Mitt absolut sista inlägg om Buddenbrooks

Buddenbrooks är en bok som kraschar. Ingen i familjen är lycklig. Jag njuter inte när jag läser den längre. Varje gång jag slår igen boken efter en stunds läsning känns huvudet tungt av en klump av deprimerande problem. Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att boken har hållit uppe intresset de senaste sidorna. Jag ska ändå inte vara för negativ, det finns fortfarande vissa saker jag tycker om med den. Jag tycker om hur Thomas Mann har förändrat sitt skrivande genom hela boken. Om man läser en bit är det som att läsa ett minne, och då menar jag inte bara i det att det utspelas i en annan tid. Allting har förändrats, tillochmed Manns skrivstil. I slutet av boken ägnar han till exempel väldigt mycket tid till att beskriva allas sjukdomar och sjukdomssymptom(detta kanske inte alltid är så bra). Jag tycker också om hur konstig Hanno var. Han var nästan lite läskig när han kunde lukta sig till död. Det var en väldigt konstig sak, och sådana saker har nästan inte förekommit alls innan i boken.

För att följa upp lite på karaktärsanalysen från gamla inlägg tänkte jag skriva lite om hur karaktärerna har utvecklats.

I ett tidigare inlägg skrev jag att Tony var "förlorad", men nu när jag har läst boken tycker jag inte att Tony var förlorad. Hon blev bitvis lite förstörd av sina äktenskap, men de bidrog också till att hon blev en ganska säker människa. Hon är nästan den mest normala familjemedlemmen när man har kommit till bokens sista sidor.

Jag skrev att jag inte tyckte om Thomas, det håller jag fast vid. Fram till sin död drev han mer och mer in i sitt förfall. Mann spenderade ju många sidor på att beskriva det. Han slutade som en mer patetisk människa än Tony.

Ett budskap i den här boken är svårt att hitta i all bedrövelse. Det finns inget optimistiskt budskap. Jag skulle vilja säga, att om man ska hitta ett, så ska det vara ett sånt där klassiskt budskap. Boken skulle kunna visa att rikedom inte kan vara för alltid. Om det inte är en plånbok som tunnas ut så är det en son som dör. Det känns dock inte som att Mann skulle vara tillräckligt tråkig för att skriva en bok med det budskapet.

Av att läsa boken inser man också att det inte går att tvinga sig till att hålla sams bara för att man är släkt. Just detta är en sak som märks av. Hur mycket vissa människor än försöker hålla sig till sina släklingar går det ändå åt helvete med allt.

En drivande, eller kanske ska jag säga kontrollerande, faktor för boken är Manns behov av att förstöra varje liten lycka. Det är bara ett djupt stup från och med mitten av boken. Så temat skulle jag egentligen bara vilja säga är ett förfall, och det vet man bara genom att läsa omslaget. Sedan har vi också temat som har tagits upp i tidigare inlägg om det konstnärliga som smyger sig in på en vanlig och redig familj som en sjukdom. Jag såg någon i min grupp skriva något om att kärlek är ett tema. Och det stämmer ju, men det är inget hoppfullt tema. Varje äkta kärlek blir förstörd, och i boken tjänar man faktiskt på att gifta sig för pengar. Det är nästan tillochmed så att de blir lyckligare av det. Inget bra kommer ifrån att gifta någon man är kär i.

I dagens samhälle finns det många likheter med det som beskrivs i boken. De frågor som tas upp i boken existerar fortfarande i vissa familjer. Jag tror att många familjer hålls ihop även om de redan är i spillror. Det kanske är viktigt att göra det, jag vet inte. För mig känns det som att Thomas Mann föraktar detta. Temat kring kärlek passar dock inte in i dagens samhälle.

En annan sak som fortfarande är väldigt aktuell är svartsjuka och avundsjuka. Alla är avundsjuka då och då. I den här boken talar vissa karaktärer (mest Tony), högt om sina mörka tankar. Hon pratar om hur hon avskyr sina jämnåriga och hur hon tycker att de ser ner på henne. Tillochmed den rumsrene Thomas erkänner till sist sin avundsjuka när inför Tony(som blir överlycklig). Så i sådana här avseenden så är boken väldigt tidlös.