Rest In Peace, "Buddenbrooks"! del 2

Med några av böckerna från svunna tider i ryggen, känner jag att jag inte skulle vilja leva då och kan helt lugnt påstå att det inte var bättre förr. Visst var kvinnorna de som överlevde i ”Buddenbrooks” medan männen hastigt och lustigt bara dog, men ändå, vad hade man för liv? Det fanns säkert bra saker då med, men fördelarna väger tungt över på nutids-sidan.

Ta en sådan ung man som Hanno, till exempel. Vilket liv hade han egentligen? Han föddes under komplicerade omständigheter och hade alltid klen hälsa. Tänderna i munnen var det fel på och han fick ständigt gå till den nervöse Herr Brecht som betydde smärta. Han misslyckades med det mesta inom skolan och var en av bröderna Hagenströms hackkycklingar. Född var han endast för att ta över en firma som redan kröp på knäna, han hade orimliga krav på sig och var alldeles för ointresserad av affärer för att göra sin far till lags. Han var mer av en konstnärlig själ.

Det kändes som att Gerda accepterade honom mer som han var än vad fadern gjorde. Kanske var det för deras gemensamma musikaliska intresse. Tillslut tror jag ändå att Thomas förstod sin son. När Gerda var otrogen kände Thomas sig lika miserabel som Hanno gjorde varje dag.

Som jag trodde dog Hanno. Han fick tyfus. Man läser en sjuhelsikes lång beskrivning av Hanno spelandes på pianot och sedan, på första raden i nästa kapitel, står det:

Med tyfusen förhåller det sig på följande vis.

Då förstår man att denne lille kille kommer att dö i tyfus. Hanno var inte direkt den som kämpade emot. Varför skulle han, egentligen? Den enda som han faktiskt hade och som förstod honom, var ju Kai, hans barndomskompis som ville bli författare. Jag tror att Mann här har tagit mycket från sig själv. Både från Hanno och Kai. Kanske ligger det mer tid och känslor bakom berättelsen om de två ungdomarna, kanske kände Mann att de var viktigare eftersom de skiljde sig från mängden. Tonys barn Erika och barnbarnet Elisabeth har han ju knappt alls skrivit om. Jag känner i alla fall att jag bryr mig mer om Hanno än de andra karaktärerna i ”Buddenbrooks”. Den unge mannen berör. Det är något mystiskt, något lite dunkelt och sorgligt över hela honom och hans historia, som gör att man får läsa mellan raderna. Hannos dödsfall är till exempel det enda som inte beskrivs in i minsta detalj. Varför? Och jag funderar på vad det egentligen är mellan Hanno och Kai. Följande citat från sidan 650 gör mig konfunderad.

”Så”, sa Kai och växlade till snabbare gångart, ”nu får du berätta lite om ditt pianospel. Jag tänker nämligen skriva något underbart nu, något underbart… Kanske jag sätter igång sedan på teckningstimmen. Tänker du spela i eftermiddag?”
Hanno teg ett ögonblick. Han hade fått något matt, förvirrat och hett i blicken.
”Ja, jag kommer nog att spela”, sa han, ”fast jag borde inte. Jag borde öva mina etyder och sonater och sedan sluta. Men jag kommer nog att spela, jag kan inte låta bli, fast det gör allting etter värre.”
”Värre?”
Hanno teg.
”Jag vet vad du spelar om”, sa Kai.
Och sedan teg båda två. De var i en underlig ålder. Kai hade blivit mycket röd och tittade i marken utan att sänka huvudet. Hanno såg blek ut. Han var fruktansvärt allvarlig och höll sina beslöjade ögon riktade åt sidan.

Jag låter några frågor vara obesvarade. En del saker får man fundera på ett tag och kommer man inte fram till något egentligt svar som är förklarbart, så får det vara så. Eller så har man ett svar, men vill behålla det för sig själv.

Relevans idag: Det som är intressant med böcker oavsett om de är tråkiga eller superba, är att man nästan alltid kan se några samband med nutiden som man lever i. Självklart finns familjer liknande Buddenbrooks fortfarande idag. De som tror att de är förmer än andra, de som går under på grund av dödsfall, de som förfaller på grund av ekonomikriser, de som drabbas av sjukdomar. Många olika sorters familjer, ofta något gemensamt med Buddenbrooks. Kylan. Falskheten. Krisen. Idiotin om att hålla tillbaka känslor och tankar, och att inte hjälpa varandra och själv inte ta emot hjälp.

Visst finns det barn som Hanno, med klen hälsa, med svårigheter i skolan, med krav på sig från omgivningen. Människan har inte förändrats så mycket. Det är mer omgivningens utseende som förändrats och teknikålderns intåg som har bidragit till samhällsförändringarna. Men om man kunde hämta en bebis från till exempel 1100-talet och låta den växa upp nu, under vår tid, skulle den bli precis som oss. För det är omgivningen och upplevelserna som gör oss till dem vi är. Likadant gäller om man skulle låta en buddenbrooks-karaktär födas i en fattig miljö. Den ser kanske likadan ut, men den skulle nog tänka ganska annorlunda.

Jag tror aldrig jag hade läst den här boken om det inte hade varit en uppgift i skolan. Men jag är ändå glad att jag gjorde det. För även om man inte känner det, märker det eller ens vill det, så lär man sig alltid något av boken man har läst. Man kan lära sig att göra eller inte göra som karaktärerna i boken, man kan ta till sig åsikter och värderingar, man kan lära sig historia, man kan lära sig att aldrig läsa en liknande bok igen, eller att fortsätta läsa inom den genren, man kan lära sig att tänka och reflektera. Eller så kan man helt enkelt lära sig att koppla av och sitta ner en stund. Detta gör att oavsett om boken är 100 eller 10 år gammal, är den alltid relevant att läsa.

Nu återstår bara en sak för mig att säga:
Bli löcklig mitt goda bårn!

Tack för mig.

/Felicia.