Till sist

Vi närmar oss slutet av det här bloggprojektet. Vi finslipar de sista detaljerna, vi når slutet av eländet och är om någon månad endast en avklarad uppgift. Varje bok berör oss dock på sitt eget sätt. Varje författar vi närmare oss, både dennes historia och författarskap, berör oss på sitt eget sätt. Även om vi anser att litteratur är fruktansvärd eller fantastisk finns det alltid en del kvar av boken i oss när vi lägger den åt sidan. Boken ger oss ett djupare förstående av en viss tidsanda, ett visst författarskap, en viss historia och även om fördjupad förståelse för vad vi är intresserade av och vad vi vill läsa härnäst. Buddenbrooks – en familjs förfall, även om vi anser den vara dålig, har berört varje elev som deltagit i detta projekt.

Tomas Mann når i slutet av sin bok en slutlig poäng. Han når resultatet av sitt tema och budskap. Han visar hur varje karaktärs engagemang att nå den perfekta ordningen inom familjen leder till ett elände. Han visar hur familjens högsta ledares vägran att resonera med sina familjemedlemmar slutar i en tragedi. Det är precis som att familjen nått sin klimax just när boken börjar och att historien endast är till för att beskriva en stark ström neråt. Tomas Mann beskriver genom sin boken en hel upplösning. Familjen försvinner längre och längre ner i en spiral av elände, problematik och förfall. Familjemedlemmarnas egna viljor splittrar den gemensamma inriktningen och förstör borgerlighetens givna ordning. Traditioner bryts långsamt sönder genom karaktärernas trots och omoral. Ett förfall som förstör den borgerliga och konservativa köpmannafamiljen, men som låter familjemedlemmarna komma ner på jorden.

Berättelsen om en familj tar oss på djupet ner i förtvivlan och splittring. Den låter oss själva förtvivla inför familjemedlemmarnas sorgliga liv och den ger utrymme för känslor och egna reflektioner. Det är en bra bok, men samtidigt når den inte längre än att den möjligtvis imponerar på en aning. Vad jag märkt når inte denna berättelse särskilt djupt varken hos mig eller hos mina klasskamrater. Den ger inte grund till funderingar över traditioner och givna regler. Kanske för att dagens samhälle på många plan är befriad från alla dessa plikter och regler. Samtidigt kan berättelsen visa hur förväntningar ifrån familj och omgivning påverkar än starkt, något som är lika aktuellt idag. Den visar hur människor kan brytas ner av pressen av att alltid lyckas. Precis som våra liv idag visar Tomas Mann genom Buddenbrooks att det inte alltid går att leva upp till de förväntningar som finns och att det inte alltid går att lyckas. Det finns en lärdom att hämta hos de tragiska människorna, samtidigt som berättelsen känns delvis inaktuell eftersom de borgerliga traditioner är svåra att hitta i ens egna vardagliga liv. Vad än de sägs, existerar inte den borgerliga traditionen på det sättet som Mann visar den i dagens Sverige. I alla fall inte hos normen.

Det finns en stark syn på det personliga i Manns författarskap. Han binder fast sina personliga upplevelser i hela berättelsen. Han lindar om sitt eget liv runt varje karaktär och låter berättelsen formas efter hans familjs historia. Tendens att berätta om sitt egna liv genom en roman är något vi kunnat se i det moderna svenska författarskapet väldigt tydligt. Andra författare har använt sig av denna berättarteknik i sitt författarskap, tex. John Irving i boken Garp och hans värld där mycket av handling här hämtat ifrån John Irvings liv och personliga upplevelser. Hur vida dessa författare inspirerats av Manns idé om att binda fast sitt egna liv och sina egna tankar så pass starkt i en berättelse vill jag inte påstå, med risk att ha helt katastrofalt fel. Dock går det att konstatera att Mann själv inspirerades av författare som Lev Tolstoj, som själv band fast egna upplevelser från Krimkriget i sitt författarskap. Tolstoj lät bland annat hans egna dagboksanteckningar vara grund till novellserien Från Sevastopols belägring.

