Nu pustar jag ut...

Äntligen, nu kan jag gå över tröskeln och lämna denna feta mördarbok. Mördarbok, ja det är precis det rätta orden för den här romanen. Liemannen härskar i huset och en efter en dör. Ska detta vara intressant eller vilken känsla vill Thomas Mann förmedla? Det här med döden är som sagt främmande för mig och jag kan stundvis känna mig deprimerad. Jag blir självmordsbenägen, men det är en överdrift. Ja det är det, en överdriven överdrift. På tal om annat, vem hade kunnat tro att den framgångsrike Thomas Buddenbrook skulle vara med om en plötslig död? Under några sekunder stannade allt till och jag var tvungen att gång på gång låta mina ögon falla på de där raderna. Tillslut fick jag intala mig själv att det var ”sanningens ögonblick” och nu kanske det är min tur att berätta sanningen för dig.

Under mina tidigare inlägg har jag givit en positiv bild av boken, men nu är jag tvungen att rent ut sagt såga boken. Den är urusel. Nu kanske du tänker att jag är schizofren eftersom att jag helt plötsligt ändrar mina åsikter, men det är jag inte. Det är ju faktiskt så att du har störst rätt att tycka till om boken när den är utläst. Då har man tagit del av helheten och kan efter det göra en helhetsbedömning. Buddenbrooks började bra, men efter att läst om dessa olika generationer av människor slog en tanke mig. Det är som en ond spiral som djävulen tagit beslag på. Det är som om karaktärerna är fastlimmade i dessa rutor av depression, olycka och dysterhet. Men någon glädje måste det väl finnas bakom denna onda fasad? Ja, men det beror väl helt på om man kan glädjas åt någons undergång. Personligen tycker jag att det är tragiskt.

Vad vill Thomas Mann få fram och vad är hans tanke med detta underliga verk? Ja, underligt är det, inte som någon annans. Budskapet i boken uppfattar jag som att samarbete och sammanhållning ger ett positivt resultat. Nu förstår du ingenting, men om du väntar tålmodigt ska jag utveckla min teori. Om familjen Buddenbrook tillsammans kämpat för en stabil ekonomi och samarbetat hade förmodligen inte bokens tema varit en familjs förfall. Istället går alla sin egen väg och hoppas på det bästa. Är det rätt, betydde inte blodsband någonting under den tiden? Självklart gjorde de det, för det var faktiskt under och efter 1800-talet som släktens välmående stod högst på listan. Men då kan man fråga sig varför det alltid blev så stora intriger mellan karaktärerna? Det största problemet är att ingen fick vara annorlunda. Alla skulle följa strömmen. Döttrarna skulle giftas bort och sönerna skulle bli framgångsrika och ta över firman. Hur sjukt låter det inte? En sekund av den stora pressen skulle få mig att först spy, sedan skulle jag springa så långt bort som mina ben hade burit mig. Är man då allergisk? Svar: JA! Något som jag funderat över är det där med att ensam är stark. Jag kan till en viss del hålla med, men om jag ska utgå från boken är de ensamma och säregna personerna de som är mest utsatta. Exempel: Christian är bara intresserad av musik och teater och visar inget större intresse för firman, likaså Hanno(Thomas son) och sedan har vi ju Tony. Den mest misslyckade kvinnan i familjen. Skild två gånger. Hade de bara följt traditionerna kanske familjen inte varit så nersyltad av skam. Familjen kan inte ta sig ur det för dem samarbetar inte och det är det som är nyckeln till framgång, men dem blundar för den. Fattar du? Dem blundar, man får vad man förtjänar.

Nu kan man undra varför man ens läser en sådan här bautatjock mördarbok. Vad ska vi få ut av det? Det finns förklaringar, det finns det alltid. Genom att läsa Buddenbrooks får vi en bild av hur Tyskland såg ut förr i tiden, men vi får ju också ta del av hur de högre uppsatta människorna levde. Även dem hade det svårt. Det har vi ju fått förklarat för oss. Svart på vitt, brukar man kalla det. Samtidigt kan man få en djupare förståelse för varför Tyskland ser ut som det för idag. Det som intresserar mig är hur snabbt samhället förändrats. Från en kamp mellan arbetare och högt uppsatta till ett mer jämställt samhälle. Självklart diskrimineras fortfarande människor i arbetslivet och sina umgängeskretsar. Men skillnaden är att man inte är så tydligt indelade i sina respektive fack. Sedan jag även diskuterat med min kära vän Ida Davidsson när det gäller familje- och människoförhållanden. Fortfarande kan man se tydliga mönster av hur människor i allmänhet agerar och reagerar i vissa situationer. Exempelvis Tonys reaktion när hennes man hade varit otrogen. Hon blev hysterisk, ledsen och tog beslutet att lämna honom. Vad hade du gjort om du hade varit i hennes kläder, hur hade du reagerat? Majoriteten hade gjort precis samma sak, dock finns det undantag. Precis som Thomas Buddenbrook förväntar vi oss väldigt mycket av våra familjemedlemmar, kompisar m.m. För dem ska väl alltid finnas till och stötta dig om du är i en svår knipa? Är det inte så vi människor tänker? Vi tar varandra förgivet. Jag skulle vilja påstå att vi smarta homosapiens sapiens är monster som endast tänker på oss själva.

Personligen rekommenderar jag inte den här romanen eftersom att du begår ditt livs största misstag. Men ändå kan jag känna att den är relevant att läsa på grund av att boken är väldigt lärorik. Tycker du att det är charmigt att folk ständigt dör samtidigt som nya föds är det här en bok för dig. Buy it now, what are you waiting for? Nej, gör inte det. Håll dig till att läsa normala böcker då du slipper känna dig deprimerad och självmordsbenägen. Det ska vara skönt och fridfullt att läsa en bok, och det är ingen känsla du får när du ska ta dig igenom en 662 sidor tjock bok. Till sist vill jag bara tacka Buddenbrooks för en hemsk tid, burn in hell!