken, när Thomas smyger iväg till blomsterbutiken för att träffa en flicka som han håller kär. Först är det bleckpinglan över dörren som gläfser som en hund när han går in och sedan är det lilla Anna som är späd som en gasell. Det här gäller också Sievert Tiburtius. Mann beskriver hans lustiga utseende mycket utförligt fast att han är en platt karaktär. Tydligen har Tiburtius lika spetsiga öron som en räv.

Så vad vill Mann säga med alla dessa liknelser? Kan man se en viss likhet mellan djur och människor? Trots att jag får många roliga och oseriösa bilder i huvudet på djur och människor korsade, är jag böjd att hålla med Mann. Visst ser en del verkligen ut som små råttor, hästar, hundar, katter, kaniner osv. i ansiktet! Så… Bara en rolig tanke… Vilket djur är Thomas Mann likt? En hund, kanske? En tax med spetsiga öron. Eller den där räven som Tiburtius liknade. Ja, något sådant. Och en liten släng av ekorre.

Med det här vaknar funderingar om vilket djur jag själv liknar. Men det är kanske inte väsentligt, så länge det inte är en mask eller något. Det hade varit lagom kul.
Hur som helst tänkte jag att de här djuriska liknelserna nog har en viss mening i boken. Eftersom den är ganska djup och komplicerad och tycks samla på olyckliga och illmariga individer, kanske Mann använder djurjämförelser för att lätta upp stämningen lite. För att få läsaren att orka fortsätta läsa. Visst är boken viktig, men på sina ställen också ganska långsam och invecklad.

Miljö

Precis som Ida Davidsson skriver, så är miljöbeskrivningarna väldigt detaljerade och det känns som man är på platsen i fråga. Och alla dessa maträtter! Man ska inte läsa boken om man är hungrig. Det blir dock lite för mycket av beskrivningarna ibland. Och så många konstiga ord! Jag har listat ut att en ”fadermördare” är någon sorts krage på ett
klädesplagg, men jag kan inte hjälpa att jag ser en bödel med en yxa framför mig.
Den bästa miljöbeskrivningen är vid Travemünde. Det är så utförligt, så vackert och rogivande. Jag har varit i Travemünde när jag åkte med färjan, men jag kommer inte ihåg ett dugg. Som Mann beskriver det, känner jag bara för att åka dit en försommardag, sätta mig på stranden och invänta min Morten Schwarzkopf, som sakta kommer gående och sätter sig på en sten intill mig.

Det här är vad jag känner och ser när jag läser ”Buddenbrooks”.
Foto: privat.

Tyvärr fick ju inte Tony sin Morten. Innan hoppades jag på att de skulle träffas igen, men det hoppet har Mann långsamt lyckats trycka ned i en bottenlös brunn av hopplöshet. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om Tony. Egentligen vill jag inte det, för hon är bortskämd och blåst och ser sig som bättre än
många andra. Antonie är något av en Drama-queen, som genom att gifta sig mot sin vilja desperat försöker att vara viktig och hjälpa sin bror att få bort sig själv. För det enda som är viktigt är firman, precis som de andra skribenterna på den här bloggen skriver. Och det är sorgligt. Det absolut viktigaste i livet borde vara familjen. Delen av sig själv. Och när jag med växande förargelse läser Thomas uttalanden till Tony, efter att hon kommit på herr Permanender kopulerandes med Babétt, vaknar mitt världsperspektiv igen. Hur många är det i världen som struntar i sin familj och istället satsar på karriären, som Thomas? Förhoppningsvis är det ändå familjen som betyder något i slutändan.

Så här långt in i boken konstaterar jag att Thomas Mann skriver mest om Tony. Hon är den som vi får följa i tankar, åsikter och upplevelser. Kanske följer vi henne just för att hon är så ensam som hon är. På något vänster känns det som att Mann ville att vi skulle hänga med henne, få uppleva hennes liv och se henne utvecklas. För inte bara det att hon har tagit upp mest av tiden i boken så här långt, det var hon som började den också. Frågan är om hon även kommer att avsluta den. Jag är ingalunda säker på det. Inte om fördärvet får bestämma…

”En god vän har firat namnsdag, han kommer hem i feststämning, på lite för gott humör och gör sig skyldig till ett litet övertramp, ett litet opassande snedsteg…”

”Du ertappade din make med en svaghet, du såg honom lite löjlig…men det borde inte göra dig så fruktansvärt upprörd utan snarare roa dig lite…”

Konsul Thomas Buddenbrooks ord till systern Tony, får mig att vilja gömma den här krabaten under hans kudde.

Foto: privat.