Avslutningsvis går det att säga att det var en lärdom att läsa denna bok, även om det krävt en hel del av en. Det har varit intressant att lära känna Tomas Manns författarskap och hans inspiration. Det har varit lärorikt att reflektera över denna sorts litteratur. Dock kan jag säga att boken inte levde upp till förväntningarna jag hade när vi inledde detta projekt och jag har inte längre kvar samma iver som jag hade när vi började. Bokens anda tänker jag dock älska länge till, för den har gett mig mycket.

Författarskapet

Tomas Manns verk har berört en hel Nobelpris jury. En bok som räknas in bland klassikerna. En bok som berört många människor. En historia om en familj som känns både nära och personlig. Samtidigt en berättelse om ett obekant borgerskap och en tidsanda jag aldrig känt vid. Hur vida Manns bok är fantastisk skriven har jag väldigt svårt att beröra. Hittills har jag försökt sköta min uppgift väldigt väl, även om jag haft några problem med våra deadlines. Jag har dock senaste tiden, speciellt runt detta tredje inlägg för min del, funnit att jag har allt större problem med vart historien om huset Buddenbrooks leder.
Elände är alltid populärt på något sätt. Vi intresserar oss för elände, samtidigt som samhället alltid får en pik för att det inte är nog intresserat av eländet. Jag själv är inte säkert intresserad av elände faktiskt. Jag är mest intresserad av att få slut på eländet. Därför avskyr jag till vissa delar Buddenbrooks. Jag avskyr brodern Christian som förstör och ställer till det för familjen. Jag avskyr Tonys omgifte för jag vet vad det leder. Jag avskyr bokens tragiska karaktärer. Jag avskyr eländet och alla de karaktärer som för med sig detta elände. Jag känner medlidande för den enda personen som försöker hålla uppe familjens och firmans goda namn, Tomas Buddenbrook.
Jag är faktiskt, uppriktigt sagt, mer intresserad av att göra Spotify-listor över 2009 bästa musik, slösurfa på hemsidor som Facebook, dricka tea och läsa givande litteratur. För det är just vad Buddenbrooks är, en bok som ger väldigt lite. Visserligen är språket väldigt intressant och medryckande i de första kapitlen. Visserligen är bokens karaktär skickligt beskrivna och visserligen har jag läst vissa delar med entusiasm. Visserligen var jag, och till viss del fortfarande, smått förälskad i Tomas Manns miljöbeskrivningar, i den mån kärlek till miljöbeskrivningar finns. Det finns självklart fortfarande en viss känsla kvar hos mig att denna bok är en fantastisk bok, men det utdragna eländet har slutligen dödat min entusiasm och längtan efter mer.
Tomas Mann stil, tidsandan i boken och Manns tankar har jag redan reflekterat över någorlunda i mina tidigare inlägg. Jag är fortfarande av den åsikten att det är svårt för Tomas Mann att beröra tidsandan som fanns under den tid som han beskriver, eftersom han själv inte levde vid denna tid. Det är svårt att se hela hans syn på sitt verk eftersom jag själv inte känner till hans tidsanda. Han själv verkar ha varit en person som reflekterat mycket kring sitt ursprung och omkring sin familjs historia. Han verkar ha problem med de borgerliga traditioner som ligger i hans familj historia och även angående den tyska historien. Hans författarskap rör sig dessutom mycket omkring äldre tyska författar som Goethe. Författarskapet binds fast i en väldigt skicklig berättarteknik och hans otroliga beskrivningar innehåller även en stor form av symbolism. Han beskriver med stark känslor olika karaktärers dilemman och olika karaktärers eländen. Detta på ett sätt som får en att känna att detta är Manns egna elände och egna dilemman, så väl som att en själv som läsare känner ett personligt närmande till historien. Han författarskap är både tragiskt och intressant. Samtidigt som jag avskyr hans upprepande berättande, tragiken och historien älskar jag alla miljö- och personbeskrivningar, Mann som person och hela författarskapet. Mann som person är intressant, men jag har verkligen inget intresse för att fortsätta läsa hans litteratur.

Fiktion och miljö

Den tidsanda Tomas Mann försökte sammanfatta i boken kan vara mycket svår att förstå, först och främst eftersom det inte handlar om någon tidsanda Tomas Mann kände personligen. Den tidsanda som finns i boken kan endast sammanfattas som Tomas Manns egna tidsanda. Den miljö han uttrycker är ett uttryck av hans egen tid och hans egna subjektiva syn på borgerskapets traditioner och perspektiv.
Boken må vara lite av vad som uttrycks på bokens baksida, en andlig biografi, men det handlar fortfarande om skönlitteratur. Bokens miljö som beskrivs är inspirerad av många platser som Mann kände väl, men de är fortfarande fiktion. De personer Mann kände har gett personlighet och inspiration till bokens karaktärer, men de är precis som miljön fortfarande fiktion.
De olika författarna i radioprogrammet Bokcirkeln, det projekt vi tagit del av, diskuterade i måndagens program hur vida det var tidsandan, klassen, nationaliteten eller kvinnosynen som påverkade de olika familjemedlemmarnas tankar och beslut. Det är intressant att höra diskussionen om hur familjefadern konsuln Johann Buddenbrooks styr sin dotter till att gifta sig med en man som sedan visar sig vara en bedragare. Diskussionen handlar om det är konsuln kvinnosyn eller borgerlighet som styr honom. Det är intressant hur författarna reflekterar över en fiktionell karaktärs tankar och val.
Frågan är hur vida det går att säga att tankarna verkligen tillhör Johann Buddenbrooks. Konsuln är en karaktär skapade av Mann själv. En karaktär med mycket ånger över att han tvingat sin dotter att gifta sig olycklig. En dotter som nu är ensamstående mor och som flera gånger ser ut att ha förlorat hoppet om att bli omgift. Går det verkligen att säga att Johann Buddenbrooks och dottern Tonys tankar är deras egna? Är de inte karaktär skapade för att föra handlingen framåt utan vidare djupt förankrade anledningar till deras beslut?
Det är mycket svårt att säga att tidsandan över boken, som är en stor del av miljön, på olika sätt uttrycker det typiska för den tiden hos köpmannafamiljer. Mann skrev inte om sin samtid utan om ett fiktionellt förflutet som handlade om en påhittad borgerlig familj med påhittade traditioner och påhittad släkthistoria. Hur vida Johann Buddenbrooks beslut påverkas av hans familjs traditioner och köpmännens traditioner är svårt att säga, eftersom dessa två saker är helt skilda.
Familjens traditioner är fiktion. De bygger på historier och lärosätt skapade av författaren Tomas Mann själv. Däremot kan det finnas grund i de köpmanna traditioner som Johann Buddenbrooks och familjen följer. Dessa kan vara hämtade ifrån historiska böcker och ifrån de köpmän Tomas Mann själv träffat. Därför är det svårt att se hur vida Johann Buddenbrooks beslut är rent medvetet eller endast bygger på påverkan av hans miljö. Detta eftersom hans beslut bygger på Manns egna tankar, egna upplevelser och egna miljö.
Karaktärerna känns dock mycket intressanta och det finns en viss längtan efter att få diskutera deras beslut och deras traditioner. Det går visserligen att grunda sig på vad som går att läsa i boken, men det är mycket svårt att säga hur vida dåtidens kvinnosyn eller borgerskap påverkat konsuln eller de andra karaktärerna. Karaktärerna tar dessutom många beslut som går utanför de följda traditionerna och uppfattningarna.
Christian Buddenbrook väljer att istället för att upprätthålla familjens goda rykte och arbeta på ett vårdat och strikt yttre bli en så kallad svirare. Han ter sig vara en svag och sjuk del av familjen Buddenbrooks i övrigt välskötta kropp. Brodern Tom väljer helt enkelt att amputera denna kroppsdel genom att, i samråd med Christian, att skicka iväg honom. Ett mycket intressant klimax mellan båda bröderna. Ett beslut som både ger dem ro, men också skjuter dem längre ifrån varandra.
Tolkningen av broderskapet känns smärtsamt och mycket sorgligt. Det är en del av familjen som det officiellt väldigt sällan talas om, men som yttrar sig inom familjen och på deras gemensamma middagar. Deras broderskap känns dock mycket grundat i vad det förväntats av dem båda från början av deras liv. Från barnsben var det sagt att Tom skulle ta över firman och att Christian kanske kunde tänkas bli något i stil med diktare. Bröderna följer endast de mönster och de krav som varit satta sedan de var barn. Christian har behandlats som en mindre begåvad och slappare gestalt, medan Tom alltid haft kraven på sig att prestera högt och arbeta hårt. Någon som också kan ses som grund till Toms problem med nerverna och Christians ”svirande”. Bröderna är endast vad de antas vara.

Något högst personligt

Där handlingen i Buddenbrooks börjar presenteras vi för en välbärgad familj som imponerar på vänner och släkt med sina rikedomar. De enkla presentationerna för familjemedlemmarna och vännerna gör en något förvirrad och hela första kapitlet känns en aning svårförståeligt. Jag är dåligt insatt i den tyska namnkulturen och de många personerna blir svåra att greppa i de första kapitlen. Tankarna cirkulerar för det mesta runt vem som är vem, vad de har för relationer till varandra och vad all franska gör i en berättelse om en tysk köpmanna familj.

Efter att ha funnit en form av lugn i boken och lärt känna Manns författarskap och språk blir boken dock mer och mer förståelig. Olika intryck av familjemedlemmarna börjar växa fram. Manns beskrivande ord om de olika människorna ger en egen relation till var och en. En relation som kan ses högst familjär. Relationerna som känns både obekväma och trivsamma, precis som i verkliga livet. Även om det aldrig någonsin kommer finnas tillfälle att få tala med dessa rent fiktionella personer, känns det fortfarande som jag efter hundrasjuttio känner dem alla ganska väl.

Jag har redan lärt känna unga Toni såpass väl att jag skulle kunna föra samtal med henne och veta hur hon skulle reagera på mina ordval. Jag vet att den något sluga men ändå älskvärda och lättsamma Toni är en människa som gärna kämpar för sin sak. En något självcentrerad människa som utan problem hade passat i de högsta sociala kretsarna.

Konsuln Buddenbrooks oro och tankegångar har jag redan lärt känna. Genom bokens sidor har jag kunnat studera hans kamp för att hålla samman familjen och firman. Hur han förhåller sig till barnens handlingar och fruns önskningar. Hur han bryr sig om sin far och sin svärfar när båda är i slutet av livet. Konsuln är en mycket omtänksam man, men också väldigt strikt och bestämd.

Tomas Mann får en att bry sig om bokens karaktärer. Han själv, som berättare, håller sig dock högst neutral genom hela boken. Han låter man själv, som läsare, forma egna intryck till varje person. Han väljer snarare att beskriva människors beteenden än att försöka forma läsarnas intryck genom adjektiv och adverb. Han tar varken fram det sämsta eller bästa hos människor. Vi får genom deras egna ord och handlingar skapa intryck ur ett personligt perspektiv skapa en bild av dem.

Min personliga uppfattning, är att Tomas Mann vill skapa ett intryck hos oss på det viset som han själv betraktat sin familj. Han tar av sina egna erfarenheter och försöker få oss att se på familjen Buddenbrooks inte endast som karaktärer, utan även som våra egna vänner eller rent som våra familjemedlemmarna. Det här är, vid det personliga, som Tomas Mann blir otroligt intressant som författare. Hans tolkningar av sitt egna liv får uttryck i hans författarskap. Boken är knappast en självbiografi, men ändå berättar den något om Tomas Mann. Detta uttryck, att tolka sitt eget liv i sitt författarskap, är något som är återkommande bland den senaste tidens nya svenska författare och som även kan noteras hos författare som John Irving. Ett uttryck som är mycket intressant och som på många sätt gör boken mycket mer intressant.

Den personliga relationen som man upplever till de olika karaktärerna finns nog eftersom boken är såpass personlig från Manns sida. Läsarna känner igen sig i det vardagliga livet och relationerna känns verkliga. Läsarnas intresse blir starkare för varje sida och ens egna förhoppningar växer för varje kapitel. Jag hoppas lycka och välgång för de karaktärer jag fått ett gott intryck av. Andra karaktärer tycker jag mindre om och andra avskyr jag rent av. Jag älskar vissa, andra hatar jag. Jag är plötsligt personligt fäst vid boken och vid Tomas Manns författarskap.

(Jag ursäktar den dåliga styckeindelningen. Vårat bloggverktyg vill tydligen inte använda sig av ordentlig styckeindelning)